Marie Leander

Innan middagen börjar så har jag en liten stund nu att försöka få till ett litet inlägg. 

Dagen idag har varit ganska rörig och förvirrande så jag är lite trött just nu. Men mer om det lite senare. Först blir det lite om gårdagskvällen som var väldigt trevlig.
Vi är just nu fem svenskar ombord och en av svenskarna är Ulf Ström som är sjöbefäl direkt underställd kaptenen. Han bjöd in oss, alla svenskar på en liten fika i hans kabin, vilken förstås var en helt annan standard på kabin än den jag har. Så det var kul att få en liten glimt av det. Efter lite presentation av oss alla och lite prat om olika erfarenheter så tog Ulf oss med upp på bryggan. Man kan ju fundera på vad sjöbefälen gör när fartyget ligger i hamn under tio månader. Men det finns att göra vill jag lova. Jag har ju ingen som helst skepparvana så mycket av pratet var som grekiska för mig. Men det var ändå väldigt intressant att se och få höra om allt som fanns på bryggan. 

Från vänster, Anneli som är ombord för tionde gången, Thomas som är ombord för fjärde gången tror jag det var, Stanley som gör samma resa som jag, alltså två veckors se och lära-resa och till sist Ulf som gör sin första sväng med Mercy Ships.

När vi var färdiga på bryggan var det sovdags och fast klockan inte var 22 ännu så hade min våningssängskompis redan lagt sig. Så det var bara till att försöka att ta sig så lätt och smidigt upp för den där stegen utan att föra massa oväsen. Tur att ingen såg mig, haha. 

Idag var dagen då vi skulle få träffa våra team leaders och bli introducerade i vårt arbete och få ett schema. Men innan det var dags för det så var det ett obligatoriskt måndagsmöte för alla på fartyget där det gavs allmän information om vad som hade hänt nyss och vad som var på gång det närmaste. Efter det så fick alla vi nya stanna kvar och få ännu mer information om säkerhet och annat nyttigt som är bra att veta. Sen var det dags att förflytta sig ner till matsalen för ytterligare information och där skulle vi till slut få träffa våra team leaders. Men det visade sig att ingen var där för att välkomna mig och Stanley. Vi har ju ingen riktig roll på fartyget utan vår position är Operations Assistans, vilket betyder att man är en extra resurs någon stans på fartyget. Jag hade ju fått höra att jag skulle vara i matsalen och Stanley skulle vara med kommunikations teamet. Så jag frågade någon om vem jag skulle träffa och då blev jag hänvisad till chefen för matsalen och köket men jag fanns inte på hans lista. Under tiden hade Stanley frågat på sitt håll och fått reda på att det var en annan person som skulle hälsa oss välkomna. Problemet var bara att den personen inte visste om det. 
Tills slut fick vi dock träffa honom och han såg till att chefen för kommunikationsavdelningen också kom ner. Då fick vi förklarat för oss att det fanns ingen plats och inga uppgifter på kommunikationsavdelningen. Men att jag kanske skulle kunna gå runt och fotografera ”day crew” eftersom de ofta inte hade tid med det. Då fick jag förklara att jag skulle ju vara i matsalen och hade räknat med den uppgiften så han behövde inte hitta på någon fotouppgift till mig. Haha, så rörigt. Det hela slutade med att både jag och Stanley kommer att jobba samma skift i matsalen vilket gör att vi på vår lediga tid kan komma förbi kommunikationsavdelningen och se vad de gör. Det blir ju en bonus för mig, för det hade jag inte alls räknat med, men en liten missräkning för Stanley då han trodde han skulle tillhöra kommunikationsteamet. 
Nu låter det ju lite rörigt och förvirrande, men jag vill också säga att för alla andra som faktiskt kommit till Africa Mercy för en riktig position att fylla så fungerade allting väldigt bra. Det hade bara blivit en miss i kommunikationen mellan två personer som hade ansvar för Operations assistant och det ledde till stor förvirring för oss. Men allting går att lösa och till slut fick vi en tid att träffa chefen för kök- och matsal och då hade han satt in oss i ett schema och vi kunde gå ner och träffa vår team leader. Så nu har vi fått en genomgång av alla rutiner och säkerhetsåtgärder i matsalen och jag har fått en  jobbuniform som jag ska ta på mig tidigt i morgon bitti då mitt skift börjar kl. 5.30 och slutar runt 19-19,30. Men då får jag förhoppningsvis två lite längre pauser, en mellan frukost och lunch och en mellan lunch och middag. Så jag kommer nog vara ganska trött i morgon kväll. Men sen kommer jag vara ledig i två dagar och sen kommer jag jobba fredag-söndag innan jag är ledig två dagar igen. Det ska bli spännande det här. Hoppas jag kommer därifrån med alla fingrar i behåll :) 

Min jobbuniform. Fattas bara hatten, men den skulle jag få imorgon.

Det blev ett inlägg med mycket text och lite bilder och så kommer det nog att bli ganska mycket då det inte riktigt är läge att fotografera särskilt mycket. Så det blir en och annan iPhonebild men inte mycket mer än det. 

Sen till det tråkiga. Jag nämnde det lite i förra inlägget. Det verkar nu som att vi kommer att få lämna Africa Mercy utan att få möjlighet att se själva medicinavdelningen och träffa patienterna. Och detta beror på att de haft ett fall av vattenkoppor ombord vid jul och nu är alla besök hos patienter inställda fram till den 21:a januari och vi åker den 19:e så det känns väldigt tråkigt. Det var ju en stor del av vad jag ville uppleva med denna resa. Att få chans att träffa patienter och deras anhöriga. Men men, man kan inte få allt som man vill och som jag skrev i inlägget i går så går förstås patienternas säkerhet först. Vi får se om det till slut finns någon möjlighet eller inte. Det visar sig. 

En lite kul sak som hände igår kväll var att jag satt en liten stund inne i min kabin och plötsligt så hörde jag att någon pratade i högtalarsystemet, men det hördes inte vad de sa in till min kabin. Så jag öppnade dörren och hörde bara slutet på meddelandet och det var att man genast skulle gå ut på ”dock” Alltså gå ner för landgången och ut. Jag blev lite förvirrad men tänkte att det var ju bäst att lyda. Så jag gick mot landgången och väl där så såg jag att det var flera minibussar som kommit med nya deltagare som precis kommit från flygplatsen. Då förstod jag var meddelandet handlade om. Det gick ut på att alla som ville skulle komma och hjälpa till med väskorna och det gjorde man genom att bilda en mänsklig kedja uppför hela landgången och in till receptionen. Jag tänkte att när jag ändå hade gått dit så kunde jag ju hjälpa till, så plötsligt befann jag mig i en väskbärarkedja och det var väldigt effektivt måste jag säga. Det tog inte många minuter att få upp väldigt många väskor uppför landgången. Och nu inser jag ju att det var så min väska magiskt nog tog sig uppför landgången i lördags när jag anlände till fartyget. Men det uppfattade jag inte då, då det var så mycket annat att ta till sig. 

Nu är det snart dags för middag och sen blir det nog tidig läggning för min del då jag ska stiga upp kl, 5 imorgon. 

Ha det gott alla och ta väl hand om varandra. 

Kram/Marie