Efter vi alla fikat färdigt var det dags att bestämma vart nästa drev skulle gå. Valet föll på samma drev som gåtts dagen innan. Sagt och gjort, skyttarna stack iväg och placerade ut sig och vi i drevet väntade in bestämt klockslag innan vi började gå ut i skogen.
Lite taktiksnack innan drevet ger sig av.
Det var ju meningen att jag och Pär skulle gå tillsammans eftersom jag egentligen inte hade någon plats i drevet. Men ibland skickade Pär iväg mig på en egen väg. Gå bara rakt fram här sa han så möts vi sen. Ok, jag gick rakt fram och bara hoppades på att jag skulle gå någorlunda rätt och inte irra mig vilse. Jag lydde blint det Pär sa, gick rakt fram alltså. Det slutade ibland vid ett stup och ibland vid en bergvägg och ibland vid en stor mosse. Då blev det till att ropa och hoppas att jag fick kontakt. Ska jag vänster eller höger? Nya direktiv ropades ut och jag kunde ta mig en bit till.
Gå du där så går jag här sa Pär och plötsligt befann han sig uppe på berget och jag befann mig nere vid en mosse som jag absolut inte ville gå igenom. Som tur var så var vägen runt den inte så lång.
Tänk vad bekvämt det hade varit att gå nere på den där vägen.
Men nej, uppe i skogen skulle vi gå så klart. Jag går upp för berget här sa Pär. Du kan gå in här så möts vi en bit fram.
Jo tjena, tack för det. Det var inte helt lätt visade det sig. Antagligen gick jag fel. Men till slut var det oframkomligt och jag var tvungen att försöka hitta ett sätt där jag kunde krångla mig ner till vägen. Efter en stunds promenad på vägen kunde jag krångla mig upp i skogen igen.
Det finns mycket skog i Svarttjärn.
Till slut kom vi fram till skyttarna och även denna gång var både jag och kameran hela. Jag hade bara fått ett antal blåmärken på smalbenen och då får man väl vara nöjd. Det var bara vid ett par tillfällen jag fick överräcka kameran till Pär medan jag satte mig på rumpan och blundade medan jag släppte taget och skjutsade mig ner för någon litet stup och hoppades på att jag skulle landa på någorlunda plant underlag. Det gick ju bra alla gångerna, det var bara kameraväskan på ryggen som fick ta lite stryk.
Under detta drevet så hörde vi faktiskt skott. Det blev ju lite extra spännande då att komma fram till skyttarna för att höra hur det gått. Det visade sig att en älg blivit skjuten men inte fallit direkt så nu hade skytten precis börjat att söka efter den.
Inga älgar för dessa skyttar idag.
Härliga färger.
Det tog inte lång tid innan älgen hittades som tur var och då började det tunga arbetet att få ner älgen till farbar väg. Jag har massa bilder på detta arbete, men jag tycker inte det är helt bekvämt att titta på dessa bilder så jag publicerar några få. Har ni problem med att titta på en död älg så titta inte.
Vägröjare.
Till slut var älgen nere.
Lite svettigt.
Transporten är framkörd.
Bosse och Erika fick dela skjuts med älgen till Svarttjärn eftersom de skulle åka hem till Bohuslän resp. Halland och hade lite bråttom.
Sen blev det slaktboden för älgens del. Själv tog jag en promenad. Jag hade inte lust att se mer.
På min promenad stötte jag på denna skönhet.
Fin, eller hur?
Efter en lång dag med blöta fötter så längtade jag väldigt mycket till en varmt dusch, så det var mycket välkommet när det var några som skulle köra tillbaka mot Ulvåsa och jag kunde åka med.
Sammanfattningsvis kan jag säga att det var två intressanta dagar. Det var bra att få en inblick i hur älgjakten verkligen gick till. Det var kanske på tiden efter 25 år tillsammans med Pär. Nu vet jag vad han egentligen gör alla de timmar han är ute på älgjakten. Jag tror inte att jag skulle vilja ha en egen plats i drevet och på det sättet vara en del i laget. Men jag kan nog tänka mig att följa med som fotograf någon mer gång. Får se om laget vill ha mig med ännu en gång?
Onsdagen var avresedag och bestod som vanligt av städning och stängning av Ulvåsa. I någorlunda utsatt var vi färdiga och det återstod bara den tunga uppgiften att hämta Pisen och stänga in henne i buren de sista minuterna innan vi låste om oss och packade in oss i bilen. Jag tror att hon börjar känna igen proceduren för när jag skulle hämta henne så låg hon inte där jag trodde utan jag hittade henne under Erikas säng och jamade ynkligt när jag hittade henne där. Stackare, hon visste vad som väntade. Men tyvärr finns ju inget val och när vi väl startat bilen och kommit iväg och öppnar buren och släppt ut henne så verkade hon finna sig till rätta ganska snabbt och gick och la sig på mittkonsollen och låg där i stort sett under hela resan till Göteborg. Väl i Göteborg släppte vi av Fredrik vid busstationen innan vi körde på Stenafärjan för vidare färd hem till Kiel. Pisen fann sig snabbt till rätta och eftersom det enda som fanns tillgängligt när vi bokade var en fembäddshytt så fick hon en alldeles egen överbädd vilket hon verkade ganska nöjd med. Skönt att se att hon inte är lika rädd när hon åker färja nu längre.
När vi kom till Kiel var det ganska trist väder och jag trodde nog att det var slut på de fina höstdagarna. Men det visade sig som tur var att det fanns ganska många fina dagar kvar denna höst. Tur det :)
Ha det gott och ta hand om varandra.
Kram/Marie
by Marie
Christina Kicki Öhrby Lindahl on Facebook - Spännande dagar!
Lena Karlsson on Facebook - Ojoj som de slet med älgen! Intressant att få en inblick i detta, sta’bo som jag är!
Marie Leander on Facebook - Ja, det var intressant för mig med fast jag vistats på landet/skogen flera månader per år i mer än 25 år nu. Så det var väl på tiden antar jag:)