Här kommer fortsättningen av min redovisning av vår upplevelse av Fjällräven Classic 2017.
När det blev morgon efter den andra tältnatten så kunde jag bara konstatera att jag inte heller denna natt fått många timmars sömn. Det var så konstigt, när jag gick så hade jag väldigt ont i fötterna och knät. Benen var inte särskilt trötta utan det var mina fötter och knät som var mest påfrestande och gjorde att jag inte vågade gå på så fort. Men så fort jag la mig ner och skulle försöka sova så kände jag inte av fötter och knä särskilt mycket utan då var det benen som gjorde fruktansvärt ont. Jag hade nästan panikkänsla så fort jag krupit ner i sovsäcken och kände hur det strålade av ont i benen. Men jag är ju van vid att sova dåligt så jag brukar inte bry mig så mycket utan försöker att ändå få vila. Men även om jag inte försöker bry mig så mycket så är det allt lite frustrerande att inte kunna känna på morgonen att man fått sova ordentligt.
Denna morgon skulle Tjätkapasset besegras. Det är den brantaste stigningen på hela vandringen och när man är högst upp så har man nått den högsta punkten på Kungsleden, 1140 m.ö.h.
Jag, Pär, Roger och Philip slog följe och sedan gick vi tillsammans resten av vandringen. När vi kom till början av stigningen så kom vi ifatt de andra fyra i vårt gäng. Men de var redo att börja gå uppför medan vi tog en liten paus och förberedde oss inför det som komma skulle. Det var det sista vi såg av våra vandringskompisar under resterande vandring.
På bilden nedan ser man en del av stigningen. Det ser inte så farligt ut, men det man ser är bara en liten del av branten. När man kommer upp på det som ser ut att vara toppen så ser man att det kommer en ny stigning, längre och brantare än den man ser på bilden.
.jpg)
Vi pratade lite med en man som hade tagit sig över Tjätkapasset ganska många gånger och han gav oss rådet att inte glömma bort att stanna till och titta bakåt och se hur mycket man faktiskt hade klarat av på stigningen istället för att koncentrera sig på hur mycket det var kvar. Det var ett gott råd.
.jpg)
Man ska se framåt och inte bakåt för mycket sägs det ju. Men här var det väldigt bra att stanna upp och titta bakåt. För en stund sedan gick vi därnere, nu är vi här uppe, en skön känsla.
Pär var vänlig nog och tog min kamera på vandringen uppför. Den väger trots allt en del och det var skönt att slippa den vikten när vi kämpade oss uppför. Nackdelen med det är ju att man tappar kontrollen på vad som fastnar på bild :)
.jpg)
En bit avklarad av stigningen. Gött att ha sällskap av Roger och Philip. Fast det var riktigt jobbigt så hade vi det väldigt trevligt när vi kämpade tillsammans.
Så här kan det gå när man lämnar över ansvaret för kameran till Pär :) Haha, varken jag eller Philip ser ut att njuta av detta precis.
Men vi kom upp på toppen vi också. Inga bilder därifrån tyvärr. Nu tänkte man ju att det skulle bli enkelt att gå resterande del när man passerat den högsta punkten och skulle ta sig ner 600 höjdmeter på vägen mot målet i Abisko. Men då hade jag på något sätt lyckats tänka bort alla dessa stenar som man gick på hela tiden. Jag tänkte att det kan ju inte bli stenigare, om det blir en förändring så måste det ju bli till det bättre. Men det visade sig att det kunde bli värre, mycket värre. Att alla vi lyckades undvika att vricka någon fot tycker jag är märkligt. Men man gick verkligen och tittade ner hela tiden för att se var man satte fötterna.
Philip på en ovanligt stenfri del av vandringen.
Efter några timmars vandring var vi framme vid checkpoint Tjätka. Blåsigt och kallt var det där. Så det blev ett ganska snabbt stopp för att äta så vi sen kunde gå vidare. Man blir ganska snabbt kall så fort man stannar.
Påfyllning av vatten innan vi kommer upp till checkpoint Tjätka.
Målet för dagen var att ta oss en bit förbi checkpoint Alesjaure så att vi inte hade en oöverstiglig sträcka att klara av sista dag. Så det var bara till att knata på.
Det gäller att ta vara på chanserna till paus där det finns stora stenar som både kan ge lä, ryggstöd och sittplats. Vi var ganska duktiga på att ta täta pauser tycker jag.
En bit innan Alesjaure fick vi uppleva en fantastisk regnbåge. Jag försökte fånga Roger och Philip under den. Men eftersom det var några andra som ville att man skulle ta bilder med deras telefoner först så hann den riktigt maffiga regnbågen försvinna lite innan det var dags för Roger och Philip. Men helt hann den inte försvinna som tur var.
Ser ni Alesjaurestugorna långt därborta till höger i bild? Dit ska vi.
Väl framme vid Alesjaure så fixade vi till lite kvällsmat i en sluttning på läsidan. Men fast vi befann oss där det blåste minst så var det riktigt kallt och blåsigt. Det kändes ganska skönt att lämna detta ställe och gå vidare för att hitta ett lite mindre blåsigt ställe och slå upp tälten på. Vi gick längs sjön ett tag innan vi hittade ett ställe där vi kunde få lite lä.
Betydligt mindre påverkan av blåsten här än nere vid sjön. Men ändå blåste det riktigt ordentligt och på natten spöregnade det många timmar. Då var det skönt att ha ett torrt tält och en varm sovsäck.
Nästa morgon var det tänkt att vi skulle gå i mål. Det kändes lite tufft då vi hade drygt 3 mils vandring kvar att avverka. Men men, går det inte så får man helt enkelt ta en natt till längs Kungsleden.
Hur det gick avslöjas i nästa inlägg :)
Ha det gott och ta väl hand om varandra.
Kram /Marie
by Marie Leander