Kamchatka del 5.

Så var det dags för mig att återigen försöka få ihop en ny del till bloggen från rysslandresan. Det finns verkligen inte mycket tid att sitta och redigera bilder nuförtiden. Så det blir väldigt spridda skurar. Men nu har jag alltså suttit en stund och fått ihop alldeles för många bilder från återstoden av första fototuren hos björnarna. Får se om jag lyckas få ner antalet från de 85 jag tagit fram :) 

Jag slutade förra delen med att vi fick lunch uppdukad bland björnarna. Dagen fortsatte på samma plats och björnarna kom och gick. 

Men hur vaksam mamma än är så lämnar hon ibland ungarna själva medan hon är ute och spanar efter lax. Plötsligt har ungarna kommit lite väl långt från mamma och hannen passar på att göra ett utfall. Då blir de fart på de små. Även fast de är så små så har de klart för sig vilka björnar de ska akta sig för och vilka som inte utgör någon fara. 

I förra inlägget så visade jag några bilder på mamman som lämnade sina ungar vid ett klätterträd när hon gick för att fiska. Men faktiskt var det så att jag tror inte att jag denna första dag såg mamman gå ner i vattnet överhuvudtaget. Hon käkade blad från träden hela dagen. Men jag har för mig att hon de andra dagarna gick för att fiska. Det får jag kolla när jag kommer så långt i min bildbehandling. 

Det fanns två ställen runt Kurilsjön där man kunde bo. Dels var det på campen där vi bodde. Dels var det ett ställe väldigt nära detta fotoställe. Och från det stället kunde man gå till ett utsiktstorn för att titta på fiskande björnar och galna fotografer. Det var en dam från ett annat gäng i detta torn som senare gav oss en bild hon tagit på oss. Kul, ska försöka leta upp den till ett senare inlägg. 

Plötsligt började ungarna göra massor av ljud ifrån sig. De var väldigt ihärdiga. Det visade sig att det var deras sätt att tala om för mamma att det var dags för di. Och är man en snäll björnmamma så gör man förstås som ungarna vill. 

Det var verkligen en stolt unge som gjorde sitt bästa för att få i sig något från det stora fiskhuvudet. När syrran blev lite närgången och ville smaka så började denna unge morra ordentligt. Syrran hade inget att hämta där inte. 

Plötsligt blev det bråttom att flytta sig. En hanne närmade sig. Men har man fått tag i en riktig godbit så lämnar man sig inte ifrån den i första taget. 

När faran var över för denna gång så kunde mamma fortsätta sitt idoga arbeta med att jaga lax. 

Dags för toabesök. Det gick till så att en av björnvakterna först gick in till gläntan och kollade så att det inte fanns någon björn där. Var det fritt fram så fick antingen herrarna eller damerna börja gå på toa. Det var alltså ett grupptoabesök, ingen avskildhet här inte. Och när man var klar fick man snällt stå och vänta tills alla var klara så vi alla kunde gå tillbaka till vår lilla ruta tillsammans. En av gångerna fick herrarna stå kvar och vänta ganska länge då det dykt upp en björn som parkerade sig lite väl nära ingången till toan. Då kändes det nog ganska bra att ha en björnvakt med sig kan jag tänka. 

Riktigt så gick det inte till när man skulle gå på toa när jag var i Alaska. Då gick man en och en, och det var aldrig någon som kollade att det var ”ledigt” innan man gick in i bushen. Man tog bara sitt toapapper ( alla hade fått tilldelat sig en alldeles egen rulle som man fick ansvar över, slarvade man bort den eller den tog slut så fick man klara sig utan papper resten av tiden) en spade och en typ av smällare och traskade in i bushen. Vi fick tipset att sjunga lite på vägen så att en eventuell björn skulle höra oss och få chans att försvinna. Och detta gjorde vi alltså under hela vår vistelse. Det fanns ingen toa att tillgå någonstans i vildmarken. Så vaknade man mitt i natten och behövde lätta på trycket så var det bara till att leta upp spaden och raketen och ge sig iväg. Här i Kamchatka hade vi ju lyxen att ha riktiga toaletter på campen, så där behövdes ingen spade. 

