Onsdagen började som alla andra dagar. Med tidig uppstigning och avfärd innan frukost alltså.
Om man bor utanför Sossusvleiområdet får man inte åka in där förrän solen gått upp. Förut fick man åka in redan innan solen gått upp och därmed kunde man vara på plats och beredd att börja fotografera när solen gick upp. Men de tyckte att alla körde alldeles för fort för att hinna fram i tid så för att undvika race i området så får alltså ingen åka in före soluppgång. Märkligt, hade väl varit bättre att öppna i så god tid att man inte behövde köra som en dåre för att hinna i tid. Som det är nu är det bara de som bor innanför grindarna som kan vara på plats i soluppgången.
Här är en del av kön som väntar på att grindarna ska öppnas. Man kan ju tycka att det hade varit fiffigt att vara ute i så god tid att man lyckats komma långt fram i denna kö eftersom incheckningen för varje fordon tog lite tid. Men det tyckte inte vår guide, han tyckte att det var bättre att vänta tills grindarna öppnat eftersom det ändå skulle vara kö. Märkligt, vi hade nog kunnat komma in nästan 30 minuter tidigare om vi bara ställt oss i kön i tid.
Att åka i en öppen bil i drygt 60 kilometer i nästan 100km/h i ca 7 graders utomhustemperatur är ganska kallt kan jag berätta. Trots dubbla lager av kläder plus filtar så var det lite småkyligt.
De sista kilometrarna var de bara fyrhjulsdrivna fordon som tog sig fram.
Väl framme på parkeringen gällde det att skala av sig ett lager av kläder innan man började sin sandpromenad. Ännu var det inte särskilt varmt, men man visste ju att det snart skulle bli riktigt varmt.
Det var en bit att traska i sanden.
Vårt gäng valde genaste vägen. Andra valde den jobbigaste, men kanske den mer häftiga vägen.
Framme vid DeadVlei. Ser inte mycket ut så här på avstånd. Men kom man närmre så var intrycket ett helt annat.
DeadVlei är en lergryta där det finns akaciaträd som har varit döda i mer än 900 år. När klimatet ändrades och sanddyner blåste in och blockerade den närbelägna flodens framfart fick träden inte tillgång till vatten och dog. Det är så torrt i området så istället för att ruttna så torkade träden och har därför kunnat stå där som ett minne i över 900 år. Mer finns förstås att läsa på Wikipedia, DeadVlei.
Tänk att ett träd som varit dött i 900 år kan vara så vackert.
Torkan till trots, helt livlöst är det inte. Helt plötsligt dök den här springbocken upp.
Undrar vart han är på väg?
Vi var förstås inte ensamma om att vilja beskåda dessa träd med omgivande sanddyner. Folk kom från alla håll. Vi tyckte förstås att alla andra var i vägen för vårt fotograferande :)
Undrar var alla andra tyckte om de där 8 tokiga fotograferna som sprang runt överallt som om de ägde stället :)
Har man tröttnat på att fotografera träd så kan man ju alltid fotografera varandra. Martin fotograferar mig…
…och jag fotograferar Martin. FOTO: Martin Agfors
Men trägen vinner, till slut var vi väldigt svettiga, trötta och hungriga, men framför allt så var vi ensamma på stället.
Man var inte så ren efter detta besök. Mina byxor är fortfarande inte rena efter ett besök i tvättmaskinen.
Halvt utslagna, men vad gör väl det. Stället var ju vårt:)
Bara vi, några döda träd och jättehöga sanddyner. Kan man ha det bättre?
En liten Marie framför en stor sandyn. FOTO: Martin Agfors
Varför stå när det fungerar lika bra att fotografera liggandes? FOTO: Martin Agfors
Till slut fick vi ändå ge upp. Våra magar skrek efter frukost och det började bli riktigt hett där nere i grytan. Det var 8 ganska möra fototokiga skandinaver som började traska bort mot bilen igen.
Vår chaufför blev nog ganska glad när han insåg att vi äntligen tänkte gå tillbaka. Han hade mer erfarenhet av att gå denna sträcka och valde en lättare terräng än djup sand att gå i.
När alla var nykissade och inlastade i bilen så kördes vi till en liten skogsdunge och innan vi visste ordet av så var det ett helt frukostbord uppdukat. Där saknades inget och allt smakade fantastiskt gott. Ojoj vad vi blev bortskämda under denna resa.
Roger är färdig att hugga in på den härliga frukosten.
Vi hade lite olika fåglar som sällskap i vårt frukostrum. Ugglan var en bit bort, men den gick vår chaufför och letade upp åt oss när han ätit färdigt av frukosten.
Efter avklarad frukost och uggletittande så var det dags att återvända till lodgen. Det var lika långt tillbaka som det varit hit förstås, men det var en betydligt skönare temperatur att åka öppen bil i nu.
Ska vi se vem som är snabbast?
Väl tillbaka på lodgen så var det redan dags för lunch och efter det hade vi några timmar på oss att ta det lugnt innan det var dags att ge sig ut på nästa äventyr. Men det får bli i nästa inlägg.
Ha det gott och ta väl hand om varandra.
Kram /Marie
by Marie