Min slingrande vän på toa hade vänligheten att stanna där hela natten och när jag i lite bättre ljus på morgonen kunde kolla in honom lite bättre så såg jag att den hade en massa ben på kroppen. Skönt, jag såg inte benen i det dåliga ljuset på kvällen så jag var rädd att det var en liten orm som gjorde mig sällskap.
Jag vaknade alldeles för tidigt som vanligt. Klockan stod på ringning på 5.00 men då hade jag varit vaken länge redan. Egentligen hade vi för första dagen tid att sova lite längre, men man ville ju inte missa möjligheten att få se omgivningarna i morgonljuset, så då var det bara till att kliva upp. Jag gick ut på stora terassen och började fotografera den helt magiska utsikten och ganska snart så kom den trevliga mannen som drev lodgen och ställde fram en hel kanna med kaffe till mig.
Så där satt jag och han och småpratade lite och vi njöt av utsikten båda två. Fast han ser den varje dag så var han inte trött på den.
Inte helt fel att sitta här med en go kopp kaffe.
Ibland undrar man varför man släpar runt på dyra tunga systemkameror när man lika väl kan använda sin iPhone :) Det är mitt lilla krypin man ser längst till höger i bilden.
Här bodde jag en natt.
Jag fick även sällskap av detta kryp när jag avnjöt kaffet.
Den ursprungliga planen för förmiddagen var att göra ett återbesök i Himbabyn. Men eftersom vi alla tyckte att det hade varit ett mycket lyckat besök dagen innan och vi alla kände att det var svårt att göra det så mycket bättre så skippade vi det. Eftersom vi redan hade betalat för den resan dit så erbjöds vi istället några andra aktiviteter. Men vi avböjde alla förslag. Vi kände alla att vi bara ville passa på att få några stilla timmar på detta härliga ställe efter de tre superintensiva dagarna vi redan gjort. Några i gänget gick ut på en liten promenad, men jag valde att stanna kvar på lodgen ett tag till för att fixa lite. Efter ett tag så kände jag mig färdig med det jag ville göra och bestämde mig för att ta en kort promenad ändå. Men när jag bara gått en kort bit och kom fram till den här lilla korsningen så ändrade jag mig. Jag kände mig inte helt bekväm att gå där ensam. Så jag gick tillbaka till lodgen. Och tur var kanske det, för där mötte jag de andra som givit sig iväg på promenad och jag frågade hur de haft det. Det visade sig att de inte kommit särskilt långt innan de blev stoppade av några guider och blev tillsagda att gå tillbaka eftersom de hade upptäckt helt färska lejonspår i närområdet. Detta tvärtemot de besked vi fick kvällen innan då de sa att alla lejonen var nere i dalen. Men de hade tydligen rört på sig under natten :) Jag är i varje fall väldigt glad över att jag inte plötsligt stod öga mot öga med ett lejon.
Det ser verkligen inte märkvärdigt ut. Men skenet bedrar. Det är vår lodge som man se där framme.
Alldeles för snabbt var det sen dags för att ge sig iväg härifrån. Vi packade in oss i den fyrhjulsdrivna bilen och blev skjutsade ner till vår minibuss.
Man har en viss förståelse över att man behövde fyrhjulsdrift upp till lodgen.
Nere vid stora vägen igen. Längst upp till vänster ser man vägen som går upp till lodgen.
Efter att vi bytt fordon så styrdes bussen till landningsbanan där vårt transportmedel för dagen väntade på oss. Vid flygplatsen var det också dags att säga hejdå till vår kvinnliga guide vi haft med oss från dag ett. Nu tog piloten och ägaren för Afro-Carribeans samarbetspartner ”African profile safaris” över ansvaret för oss. Och det gjorde han verkligen med bravur. Dels var han en mycket skicklig pilot och dels hade han verkligen känsla för när han skulle prata och när han skulle vara tyst. Hade vi några frågor så hade han alltid detaljerade och kunniga svar till oss. Det var en fröjd att vara i hans sällskap efter fyra dagar tillsammans med den skräniga och okänsliga kvinnliga guiden.
Inte riktigt som de flygplatser jag är van vid.
Standarden på flygplatstoaletten var det inget fel på. Den fyllde sin funktion.
Och standarden på vårt flygplan var det heller inget fel på. Ett riktigt litet lyxplan.
Så här vill jag alltid flyga hädanefter :)
Varför besvära sig med att asfaltera alla landningsbanor när det fungerar alldeles utmärkt med grusbanor?
Första etappen var en resa på ca 1.5 timme ner till Swakopmund där vi skulle tanka och käka lunch.
Swakopmund ligger ungefär vid den översta talet 17 . Talen anger hur många foton jag tagit med Canon 6 d vid varje plats. Hoppsan, det blev visst några stycken denna dag också :) Vi reste från norr till söder.
Resan bjöd oss på ett häftigt landskap utanför flygplansfönstret. Man börjar förstå varför det bor så lite folk i förhållande till ytan i Namibia.
Plötsligt dyker en väg upp. Vart går den undrar man?
Dags för landning i Swakopmund.
Första gången jag äter flygplansmat ute på en gräsmatta.
Efter att planet var tankat och vi mätta i magen var det dags att gå på planet igen. Nu återstod ytterligare en dryg timmes flygning till vår destination för dagen, Wolwedans vid NamibRand Nature Reservat.
Flamingoön, tyvärr blev vi förvarnade lite sent så jag hann inte att få på rätt objektiv på kameran. Men man kan ana fåglarna långt där nere.
Detta strandade fartyg ställde till det lite i min mage. För att alla skulle ha möjlighet att se det oavsett på vilken sida i planet man satt så var piloten vänlig nog att ta en liten extrasväng runt skeppet. Det var inte en sån där mjuk lång sväng som man är van vid precis utan här kändes det som jorden vändes upp och ner och likaså gjorde min mage. Men jag lyckades bita ihop och trodde att jag skulle klara mig hela resan utan att behöva kolla ner i påsen:) Det hade jag nog klarat om jag bara låtit bli att fotografera mer. Men trots att jag flera gånger bestämde mig för att bara titta framåt och inte ta fler bilder så kunde jag förstås inte låta bli. Så till slut, när vi bara hade två minuters flygning kvar så blev det för mycket för mig. Men så fort vi tagit mark och vi var ute i friska luften igen så var allt glömt och magen var min vän igen.
En övergiven kärra från en gammal gruva.
Teorierna var många om varför alla dessa ringar i marken hade uppstått. Ingen visste säkert men efter att ha hört tre alternativa teser från vår guide så var jag benägen att gå på hans linje, att det var termiter som bet av rötterna på växterna för att i de inte skulle konkurrera om den lilla vätska som fanns tillgänglig.
Efter en härlig flygning (bortsett från en upp och nervänd mage) så landade vi i ett nytt paradis. Man trodde liksom att Grootberg skulle vara oslagbart. Men det visade sig att Wolwedans absolut ville vara med och kriga om förstaplatsen. De båda ställena var otroligt häftiga men på helt olika sätt.
Ni förstår väl att man snabbt glömmer illamående om man landar på en plats som denna?
Vi blev hämtade av vår lodgeguide och fick en härlig tur upp till vårt boende för natten. På den korta resan hann vi med att se en massa djur. En helt overklig känsla.
Fortsättning på dagen kommer i nästa inlägg.
Ha det gott och ta hand om varandra.
Kram/Marie
by Marie