Dalslands kanotmaraton + och körkort

Nu är vi hemma i Kiel igen. Resan från Ulvåsa till Kiel tog lite drygt 11 timmar. Men då hann vi med att äta pizza i Färgelanda, lämna Fredrik i Falkenberg och lämna Erika i Halmstad. Denna gången körde vi hela vägen, inga färjor alltså. Jag tror att pisen uppskattade det även fast hon nog tyckte det var en lång bilresa. I början av resan stekte solen på ganska bra och pisen tyckte nog att det var lite varmt. Men efter att ha snurrat runt lite så hittade hon den perfekta platsen.

 Ser ni hur pälsen på ryggen reser sig av kallluften? Efter att ha suttit på detta sätt ganska länge så vände hon på sig och lät kalluften blåsa i ansiktet istället.

I torsdags kom Fredrik tillbaka till Svarto och i samband med att vi skulle hämta honom vid bussstationen i Bengtsfors så tänkte vi käka på restaurang S-badet. Vi hade aldrig provat det stället förut och Pär var lite nyfiken. Det visade sig inte vara så lätt att hitta så mycket information om stället. Men efter lite letande hittade jag lite information på en turistsida för Bengtsfors. Där stod det att om man ville ha deras berömda plankstek så var man tvungen att ringa och beställa i förväg. Ja, det kan man ju göra, men det är ju lite svårt att veta om man vill ha just plankstek när man inte har en aning om vad de mer har att erbjuda. Så jag fick ta till den gamla hederliga metoden, att ringa helt enkelt. Då fick jag menyn uppläst för mig och vi bestämde oss för att två av oss skulle äta planskstek, vilka fick bestämmas senare. När vi kom till restaurangen så visade sig att det var en person som skötte rubbet. Han tog upp beställning, han serverade dricka, han lagade maten, serverade maten och tog betalt. Och mitt i allt detta hann han med att prata både länge och väl med gästerna och berätta om den bästa pizzan han någonsin ätit. Ni kan ju förstå att servicen inte var den snabbaste, men det var värt att vänta på. Det var riktigt god mat han ställde fram till oss. Kan varmt rekommenderas, men ni får inte ha bråttom om ni ska äta där.

Lördag morgon gick jag och Pär upp strax efter kl. 6. Vi skulle följa med Jan och Stina ut på Svärdlpng och agera följebåt på det stora kanotloppet Dalslands Kanotmaraton + . Jag har ju själv paddlat det 55 kilometer långa loppet tre gånger, men denna gång fick jag alltså se loppet från en annan vinkel.

Det var en mycket stilla och dimmig morgon när vi gav oss ut vid halvåtta tiden. Starten gick kl 8 i Baldersnäs och tanken var att vi skulle hinna upp till Skåpafors innan de första tävlande hade hunnit dit. Sen skulle vi vänta där och följa sista kanoten bort till Skifors där nästa lyft är. Vi hann nästan ända fram innan ledarna i loppet kom farande.

 

På många ställen längs vägen såg man paddlande turister som slagit läger. (ja, just då paddlade de inte förstås)

Här kommer ledarna. Ser ni så stilla vatten de har att paddla i? Så såg de aldrig ut de tre åren jag paddlade, då hade jag motvind eller sidvind oavsett vilken sjö jag var i. Och lagom till att paddlarna kom till Skåpa så kom också solen fram

 

Varje år så möts de tävlande av ett par stollar som står på ett grund vid Skåpafors. Man vet inte i förväg vad som väntar. Något år har de varit läkare, ett annat dopingkontrollanter och i år var de jultomtar med gran, julmusik, julmust och klappar i form av russin.  Tilltaget verkar vara mycket uppskattat och de fick många god jul hälsningar av de förbipaddlande, och många passade på att skicka en önskning till tomten. Gissa vad de flesta önskade sig? En snabbare kajak givetvis :)

Det var många som tog sig tid att fotografera tomtarna.

Nytt för i år var att det var några ståpaddlare med. Hur i hela friden orkar de ta sig runt 55 kilometer. Visserligen vet jag inte om de kom i mål, men det antar jag.

 

Har man varit snäll så fick man paket av tomten.

