Fjällräven Classic 2017 del 3

Dags för del 3, ibland går det undan :)

Efter en natt där jag mest legat och lyssnat på regn och blåst och inte sovit särskilt mycket som vanligt så gick vi upp kl. 6. Tanken var att vi skulle komma iväg vid 7 för att ha mycket tid på oss att ta oss i mål under måndagen. Vi hade ju mer än 3 mil kvar att avverka. Men allt tar längre tid än man tänker sig så klockan hann bli nästan 8 innan vi kom iväg. 

Det kändes riktigt skönt när vi äntligen kom fram till Kieron. Där bjöds det på pannkakor, sylt och grädde. Det smakade väldigt bra. Nu återstod bara knappt två mil genom Abisko Nationalpark innan vi äntligen skulle vara framme i Abisko. När man gått så långt och bara har två mil kvar så är det ju lätt att tänka att det är snabbt gjort. Men det är det inte. Två mil är långt när man redan har nio mil i benen. Men vi knatade på så gott vi kunde och tog täta pauser. Och sakta men säkert la vi kilometer efter kilometer bakom oss. Tyvärr har jag inga bilder från denna sträcka förrän vid vårt sista pausstopp.

Vi hade tiden 77 h 43 m. Alltså lite drygt tre dygn. Våra ”vandrarkompisar” som hade så himla bråttom kom i mål bara 3h 40 min före oss. Då hade de ändå gått iväg mycket tidigare än oss sista morgonen. Så varför de hade så bråttom hela tiden förstår jag inte riktigt. Jag är i varje fall väldigt nöjd över att jag klarade att ta mig igenom hela sträckan. Men skulle jag göra om det så skulle jag absolut ta en eller två dagar till på mig. Jag förstår inte riktigt vitsen med att stressa så. Tänk vad mycket mer man hade kunnat se och uppleva om man hade tagit det lite lugnare. 

När vi kom i mål så fanns där ett litet tält där de stod och tog hand om kängorna. Vi hade tur att det forfarande var väldigt lugnt i målområdet. Det var inte särskilt tätt med folk som kom i mål. Så det var ingen kö till rengöringen. Så jag tog av mig mina kängor och lämnade in dem. Där fick de en välbehövlig omvårdnad och när jag fick tillbaka dem var de som nya. Väldigt skönt att inte behöva ta hem de smutsiga kängorna och göra skovården själv. Den servicen uppskattades mycket av mig. 

Sen gällde det att leta upp bagageförvaringen där väskan med rent ombyte fanns. De hade blivit forslade från Kiruna till Abisko av arrangörerna. När väskorna var hittade och upphämtade begav vi oss till campingen för att slå upp tältet för sista gången på den här resan. Sen väntade en välbehövlig dusch. När jag tog av mig kläderna så upptäckte jag ett par oväntade skavsår. Jag hade känt hela sista dagen att det gjorde ont på mina båda bröst. Kändes lite som att jag fått sand i behån. Men jag orkade inte riktigt ta reda på vad det var som gjorde ont fast det gjorde ondare och ondare desto närmare mål vi kom. Men där i duschen så upptäckte jag alltså att jag hade två riktigt stora och djupa skavsår på brösten. Ett på varje bröst. Gissa om det sved när jag duschade? Annars får jag säga att jag klarade mig förvånansvärt bra ifrån skador. Jag hade ont i fötterna under hela vandringen, knät gjorde ont nästan hela tiden och ryggen gjorde lite ont emellanåt. Annars var det ok. Och fast man förstås var lite stel och hade ont i fötterna nästa dag också så kändes riktigt bra i kroppen. Jag har fortfarande, en månad senare fortfarande problem med mina fötter. Jag har inte ont när jag går normalt, det gick över väldigt fort. Men jag har inte full känsel i dem och värst är det på natten. Kan vara riktigt besvärligt på natten. Men så var det ju när jag kom hem från Alaska också, men då handlade det bara om en fot och då var känselbortfallet på en större yta och konstant. Det var inte värre på natten utan jag hade lika lite känsel hela tiden :)

När vi fått upp tältet, duschat och fått på oss rena kläder så gick vi bort till Treckers Inn, pubtältet som fanns i målområdet. Där käkade vi lite och lyssnade sen på utlottningen av div. priser. När man gick i mål så fick man en lott och de var de lotterna som det nu var dragning på. Och det var på motsvarande utlottning som Mats förra året vann sin startplats till årets vandring. Jag eller Pär vann ingenting, men det ganska otroliga hände att Mats i år igen vann en startplats till nästa år. Så nu är de tvungna att gå ett år till. Tur att inte jag vann det priset :)

Vi blev inte särskilt sena i pubtältet utan gick strax tillbaka till vårt tält och kröp ner i sovsäckarna. Som vanligt hade jag svårt att sova och mitt i natten så tog jag med mig min mobil och laddare och gick till toa/duschrummet för att komma ifrån värken som kom i benen så fort jag låg ner. Jag tänkte att jag kunde passa på att ladda min mobil när jag ändå inte kunde sova. Tji fick jag, inte ett enda uttag fanns det i de offentliga utrymmena. Så jag bara satt där, på toa, och glodde ett tag. Allt för att slippa känna värken i benen. Verkligen jättekonstigt. Jag hade inte alls ont i benen när jag stod upp eller när jag gick. Men så fort jag låg ner så gjorde det jäkligt ont.   

Nästa morgon gick vi till turiststationen och åt en väldigt smaskig frukost innan det var dags att hoppa på bussen som som skulle ta oss tillbaka till Kiruna. När vi var framme i Kiruna så sa vi hej då till P-O och Tuula som direkt skulle åka vidare på en roadtripp till Lofoten. Vi andra sex träffades igen på kvällen för en gemensam middag. 

Nästa dag hade Pär bokat en guidad tur nere i gruvan, men jag hade ingen lust at följa med. Mina tankar var alldeles för upptagna med privata svårigheter som jag inte tänker gå in på här. Men jag tog i varje fall en runda i Kiruna och tog kameran med mig. Jag hade nog tänkt att man skulle se mycket mer som var rivet i stan. Men det som var mest påtagligt var att de flyttat tågstationen och börjat riva stationshuset. Annars var det nog mest som vanligt inne i centrum

På eftermiddagen åkte vi sen hem igen och lämnade Norrland bakom oss. 

Jag är glad att vi gjorde denna vandring, vi har lärt oss mycket och vi kan absolut tänka oss att ge oss ut på en ny fjällvandring någon gång. Men då ska det vara i ett lugnare tempo så att man hinner uppleva något. 

Måste ge arrangörerna en stor eloge. Det var riktigt bra arrangerat och allting klaffade fint. Kan inte vara lätt att ordna en sån här grej i fjällvärlden för 2000 personer. Men de klarade det med bravur det måste jag säga. 

Tack Mats och Karin för att ni fick oss att följa med och tack till er och P-O och Tuula för sällskapet under en kort del av vandringen och ett stort tack till Roger och Philip för ett fantastiskt trevligt sällskap. Utan er hade inte den här vandringen varit den samma. Det var ni som gjorde det möjligt. Och förstås ett stort tack till min fantastiska Pär som bar flera kilo mer i sin ryggsäck än vad jag gjorde och dessutom bar min kamera en hel del på andra halvan av vandringen. Du är bäst. 

Så sammanfattningsvis kan jag bara säga att jag absolut inte ångrade att jag gick, men kommer inte göra om det, i varje fall inte göra vandringen så snabbt som 77 timmar igen. 

Ha det gott och ta väl hand om er.

Kram /Marie