För att hålla ner längden på inläggen lite så får jag nog dela upp en del dagar lite. När man går upp kl 5 på morgonen och inte lägger sig före midnatt så hinner man med att göra en massa saker har jag märkt:) Då blir det också en hel del bilder tagna.
Här i Kiel är det helgdag idag och i eftermiddag står Kuddel-Muddel-turnering på schemat. Regnet hänger i luften, men vi får hoppas på att det inte blir något av regnet.
Nu tillbaka till Namibia. På söndagen stod klockan på ringning kl.5 tror jag. men jag som ofta har problem med att sova vaknade redan ett par timmar innan dess och kunde inte somna om. Alltså blev det bara ett par timmars sömn för min del och jag kände mig ganska matt hela dan. Men som tur är så klarar man mer än man tror bara man har det trevligt.
Idag skulle jag få tillfälle att få använda lånekameran hela dagen. Jag frågade Martin om jag kunde använda alla mina objektiv tillsammans med kameran. Hans svar var att med en del objektiv fanns det risk att det blev lite mörka hörn på bilderna. Jaha, bara att prova sig fram alltså. Och, jo, han hade rätt. Med mitt Sigma 17-70 som jag gillar väldigt mycket så blev det lite mörka hörn. Eller vad säger ni? De syns väl knappt? :)
Lite mörka hörn kan man väl leva med :)
Som tur var så följde det med en vidvinkelzoomobjektiv till lånekameran så jag slapp ta foton som såg ut som en fullmåne hela dagen.
En väldigt kul grej med kameran var att den hade inbyggd gps och nu kan jag sitta här hemma och kolla kartan i Lightroom. Perfekt för mig som är helt usel på att komma ihåg ortsnamn och ha koll på vart vi kör.
Här ser man vår resväg under söndagen. Zoomar man in ser man förstås ännu mer detaljerat vart alla bilderna är tagna.
Vi avverkade nästan 300 kilometer på ca 6 timmar. Man kan inte påstå att huvudelen av sträckan var krokig och vältrafikerad precis. Antal möten var lätträknade och antal kurvor likaså.
Kisspaus. Lite halvläskigt att ge sig ut i buskarna. Man vet ju inte riktigt vad som döljer sig i gräset. Men det gick bra. Vi klarade oss utan ormbett.
Innan det var dags att lämna den asfalterade vägen och ge sig ut på grusväg så stannade vi på ett supermysigt guest house. När vi parkerade bussen så såg det inte särskilt lovande ut. Det såg ut som vi hamnat på den Amerikanska vischan.
Inte kunde man tro att det fanns ett sådant trevligt ställe bakom dessa väggar.
Och de hade internet! Gissa om vi internettörstiga blev väldigt osociala mot vårt resesällskap för några intensiva minuter. Vi hade ju fått klara oss utan internet i hela två dagar :)
Nykissade, med kaffe i magen och facebooktörsten tillfälligt släckt så kunde vi klara av de sista 16 milen fram till vår lunchdestination. Underlaget ändrades från asfalt till grus, men vägen förblev lika rak och tom som förut.
Efter ett par timmar på grusväg så svängde vi av huvudvägen och hamnade på ett helt fantastiskt ställe. Det var campingdelen av Grootberg Lodge. Grootberg lodge var det stället som skulle vara vårt övernattningsställe. Men hit till campsite kom lodgepersonalen och gav oss lunch med en magnifik utsikt.
Här var det dags att parkera vår minibuss för att övergå till fyrhjulsdrivet istället. Nu skulle vi åka ut till en Himbaby och ganska snart insåg man att det var väldigt bra att vi bytt fordon.
Bara vägen upp till Himbabyn var värd den långa resan.
Mul och klövsjukan hade konstaterats i området vi körde in i. Därför hade man byggt en ny fin veterinärklinik där. Hela det drabbade området var inhägnat, så det verkar som att problemet togs på största allvar.
Inga asfalterade vägar här inte.
Plötsligt när v i åker i detta karga och torra landskap så dyker det upp en liten flod och i närheten av floden så grönskar det så vackert och det växer till och med palmer. Det är en källa som kommer fram här och floden torkar aldrig ut. Helt otroligt vad lite vatten kan göra för landskapet. Frö övrigt så var det extremt torrt i överallt där vi var. De hade fått extremt lite regn under den normala regnperioden och nu ha de gått in i vintern och inget regn väntas på många månader.
Här ser man tydligt skillnaden mellan landskapet där det finns vatten och där det inte finns vatten.
Vi passerade över floden sju gånger på vår väg till Himbabyn.
Tro det eller ej, men vi fick möte!
Efter en väldigt trevlig resa på en skakig väg så var vi framme hos Himbafolket. Vi blev trevligt välkomnade och vi hälsade artigt tillbaka på de få ord av deras språk som vi fått lära oss.
Mer om vårt möte med Himbafolket kommer i ett senare inlägg. Nu måste jag äta innan det är dags att ge mig iväg ner till tennisbanan.
Ha det gott och ta hand om varandra.
Kram /Marie
by Marie