 

Ser ni mannen längst till vänster i bild? Han har bara typ en träbit att paddla med. otroligt, att de orkar. Men det är klart, varje paddeltag kanske blir lättare, bara det att man måste ta så många fler.

 När de ca 700 paddlarna hade tagit sig förbi tomtarna kunde de packa ihop och vi kunde i sakta mak följa de sista tävlande i loppet på behörigt avstånd.

 

 

funktionärerna Marie och Stina

 

Medan vi följde paddlarna framåt så passade vi också på att fika lite. Måste säga att detta var ett mycket behagligare sätt att följa maran på än att själv paddla.

Bröderna Jan och Pär

När man hade denna vyn framför sig när man paddlade så visste man att man klarat av en stor del av Svärdlång. Det var en så go känsla att se Svarttjärn framför sig och veta att det bara var ett par kilometer kvar till lite bensträckning och bulle.

 Jan och Stina släppte av oss där vi la i båten så att vi skulle kunna ta bilarna bort till Skifors. Själva så fortsatte de att följa sista paddlare.

Man är ganska trött när man kommer hit efter flera timmars paddling fast man inte ens gjort halva loppet.

Då är det gott att få lite bulle, banan och dricka.

Efter att vi fått upp båten på trailern kunde vi återvända hem och känna oss nöjda med dagens gärning. Som tur var behövde vi inte rycka ut och hjälpa någon i nöd. Sen tog jag och Pär bilen till Bengtsfors och kollade lite på målgången.
Det fina vädret bidrog nog mycket till att det blev ny rekordtid för segraren i loppet. 4:16:27 lyckades den danske grabben klara av loppet på. Lite skillnad mot mina tider. 9 timmar och 55 minuter behövde jag på mig när jag paddlade senaste gången 2009.

Inne vid målområdet var det många som passade på att njuta av det goa vädret samtidigt som man såg paddlarna komma i mål.

De som kommer i mål här har paddlat på ca 5 och en halv timme. Så det är ganska vältränade och vana paddlare. Värre är det med de som kommer i mål några timmar senare. De ser inte lika fräscha ut. Men då hade vi åkt hem igen.

På kvällen var det lite grillfest hemma hos Jan och Stina. Tervligt och gott såklart. Och så härligt att käka mat på Slätta en kanotmaratonkväll utan att vara helt förstörd i kroppen.  Men jag måste erkänna att när man såg det underbara vädret och de stilla sjöarna så blev man allt lite sugen på att paddla. Men som tur var hade jag ju min tennisarm att tänka på, så det skulle faktiskt vara helt omöjligt.

På söndagen var det städning och stängning av Ulvåsa som stod på programmet. Allt gick som planerat och det såg ut som om vi skulle komma iväg ett par timmar tidigare än vad vi trott. Men när vi bara hade disken kvar så drabbades vi av sommarens tredje strömavbrott. Och ingen ström innebär inget vatten. Så det blev till att vänta. Kändes väldigt irriterande att bara gå runt och trampa utan att kunna göra något. Men en dryg timme senare kom strömmen tillbaka och vi kunde avsluta vårt arbete och till slut komma iväg, faktiskt lite tidigare än beräknat trots avbrottet.

Och nu är vi alltså tillbaka i vardagen här i Kiel. Pisen har tjurat några dagar, hon tyckte nog inte om att lämna paradiset i Dalsland mot de fientliga katternas stad. Så hon har mest legat i vårt sovrum och sovit och varit allmänt osocial. Men nu verkar hon ha slutat tjura och börjar bli sitt vanliga jag igen.

Nästa inlägg blir lite naturbilder från Svarttjärnsskogarna.  Men nu tycker jag att jag terroriserat er med tillräckligt många bilder så det får alltså vänta tills nästa gång.

Under tiden jag har suttit och knåpat ihop detta inlägg så ringde Fredrik och berättade att han klarade både teorin och uppkörningen idag. Hipp hipp hurra för honom. Visserligen har han redan haft körkort i tre år, men efter ett år i Sverige så gäller inte Texaskörkortet längre och man måste ta om det. Lite märkligt att man plötsligt efter att ha kört bil i Texas under två år och i Sverige under ett år anses vara en oduglig förare och måste göra om alla tester. Nåväl, han klarade det och det känns väldigt skönt.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie