Sovmorgon finns ju inte här på fartyget om man vill ha frukost i matsalen. Så klockan stod på rigning kl 7. Men det var helt onödigt för jag vaknade kl 5 och kunde sen inte somna om.
Efter frukosten gick jag ner till ögontältet för att se några avtäckningar. Det var patienter som hade opererats igår som idag skulle få ta bort lappen för ögat.
En del av dem hade redan lite syn på ena ögat så på dem kunde man inte se någon större reaktion direkt när de tog bort förbandet. Men när de kollade synen på tavlan så hade den ju i de flesta fall förbättrats avsevärt.
Men det var också några som var helt blinda när de kom in. Speciellt var det en man, en väldigt lång man med en käpp som såg ut som en pinne han hämtat i skogen. Han hade ledsagare med sig och fick verkligen ledas för varje steg. När han fick av sig bandageringen så sken han upp i ett jätteleende. Det leendet kommer jag att ha med mig länge.
Innan ögonpatienterna åker hem så får de en midjeväska med sig hem. Den innehåller bl.a förband, värktabletter och information.
När jag gick ut från ögontältet så stötte jag på den svenska journalisten som var här för att intervjua det svenska sjöbefälet och Anneli. Hon höll som bäst på att fotografera Ulf när han gick ner för landgången. Hon hade meddelat mig innan att hon hade funderingar på att intervjua mig också. Men hon hade inte lyckats sälja in det till någon tidning så hon nöjde sig med att ta några bilder så att det fanns tillgängliga om hon fick grönt ljus senare.
.jpg)
Ulf fotograferas av den svenska journalisten.
Innan jag gick upp till fartyget så kollade jag schemat för rehabträningen och såg att den lilla tjejen som jag följt ett par gånger förut skulle komma under eftermiddagen. Tänkte att jag inte skulle gå dit då jag redan sagt hejdå förra gången. Men så hörde Stanley av sig och meddelade att hon kommit så då tänkte jag att jag ändå skulle gå dit. Redan när jag kom ner för landgången så fick hon syn på mig och ropade högt och tydligt, Marie, Marie. Så då kändes det bra att jag gått ner. Fick en stor kram och sen satt vi ner och busade en stund. Efter en stund bad hon mig sjunga imse vimse spindel. Det är väl första gången någonsin någon bett mig sjunga. Det är ju inte min starka sida precis. Mamman var också glad att jag kom ner. När det blev flickans tur att gå in i rehab så tänkte jag att jag inte skulle följa med in, men då bad mamman mig att följa med så då fick det bli så. Och det var roligt att se. Vilka framsteg hon gjort. Nu böjde hon på knäna ordentligt när hon gjorde övningar, däremot böjer hon inte så mycket när hon går. När träningen var slut och hon fått en ny tid på tisdag så konstaterade mamman att vi inte skulle ses mer. Jag fick en stor kram av mamman innan jag gick.
Sen var det äntligen dags att försöka få iväg mitt vykort. Nu skulle, om informationen jag fått var rätt, posten vara öppen. Stanly förbarmade sig över mig och följde med mig. Jag hade kunnat tänka mig att gå själv men Mercy Ships vill inte att man går själv och jag vill inte bryta några rekommendationer.
Och tänk, när vi kom fram till posten så var det faktiskt öppet och jag fick äntligen köpt ett frimärke. Postkassörskan satte på frimärkena på vykortet, men posta det fick jag göra själv. Brevlådan var på utsidan. Jag frågade om jag fick ta en bild på kassörskan och vykortet men det ville hon. Men att jag tog en bild på bara vykortet inne i postlokalen gick bra.
.jpg)
Kolla så många frimärken jag fick för 500 pengar.
Sen gick vi en liten extrasväng för att se lite mer av Dakars centrum. Vi hamnade på några gator där det var massor av kommers. Kul att se men vi skyndade vidare. Men när vi kom till en bok och pappershandel kunde jag ju inte låta bli att gå in. Lite kul att se att de hade samma märke på varorna som jag har i min lilla butik.
Sen gick vi till marknaden en sväng. Jag fick ta fram Kinatakterna och pruta för Stanleys räkning. Ingen aning om hur det gick men det blev ett köp i varje fall.
Sen var det raka vägen tillbaka till Africa Mercy och den väntande middagen. Jag var riktigt hungrig så det satt fint med lite mat.
Man får gå en bit i hamnområdet för att komma till och från fartyget. Där pågår full aktivitet. Här på bilden är det ovanligt stilla.
Om man kommer med bil så blir det en liten serpentinbana innan man kommer fram.
Nu sitter vi och tittar på Portugal-Sverige i handbolls-em. Verkar inte bli någon framgång för Sverige så som det ser ut nu.
Imorgon gör vi vår sista hela dag här. Får se hur den dagen utformar sig. Jag vet att jag ska fotografera Anneli efter frukosten, sen får vi se om vi åker ut till Gorée island och kanske någon annan utflykt senare på dagen. Tyvärr har jag fått ganska ont i min vrist så får se hur det går imorgon.
Förresten så skulle landets president komma till fartyget i går. Det var därför som Don Stephen kom hit. Men vi var redan förvarnade om att det mycket väl kunde hända att det blev inställt. Och mycket riktigt. Någon timma innan det var planerat att han skulle komma så lämnades beskedet att besöket blev inställt. Jobbigt för organisationen när de förberett massa mat att bjuda på. Det är ju inte presidenten ensam som kommer på ett sånt här besök. Det pratades om hundra följeslagare. Så det blir mycket mat att ta hand om.
Ha det gott och ta väl hand om varandra.
Kram /Marie
by Marie Leander