Nu blir det redovisning av min lilla fotoutflykt jag gjorde på egen hand för en vecka sedan. Målet med utflykten var att fånga solnedgången. Ja jag vet att många av er kommer att kräkas lite nu eftersom ni sett en miljard fotograferade solnedgångar redan. Men det får ni stå ut med. Den största grejen för mig var att faktiskt bestämma mig för ett uppdrag som jag skulle utföra, kolla ut en plats som förhoppningsvis skulle fungera och faktiskt åka iväg och göra det. Och detta alldeles ensam. Ja, helt ensam var jag ju inte, jag hade ju det för mig ovanliga sällskapet ”stativet” med mig. Nu gällde det att se om jag vågade gå ner på stranden med fotoryggsäcken på ryggen och slå upp stativet.
Platsen jag hade sett ut låg ca 45 minuters bilresa ifrån Kiel på andra sidan förde. Jag, Fredrik och Pär har varit där borta och cyklat en gång, men jag hade inget större minne om hur det exakt såg ut. Så när jag kom fram så parkerade jag bara bilen på närmsta parkering utan att egentligen veta vart det perfekta stället låg.
Jag kom dit i god tid innan solen gick ner så det fanns tid för mig att strosa på stranden en stund. Det var jag och en massa hundar och deras ägare som var på stranden denna fina höstkväll. Jag gjorde också en avstickare upp från stranden igen. Där uppe på ängen stötte jag på dessa godingar.
Efter ett misslyckat försök att fånga det fina landskapet så gick jag ner till stranden igen. Där hade antalet hundar och hundägare minskat betydligt. Bra, tänkte jag då kanske jag kan få ha stranden för mig själv.
Sådana här avdelare fanns det med jämna mellanrum längs hela stranden.
En öde strand. Perfekt för mig.
Undrar vad denna fågel funderar på när den står där och spanar ut över vattnet?
Nu började solen sjunka på himlen och ljuset blev lite mjukare. Tänkte passa på att ta en bild mot solen på den tomma stranden innan jag bestämde mig för var jag skulle slå upp stativet. Mmm, det gick ju sådär att fånga den tomma stranden.
Plötsligt var det både en boll och en hund i bilden :)
Och när väl de sista hundägarna försvunnit från stranden så dök plötsligt ett gäng fiskare upp. Jaja, lika bra att inse att jag inte skulle få vara ensam.
Vad gör man inte för att få de största fiskarna.
Här tog det stopp på min promenad. Tur att det fanns en bro inte alltför långt borta.
Verkligen skillnad på ljus beroende på vilket håll man tittar åt.
Jag har inte tänkt på det förut, men det är helt klart en intensiv flygtrafik över Kiel.
Säga vad man vill, och oavsett hur många man har sett. Men visst är det ganska spektakulärt med solnedgångar? Även om inte denna var den vackraste man varit med om så är det ganska häftigt att följa solens nedgång.
Här försvinner den ner. Nu blir det snart mörkt. De två höga husen ni ser på andra sidan tror jag är olympiabyn som användes när segeltävlingarna hölls i Kiel under Munchen-OS 1972.
Det är otroligt vad länge efter solen gått ner som det faktiskt finns ljus kvar.
Men snart så övergick den vackra himlen nästan till en smutsig himmel. Väldigt vilka skiftningar man får vara med om på så kort tid.
Fast jag egentligen kunde tänka mig att vara kvar en stund till så insåg jag att det nog var bäst att dra mig tillbaka till bilen. Dels så frös jag väldigt mycket om fingrarna och dels så började det bli riktigt mörkt. Eftersom jag lyckats gå ganska långt ifrån bilen så kändes det bäst att börja röra sig åt rätt håll. Så då vänder jag mig om för första gången på länge. Det var som om man var på ett helt annat ställe bara genom att vrida på huvudet lite grann.
Svårt att tro att detta är samma ställe. Enda skillnaden är att jag vridit på huvudet åt höger istället för till vänster.
En sista bild innan jag skyndade bort mot bilen på den kolsvarta grusvägen.
Det var verkligen svart längs vägen. Men jag tänkte att ögonen vänjer väl sig efter ett tag så jag tar inte upp mobilen och slösar mer på batteriet genom att använda ficklampan. Men efter att det plötsligt kom värsta rallyföraren körandes på den smala grusvägen som gjorde att jag helt förskräckt och bländad av helljusen kastade mig ut på åkern så kändes det bäst att ta upp mobilen och ge mig till känna ifall det skulle komma fler rallyförare. Det gjorde det inte, dock kom det plötsligt en ensam hund rusande rakt mot mig. Han var nog ute på en ensam kvällsjoggingtur, för någon ägare såg jag inte till. Nåväl, jag kom väl fram till bilen till slut och det var ganska skönt att sätta sig i bilen och få tina upp fingrarna lite.
Väl hemma så väntade min fyrfota vän på mig. Och som vanligt så fick jag sällskap när jag gick på toaletten. Jag blev sittandes där en stund och plötsligt så hör jag att det är någon som snarkar inne i badrummet. Då ser jag att Pisen ligger och sover i handfatet.
Men varför kommer du här och stör med kameran. Jag som sov så skönt.
Ja, får väl tillägga att hon har väldigt lätt för att somna, för sååå himla länge satt jag inte på toa.
Ja, det var min redovisning av min lilla fotoutflykt på egen hand. Jag påstår inte att bilderna är speciella på något sätt, för det är de verkligen inte. Utan det är själva grejen att jag för en gång skull faktiskt gav mig ut som är värt att noteras:)
Och kanske kanske, jag lovar inget, så sätter jag klockan på ringning i morgon bitti kl 5.30 för att ge mig ut till Strande för att försöka fånga soluppgången. Jag var där med Linda och Vincent idag och såg ett ställe som nog skulle fungera fint att fotografera en tidig morgon. Ja ja, vi får se hur det känns i morgon. Oavsett om jag åker ut innan solen uppgång eller inte så ska jag senare på förmiddagen köra till Hamburg för att hämta upp min kära make som kommer hem igen efter sin Texasresa. Det blir bra att få hem honom igen även om jag bara får ha honom här en vecka innan han åker till Sverige för att jag älg.
Och till slut, ytterligare lite skryt. Idag när jag kom hem efter min utflykt med Linda och Vincent så möttes jag av att jag hade 63 gillamarkeringar, sju nya följare och 10 kommentarer på Instagram. Jössses, vad har hänt tänkte jag. Det visade sig att återigen hade en av mina bilder blivit utvald till dagens bild. Jag kan inte låta bli att bli alldeles glad av det. Men samtidigt så vet jag ju att jag egentligen inte har så mycket mer att komma med än de bilder som redan blivit uppmärksammade. Så det blir svårt att leva upp till denna standard på Instagram i framtiden. Men jag får njuta så länge det går :) Det är väl min lilla tid i rampljuset som pågår just nu :) Och det är ganska behagligt att det är just i den väldigt anonyma Instagramvärlden som den pågår.
Ha det gott och ta väl hand om varandra.
Kram /Marie
by Marie