Skit också

Jag har mått bättre både fysiskt och psykiskt än vad jag gör för tillfället. Men det är bara att skratta åt eländet, bita ihop och gå vidare.

Gårdagens tennis slutade med att min arm för tillfället är nästan helt obrukbar. Jag spelade bra och höll jämna steg med min motståndare i ca 8 game, men sen började smärtan sakta men säkert att smyga sig på. Jag fick börja serva underifrån och inför varje slag så fasade jag för att bollen skulle komma tillbaka för ytterligare ett slag. Det bästa hade förstås varit att ge upp redan då. Men envis som man är så fortsatte jag. Det kändes lite trist mot motståndaren också att bryta matchen. Det är klart att man vill spela hela matchen när man väl har laddat för den. Men med facit i hand så skulle jag nog bara tänkt på mig själv och slutat efter första setet. Nåväl, matchen slutade 4-6, 1-6. Förlust alltså. Men som sagt, förlusten känns inte tung för jag tyckte att jag spelade bra så länge armen höll. Men däremot känns det supertungt att nu vara skadad igen. Det kändes också tungt att behöva lämna wo på dubbelmatchen. Dels för att min partner inte fick spela en andra match och ännu värre mot en av motståndarna som bara var där för att spela dubbel. Så tråkigt för henne att komma dit, tillbringa flera timmar i väntan på sin match, så blir den inställd! Men det var verkligen inget jag kunde göra åt det, hade jag bara kunnat spela så hade jag gjort det.

Annars så var det en trevlig upplevelse att åka på tennismatch. Det var trevlig atmosfär runt banan och lagen emellan. I omklädningsrummet efter matchen drack vi sedan mousserande vin på burk för att fira min och Susannes första seriematch. En annan rolig grej är att  hemmalaget alltid bjuder bortalaget på mat efter matchen. Så vi satt båda lagen tillsammans och åt, snackade och skrattade tillsammans efter matchen. Nåja, jag åt mest, inte så mycket snack på tyska för min del :) Sen hade jag vid maten hunnit bli kall efter min match och det är ju då man riktigt kan känna efter hur ont man har. Så länge man är uppe i matchen och någorlunda varm i musklerna så känns det ju aldrig lika mycket. Men lagom till maten så kom smärtan ordentligt och jag kunde inte ens hålla i gaffeln med högerhand.  Nåväl, så länge man bara har problem med en arm så får man vara nöjd, det finns de som har det betydligt värre det är jag fullt medveten om. Men, det lär bli en längre paus från tennisen nu, och det var med sorg i hjärtat jag idag mailade till innebandytränaren och meddelade att min korta men väldigt roliga comeback nu måste avslutas. Därmed blir det inget tyskt mästerskap för min del.

Katten däremot verkar nu vara helt återställd fysiskt. Men däremot så verkar hon ha blivit ordentligt skrämd över det som hänt. Hon sitter vid ytterdörren ibland och ger signaler om att hon vill gå ut. När man då öppnar dörren till henne så ångrar hon sig. Hon har några gånger tagit sig halvvägs ner i trappan innan hon vänt. En gång bara jag ner henne och ställde ut henne på gården, då sniffade hon lite i luften sen sprang hon snabbt in igen och upp för trapporna och in i lägenheten. Undrar verkligen vad det var som hände när hon skadade sig. Uppenbarligen något riktigt skrämmande. Hoppas att hon snart vågar gå ut igen, för jag tror att det är mycket bättre för henne när hon kan springa ute.

I lördags kväll var jag och Pär i Kappeln. Det är en trevlig by/stad 45 minuters bilresa norr om Kiel. Där hade vi stämt träff med min klasskompis Sabina från högskolan i Trollhättan. Så vi åt middag tillsammans med Sabina och hennes trevliga sambo och hans två pojkar som bor i Kiel. Det var en riktigt trevlig kväll som vi gärna gör om. Sabina och hennes sambo är ju i Kiel minst en gång i månaden så vi ska nog få till fler träffar. Tack Sabina för att du ordnade detta.

Nej, nu ska jag lägga mig i soffan och tycka lite synd om mig själv i väntan på att jag ska träffa läkaren i eftermiddag.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie