En sån dag

Jag lånar rubriken av Bea i Houston. Men för henne hade den en liten annan innebörd än för mig. För Bea betydde det en sån dag när allt bara rullar på precis som man vill och alla är nöjda och glada och man när kvällen kommer känner att det har varit en riktigt bra dag utan att det egentligen har hänt något speciellt.

För mig har rubriken en motsatt betydelse just idag. Nej, det har inte varit en katastrofdag, men saker och ting har gått mig lite emot.

Fast jag faktiskt sov riktigt bra inatt så var jag hur trött som helst när jag skulle gå upp. Hur jag än försökte så ville inte kroppen lämna sängen och när jag väl masade mig upp så stapplade jag mest omkring och var på dåligt humör. Men eftersom jag hade tennisträning så var jag ju tvungen att ta mig i kragen och käka frukost och få på mig träningskläderna. När jag sent om sider hade fått i mig frukost, klätt på mig och stod färdig i hallen för att ge mig av så kom jag på att jag glömt att dricka kaffe. Hur i hela friden kan jag glömma att dricka kaffe??? Det var inget annat att göra än att med ytterkläderna på svepa en dubbel espresso på stående fot. Efter en rask promenad så kom jag fram till en iskall och smutsig tennishall. Men jag får vara glad att jag inte hade träning igår när det var 13 minusgrader ute, idag hade temperaturen stigit till minus 4. När jag klev in i hallen meddelade Patrik mig att min träningspartner var sjuk. Det innebär i normala fall dubbla kostnaden för mig. Men Patrik var snäll och överlät träningen till den svenske ynglingen som just nu är här och förstärker A-laget. Han är glad för att tjäna lite extra och jag är glad för att få en lite billigare lektion. Så det löste ju sig bra ändå. Den som förlorade på det var Patrik, men han var nog ganska nöjd över att kunna lämna den kalla hallen en stund och åka och ta sig en fika istället. Såklart hade jag glömt att ta med mig vatten till träningen, men även där var Patrik en räddare i nöden. Han hade extra dricka med sig.

Träningen gick bra iallafall, dock är det svårt att bli riktigt varm i kroppen när man tränar i en iskall hall.

När jag kom hem så blev det en varm dusch, ytterligare en kaffe och lite plugg. Sen var tanken att jag skulle åka och handla. Men fick för mig att rensa kylen på lite grejer först. Givetvis så råkade jag då stöta till en stor burk med yoghurt som flög i golvet. Resultatet blev yoghurt både högt och lågt i köket. Det var bara till att ta fram skurhinken.

Synd att inte Lillpisen äter yoghurt, men tur för henne att hon inte stod i skottlinjen för yoghurten när den skvätte över hela köket.

Till slut kom jag ändå iväg till affären. Som vanligt tog det evigheter innan jag var klar. Denna gången var det tomatpuren som ställde till det för mig. Varför hittar man inte tomatpuren tillsammans med ketchup, tomatsås, mayonäs och senap? Nej, efter mycket letande  hittade jag den vid pastan.

När jag stod i kassan och betalade märkte jag att en av apelsinerna i det nät jag tagit var helt rutten. Tjejen i kassan försökte då få kontakt med någon som kunde byta påsen åt mig, men utan resultat. Det blev för mig att ta en ny runda i affären för att hämta nya apelsiner. När jag var tillbaka i kassan försökte jag smidigt bara gå förbi eftersom jag redan betalt mina apelsiner. Men se, så lätt kommer man inte förbi en tysk man. Herren som just då stod och packade ner sina varor tillbaka i kundvagnen kunde inte tänka sig att flytta på vagnen en liten aning så att jag kom förbi. När jag så vänligt som möjligt frågade om jag kunde komma förbi så fick jag bara en arg blick tillbaka. Det krävdes en lång förklaring av tjejen bakom kassan innan han grymtande kunde tänka sig att släppa igenom mig. Jag tackade så snällt jag kunde när jag var förbi, men inte ett ljud fick jag som svar.

Väl hemma så skulle ju varorna in i kyl och skafferi. Återigen åkte något i golvet. Denna gången var det knäckebrödspaketet. Det resulterade ju inte i att jag behövde städa igen, men jag tror inte att det finns så många hela skivor i det paketet längre.

Nu ska jag bara ta det lugnt här hemma och hoppas på att kvällen inte innebär mer livsmedel på golvet eller glömda saker. Som sagt, det har inte varit en katastrofdag, men det har heller inte flutit på som man kunde önska.

Igår var Pär hemma från jobbet. Han har åkt på en elak förkylning igen. För mig var det tyskalektion som gällde. Usch, jag ville absolut inte ge mig ut på cykeln när termometern visade -13 grader. Men att ta bilen kändes inte heller så lockande, först måste rutorna skrapas, sen sitter man i en iskall bil och kör en sträcka som nästan går lika fort att cykla, och till sist så vet man att man troligtvis måste ägna en bra stund åt att leta efter en ledig parkering. Så valet föll på cykeln. Tur att jag hade mina nya handskar iallafall. Visst, jag frös en del om fingrarna när jag kom fram, men inte lika mycket som jag gjort om jag hade haft mina gamla handskar.

På eftermiddagen var jag lite sugen på att sticka till gymmet, men eftersom det fortfarande var lika kallt så rann lusten av mig när jag tänkte på att jag var tvungen att cykla eller gå dit. Nej, då var det betydligt goare att sitta i soffan och försöka lära sig lite MySql.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie