Gipsavtagning, Africa Mercy del 11

Min dag i dag fick en rivstart. Jag tänkte när jag satte klockan på ringning i går att det enda jag behövde tänka på var att vara i matsalen i god tid innan de stängde frukosten. Så när klockan ringde i morse så låg jag kvar i sängen och läste lite i godan ro. Efter en stund kom min rumskompis tillbaka från frukosten och påpekade lite försynt att det var måndagsmöte kl 7.45. Det hade jag helt glömt bort. Så det blev snabba ryck upp ur sängen och upp till matsalen. Men det var ingen större panik, jag hann gott och väl att äta den frukosten jag ville ha och ändå hann jag i tid till mötet. 

Efter mötet tog jag datorn med mig och satte mig i kafét för att jobba lite. 

Ganska lätt att hitta en plats med havsutsikt när man jobbar.

Precis när jag var klar med det jag tänkt mig fick jag ett meddelande från Stanley att vi blivit erbjudna att komma ner och titta på när de skulle ta/byta gips på några barn. Det vill man ju inte missa så jag skyndade ner till sjukhuset och där fick jag byta kläder till sjukhuskläder innan vi kunde gå in till behandlingsrummet. 

Visst ser vi proffsiga ut!

Det var tre små rum där det ett barn på varje brits och väntade på att få ta av gipset. Speciellt följde vi en flicka på 5 år som opererades för ca 6 veckor sedan för extrem hjulbenthet. Hon hade gjort ett gipsbyte för några veckor sedan och nu var det dags att se resultatet igen. Om allt såg bra ut efter röntgen så skulle hon inte behöva ta på gipset igen. Hon satt alldeles stilla när de sågade upp gipset på hennes båda ben. Det enda tecken på att hon var lite spänd kunde man se på hur hon spände tårna ibland. När gipset var av så blev det lite väntan för röntgenapparaten var ur funktion för tillfället. Under tiden vi väntade så lekte jag och flickan lite klapplekar och jag fick även tillfälle att se och höra när ett gäng afrikaner var inne hos barnen på sjukhussalarna och sjöng och dansade. Barnen satt med sina gipsade ben och dansade med överkroppen och klappade händerna.
För att hålla flickans ben fixerade under transporten till röntgen ( barnen bärs till röntgen) så satte de på undersidan av gipset igen och satte fast det med bandage. Man såg lite besvikelse i flickans ögon innan hon förstod att det bara var tillfälligt. 

Till slut fick hon dock komma iväg på röntgen och vi väntade med spänning på att hon skulle komma tillbaka. När väl röntgen var i funktion så gick det på löpande band. Det hade ju hopat sig lite med patienter under tiden. 

Men efter en stund kom flickan och hennes mamma tillbaka och det blev ytterligare lite väntan på att doktorn och sjukgymnasterna skulle fälla domen. Läkaren var så trevlig och förklarade noga för oss och visade röntgenbilder på före och efter. Så fantastiskt att se. Till slut kom då domen. Flickan behövde inte ta på gipset igen utan nu skulle hon börja gåträna. När flickan fick höra det så utbrast hon i ett stort WOW. Vilken glädje! Det var med darriga ben de ställde henne bakom en ”rullator” utan hjul. Men ganska snart började hon gå. Så häftigt att se detta. Samtidigt fick de två andra patienterna också ta sina första steg utan gips och alla tre, deras föräldrar, sköterskor, tolkar och jag och Stanley trängdes i korridoren när de stapplade framåt. Efter en stund blev det för jobbigt att gå för flickan. Då blev hon buren bort till sjukhussalarna där andra nyopererade barn låg. Detta för att de skulle få se att deras medpatienten som varit i samma situation som de, nu kunde gå med raka ben. Och när de kom fram till salen så var flickan redo att gå igen. Och det var med stolta steg hon gick fram och tillbaka i sjuksalen. Och de andra små barnen i sängarna gjorde stora ögon. 

Sen blev hon buren tillbaka till undersökningsrummet där de fick lite instruktioner och en bokad tid för rehabträning kommande dag. När de satt där och väntade så ville mamman gärna ta en bild på mig och flickan tillsammans, flickan var dock inte lika förtjust i det. Sen ville hon ha en bild på mig och Stanley och innan de gick därifrån så fick vi en varsin stor kram av mamman. Vi var liksom en del av denna lyckliga dag trots att vi inte varit med i processen tidigare. Jag är så glad över att få se detta. Önskar förstås att man hade fått filma detta ögonblick och fått visa det för hela världen. Men jag får bevara det i minnet istället. Jag hoppas att jag får tillfälle att se henne igen när hon kommer tillbaka imorgon för sin rehabträning. Vi får se. Man vet aldrig vad som händer från dag till dag. Plötsligt dyker något upp och då är det bara till att hänga på.

Idag gör de de första ögonoperationerna och imorgon förmiddag tar de av bandaget på dessa patienter. Har jag tur så får jag vara med och se detta. Vi får se imorgon helt enkelt. 

Ha det gott och ta väl hand om varandra. 

Kram / Marie