Tillbaka till björnarna. Detta är en ganska skön bild tycker jag. Mamma björn sitter och spanar efter lax, hennes ungar gräver efter godsaker i leran och längre bak i bilden ser man bladmamman sitta skönt tillbakalutad mot ett träd medan hon ger di till sina ungar. 

Det gick bra denna gången också. Men denna gång fick ungarna hjälp av en av björnvakterna. Ungarna sprang förbi oss och när ”frissan” följde efter och kom i höjd med en av björnvakterna så gjorde han ett litet utfall mot björnen och den kom av sig i sin jakt på ungarna. Jag tycker förstås det var bra att ungarna klarade sig. Men jag vet inte riktigt vad jag tycker om att vi människor lägger oss i. Men, visst, det hade inte varit kul att se på om någon av ungarna hade råkat illa ut, så jag är glad att det slutade som det slutade. 

Sent om sider kommer mamman lunkandes. Man kan ju tänka sig att hon ska vara glad över att ungarna lyckades undkomma. Men det visade sig att hon inte var särskilt nöjd över ungarnas beteende. Troligtvis tyckte hon att de gått för långt ifrån henne och utsattes därmed för denna fara. När mamman närmade sig ungarna så såg man att de anade vad som skulle komma. Vi fotografer anade inget och jag tog ner kameran en stund för att njuta av återföreningen utan att se världen genom en kamera. 

Sekunder efter att bilden ovan är tagen så kommer mamman ifatt ungen och när hon går förbi så lappar hon till ungen ordentligt. Allt gick så fort och jag stod bara och gapade och undrade vad som hände. Det var en tydlig markering från mammans sida. Så där gör ni inte igen. Och man ser ju tydligt att ungen vet vad som ska komma. 

Samtidigt som all denna dramatik händer så passar bladmamman på att vila sig. Så gött att kunna krama ett träd när sömnen gör sig påmind. 

Men för andra så fortsätter fisket. En del lyckas bra medan några andra lyckas mindre bra. 

Detta får avsluta blogandet från denna första dag ute hos björnarna. En mycket lyckad dag trots att det började regna på slutet. Det var med delade känslor man hoppade på båten som kom och hämtade oss för att ta oss tillbaka till campen. En del av mig skulle kunna stanna hos björnarna hur länge som helst och en annan del av mig ville förstås tillbaka till campen och sätta sig vid dukat bord och bli serverad middag. Det blev en lång dag och det var allt skönt att komma tillbaka och kunna ta av sig de ljumskhöga gummistövlarna och ta på sig gympadojorna istället. 

Nu fick vi bara hoppas på att resterande dagar blev lika bra. Det var med stora förväntningar jag kröp in i tältet den kvällen och ålade mig ner i sovsäcken. Nästa dag skulle det bli björnar igen var det tänkt. Kan man ha det bättre?

Japp, det var det om detta. Annars då? Jo, det rullar på i ett vansinnigt högt tempo. Minst 9 timmar i bokhandeln varje dag, utöver det så gör jag någon timme varje dag åt Mercy Ships och ytterligare lite tid åt Hälsoresurs. Sen har det blivit många timmars fotografering och redigering av Camp Dalslandbilder. Dessutom har jag gjort ett par uppdrag åt Dalsland Turist som också tagit en del timmar i anspråk. Ett mässbesök i Stockholm som slutade med att jag på SJ:s bekostnad fick åka taxi från Karlstad till Svarttjärn mitt i natten har jag också hunnit med. Varför har inte dygnet fler timmar så att man hinner med allt roligt? Men jag klagar verkligen inte. Allt jag gör är sånt jag tycker är fantastiskt roligt. 

Nu är det söndag kväll och snart dags att krypa ner i sängen. Imorgon börjar en ny vecka i butiken. Ska bli kul att se vad den har att bjuda på. Vem vet, kanske det till och med blir ett nytt blogginlägg från Kamchatka under veckan. Jag lovar inget såklart. Men kanske kanske. 

Ha det gott och ta väl hand om varandra. 

Kram /Marie.