Kamchatka del 3. Resdag till Kurilsjön

Ja, jag tänkte försöka mig på en del 3 också. Nu när jag denna söndag nästan redigerat och publicerat färdigt alla bilder från Dalsland Kanotmaraton+, printat ut en beställning, gjort min momsdeklaration för min enskilda firma, varit och fikat på det supertrevliga RAW-foodkafét Happy Celery och valt ut och snabbredigerat bilder till del 3 så är det väl dags att skriva något också. Så här kommer ett försök till en sammanfattning av dag 3. Varnar redan nu för att det är många bilder, det där med att vara selektiv och återhållsam det har aldrig varit min grej.

Denna fredag skulle vi då äntligen få åka ut till Kurilsjön. Klockan 11 var tiden vi fick för avfärd med helikoptern. En ganska bra tid. Man behöver inte gå upp i ottan och man hinner äta frukost i lugn och ro innan det är dags att ge sig av. Det fanns helikopterplattor lite varstans i området, men vi skulle lyfta från en ”flygplats” inne i Petropavlosk. 

På vägen dit fick man sig en liten blick på Kamchatkas huvudort. Det är en väldigt kuperad stad med gamla slitna hus blandat med mer moderna och fina hus.  

I god tid före kl.11 var vi då framme vid flygplatsen. Nu skiljde bara ett tunt rep oss och helikopterplattan åt. Vi satt länge i bussen och väntade på att vakten i den blå vaktkuren skulle komma och lossa på repet så att vi kunde köra in. 

Efter lång väntan fick vi beskedet att vår flygning hade flyttats till ca kl 13. Under tiden kunde vi gå och titta i ett litet museum om första och andra världskriget. 

När vi var färdiga på museumet så fick vi beskedet att vi skulle lasta av våra väskor och ställa dem inne på flygområdet och sen skulle vi hoppa på en mindre buss som skulle ta oss till en restaurang. Hmm, alltså skulle vi inte lyfta kl 13 heller. Men mat är ju aldrig fel. Så vi drog iväg till samma restaurang som vi redan varit på två gånger förut. Inte mig emot, det var en väldigt trevlig restaurang med god mat. 

När vi ätit färdigt skulle vi göra ytterligare ett stopp. Ett mycket märkligt stopp då det i informationen vi fått från ZOOM fotoresor stod att det var alkoholförbud vid Kurilsjön. Stoppet gick nämligen ut på att köpa med oss öl till våra björnvakter. Hmm, tydligen var det inte så mycket bevänt med det där alkoholförbudet. 

När vi var mätta i magen och ölflaskorna fyllda så åkte vi tillbaka till flygplatsen. Kanske vi skulle få lyfta nu!!

Nej, det fick vi inte. Men vi fick i varje fall komma in på området. Vi blev tilldelade VIP-loungen tror jag. Kocken som skulle vakta vårt bagage medan vi var borta såg vi inte röken av. Men det kändes ganska riskfritt att lämna väskorna obevakade. 

Flygplatsen fungerade förutom som helikopterplatta även som flygplanskyrkogård. 

Vi väntade och väntade och väntade. Vi fick besked om att om 30 minuter kommer helikoptern. 30 minuter gick och vi fick besked om att den skulle komma kl 17. Klockan blev 17 och ingen helikopter kom. Man hann med ett antal ”gå på toaletten en sista gång innan vi lyfter”. Men det var verkligen inte bortkastad tid att gå på toaletten. Där fick man ta till sig värdefull kunskap om brandsäkerhet. 

Som ett gott avbrott i väntan så kom Tanja, vår guide och sa att vi skulle gå och titta på några rävungar. Det var vi ju förstås inte nödbedda om att göra. 

Det visade sig vara tre rävungar som bodde under en brädhög. Deras mamma hade bara för ett tag sedan blivit tagen av ett annat djur. Så dessa små varelser var alltså föräldralösa. Personalen på flygplatsen hade rådfrågat veterinären och fått råd om hur de skulle ta hand om ungarna. Så de matade ungarna och det gjorde också att de inte var livrädda för människor. Lite avvaktande, men ganska nyfikna. Tro nu inte att det blir bara en bild på rävungar. Nej, försäkerhets skull så att ni inte missar det så blir det sju stycken. Då ska ni ändå veta att det är bara en bråkdel av alla rävbilder jag lyckades knäppa på den lilla stund vi var hos dem. Tur att man inte kör med film. Det skulle bli dyrt. Eller så kanske det hade gjort att man knäppt bilder med lite större eftertanke. 

Ja, det blev ett gott avbrott i väntan. Men ännu var väntan inte över. Ytterligare något ”sista” toabesök hanns med innan vi äntligen hörde något som surrade i luften.

Nu skulle man ju kunna tro att det bara var att ta sin väska och traska bort till helikoptern. Men riktigt så enkelt var det inte. Våra väskor skulle lastas på en liten lastbil där resten av vår utrustning och vår mat låg. Och den fick inte köra in på området förrän fordonet som skulle hämta passagerarna som just anlänt med helikoptern hade lämnat området. Det fick nämligen bara vara ett utomstående fordon inne på området i taget. Så det var bara till att fortsätta att vänta på att de skulle gå av helikoptern, all deras last hade lastats av och in i bussen och att alla personerna skulle samlas igen och gå på bussen. De hade på en kort stund lyckats sprida sig på ett stort område. Det var ganska frustrerande att sitta och vänta på att få förflytta sig de ca 200 metrarna de handlade om. Men till slut så var det äntligen vår tur. 

Så äntligen var det dags att stiga på helikoptern. Nu hade klockan hunnit passera 18 tror jag. 

Ja, det krävdes en hel del akrobatik för att få en glimt av landskapet utanför. Men det var värt lite nackspärr. Vilket fantastiskt landskap vi flög över. På låg höjd svepte vi förbi den ena häftiga vyn efter den andra på vår väg till södra Kamchatka. Ibland kändes det som vi flög lite väl lågt när man bara såg en bergvägg framför sig när man lyckades titta lite snett framåt. Men givetvis var det en öppning att flyga igenom även om det kändes ibland som vi skulle flyga rakt in i berget. 

Som sagt, inte helt enkelt att fotografera. Man man fick ju göra ett försök i varje fall. Så här kommer några bilder från flygresan. Men tänk på att de är tagna genom ett smutsigt helikopterfönster. Fönsterputsaren putsade bara framrutorna tyvärr. 

I ZOOM fotoresors koncept ingår att man ska bli en bättre fotograf. Därför finns det alltid en duktig fotografisk ledare med på varje resa. Med på vår resa var den oerhört duktiga naturfotografen Anders Geidemark. Anders tycker det är viktigt med bildkritik och att vi som deltagare ska få se de andras deltagarnas bilder. Det tycker jag också. Det är väldigt lärorikt och inspirerande att se andras bilder och att få kritik på sina egna bilder. Men nu är ju Anders en väldigt snäll person, så all kritik är positiv kritik, men det gör inget det är ändå lärorikt. Men för att på ett någorlunda bra sett kunna ha en bildvisning för 12 personer så krävs ju en lite större skärm än våra 13″ laptopskärmar. Så vår fantastiska guide Tanja hade till hennes barns förtret släpat med sig sin tv-skärm från Petropavlosk till Kurilsjön. Den kom till stor användning vill jag lova. Vilken service!

Nästan det första jag ser när vi kommer in i campen är en katt som sitter utanför Souvenirshoppen. Haha, gissa om jag blev förvånad. Vet inte vilket som gjorde mig mest förvånad, att det fanns en tamkatt mitt i björnlandet eller att det fanns en souvenirshop i ”vildmarken”

Att vi skulle sova i tält var jag helt på det klara med. Att vi dessutom skulle sova två i varje tält var jag också på det klara med. Det hade jag bävat för länge. Inte att sova i tält, det är inga problem, men att dela tält med en främmande person var inget jag såg fram emot. Men det var ju bara att bita ihop och acceptera att så var fallet. Vad jag däremot inte hade helt klart för mig var hur otroligt små tälten var. Jag delade ju tält med en främmande tjej i Alaska. Jag tyckte det var trångt då och tyckte det var väldigt jobbigt att dela tält. Tälten vi hade blivit tilldelade här i Kamchatka var betydligt mindre. Jag började känna lite fasa för hur detta skulle gå. Så gissa om jag var snabbt upp med handen när frågan kom om det var någon som ville ha ett singeltält om det skulle finnas den möjligheten. Men det visade sig att vi var många som ville ha ett singeltält så jag kände att den lilla låga av hopp jag under några sekunder fått snabbt släcktes. Men till min lycka så fanns det faktiskt singeltält till oss alla förutom två stycken som fick dela på ett väldigt stort tält, så de var också nöjda. Gissa om jag var glad och nöjd när jag kämpade med att sätta upp tältet. 

När tälten var resta och packningen instuvad i tälten så kunde vi se oss omkring lite. Hela campen var omgärdad med högspänningsstängsel. Och det är på detta sätt det ska fungera, att det är vi som är instängda och inte de vilda djuren. Vi är på tillfälligt besök hos dem i deras miljö på deras villkor. 

Jag måste säga att campen överträffade alla mina förväntningar. För att vara ute i ”vildmarken” så var den väldigt välutrustad. Visst hade det stått i informationen att det fanns toalett och duschmöjligheter. Men att det skulle finnas toalett med rinnande vatten var inget jag alls räknat med. Sist jag var ute i vildmarken för att fotografera björnar så var det spade och skrämselraket som gällde när man sjungande gick ut i bushen för att gräva sig en grop. Tvättade sig gjorde man i älven som var iskall av vattnet från glaciären eller under duschpåsen som man fyllt med uppsamlat regnvatten. Visserligen fanns det ingen dusch här som det var utlovat. Men det fanns tvättfat med rinnande vatten och ville man tvätta av sig lite mer ordentligt så fick man göra det vid bastun. Så det gick verkligen ingen nöd på oss. Och vi är alla lika ofräscha efter några dagar så det gör inget. 

Innan vi alla hade installerat oss så hade klockan blivit mycket och magarna var tomma. Då passade det bra att sätta sig vid ”vårt” stora bord och bli serverad kvällsmat. Så här första kvällen så kanske inte kocken imponerade så mycket när det serverades makaroner och korv i plast. Men det passade väldigt bra när vi alla var trötta och hungriga att bara få något som snabbt mättade. 

Nu kunde man både mätt och glad krypa in i sitt tält och ner i sin sovsäck för en natts vila. Ja, jag räknade inte med att sova särskilt mycket. Jag brukar ju inte kunna sova särskilt bra. Men oj vad jag sov. Vilken härlig känsla att vakna och inse att man sovit i över fem timmar på raken utan att ha legat vaken och snurrat halv natten innan man somnat. Härligt. 

Så var vi då äntligen vid resans huvudmål, Kurilsjön i södra Kamchatka. Skulle vi nu få se några björnar under vår vistelse här? Ja, det återstår att se. Nästa dag var det tänkt att vi skulle ge oss ut på vår första björntur. Hur det gick med det får vi se i nästa inlägg, om det blir något vill säga. 

Jisses vad långt det blev. En applåd till er som mot förmodan orkat ta er igenom ända till slutet. Nu har klockan blivit mycket och jag kommer inte att läsa igenom vad jag skrivit. Så ni får ha överseende med alla stavfel och andra konstigheter. Hittar jag något senare så får jag rätta till det vid ett annat tillfälle. För nu väntar sängen på mig. Imorgon blir det jobb i bokhandeln. Vilket fantastiskt jobb. Jag jobbar nästan dygnet runt känns det som, men det är fantastiskt roligt att varje dag möta alla glada och positiva kunder som ger mig massor av glädje. Jag åker verkligen till jobbet varje dag och känner glädje och längtan.

Tills nästa gång, ha det gott och ta väl hand om varandra. 

Kram /Marie