Ensam i Kiel

Idag är jag helt omotiverat trött, trött, trött. Jag borde vara pigg eftersom jag de senaste två nätterna har sovit ganska bra, till skillnad från flera nätter innan dess då jag inte lyckats sova särskilt många timmar. Men sånt där kan man aldrig förstå. Ibland kan man vara hur pigg som helst efter bara några timmars sömn och sen kan man vara helt slut efter en natt med perfekt sömn. Konstigt det där.

Idag är det alltså en trötthetsdag. Jag cyklade iväg på min tyskalektion i förmiddags och det gick som det brukar. Alltså, jag förstår det mesta som händer och sker på lektionen, men sen när jag ska försöka prata själv så går det inte lika bra. Men men, det kommer väl så småningom. Kanske det skulle hjälpa om jag pluggade lite hemma också:)

Vad har hänt här annars i veckan? Jo, vi har haft Philip boende här hos oss. Han är som jag nämnt förut, här för att spela tennis med Dusternbrooks förstalag. Philip är ganska självgående så det har varit väldigt lättvindigt att ha honom här.

I onsdags hade jag en liten svensklunch här hemma. Gästerna var Linda och Patrik och senare så dök även Philip upp. Det var på tiden tyckte jag att Linda och Patrik träffades. De har båda bott i Kiel i ca 6 år och inte känt till varandra. Så nu har jag gjort ändring på den saken.

På fredagskvällen var det sen dags för ytterligare en liten svensksamling. Denna gången  med mig, Pär, Patrik och Philip. Jag gjorde det lättvindigt för mig och bjöd på raclette. Det är ju så gott, men ack så onyttigt.

Senare på fredagskvällen så gick jag och Pär bort till Louf. Vi hade fått tips om att där en gång i månaden var något som de kallar Louf event. Vi har varit där förut och käkat lunch och middag. Men det här var verkligen något helt annat. Det var helt smockfullt med folk både inne och ute. Tydligen fanns det ett dansgolv också men det såg vi inte till, och det gjorde ju inget att vi missade det. Varken jag eller Pär är särskilt dansbenägna av oss. Men det var trevligt att stå där och titta på folk, ta en öl och en drink. Vi fick också kontakt med tennisKatja som hade tipsat mig om detta och stod och pratade med henne och hennes tenniskompis en bra stund. En trevlig, men inte allt för långvarig utekväll i Kiel fick vi oss helt oväntat alltså. Det kan nog hända att vi går dit fler gånger :)

Annars så har jag förstås spelat tennis som vanligt. Skadan på armen lider jag inget alls av när jag spelar tennis, jag kan röra på den helt obehindrat. Men om jag råkar komma åt stället som fick ta emot smällen så gör det så ont så att det nästan svartnar för ögonen. Konstigt tycker jag, det är ju ändå mer än två veckor sedan det hände och i övrigt lider jag inte alls av det. Hur kan det fortfarande vara så himla känsligt? Det mesta av svullnaden har försvunnit och blåmärket är helt borta. Blåmärket blev mycket mindre än jag befarat. Jag tror att det var en mirakelsalva mot blåmärken som jag fick på sjukhuset. Så här såg armen ut för mindre än en vecka sedan. Inte farligt blå, men ganska svullen. Haha, inte helt lätt att fotografera sin egen högerarm.

I tisdags var jag återigen med Pär och hans kollegor och bowlade. Även Philip gjorde oss sällskap. Jag började med en riktig katastrofserie och fick för andra gången på kort tid en serie under hundra poäng. Ajajaj, det svider. Men i andra serien återställde jag den ordning som jag tycker ska råda.:) Nämligen att jag vann. Ett helt ok resultat på 163 poäng, extra roligt var det att få knäppa Philip på näsan. Han ledde serien ända fram till sista rutan då jag lyckades passera och vinna med tre poäng. Sen avslutade jag med ytterligare en katastrofserie. Med nöd och näppe lyckades jag hålla näsan över hundrastrecket, men inte var det med en särskilt stor marginal. Och till råga på allt hade jag inget att skylla på heller. Förra gången var jag ganska hämmad av att det inte var något glid under skorna och att jag inte lyckades hitta något klot som kändes bra. Men denna gången var det perfekt glid och passformen på klothålen var helt ok för att vara ett låneklot. Så det är bara att inse att bättre än så är man inte, hur gärna man än vill tro något helt annat :)

Denna veckan fram till torsdag kväll får jag och Lillpisen roa oss själva. Pär åkte till Johannesburg i går kväll och kommer tillbaka på fredag. Men på torsdag kväll kommer Erika hit. Det är hennes första besök här i Kiel. Det ska bli väldigt väldigt trevligt att få hit henne.

Så på torsdag blir det väl ingen cardio för mig. Men däremot kommer jag nog hädanefter, vintersäsongen ut spela två gånger på onsdagen. En gång på förnmiddagen med Britta och sedan på kvällen med tre andra tjejer. Väldigt trevligt tycker jag. Dels att få spela mer tennis och dels att få träffa fler folk. Men anledningen till att jag ska spela är inte alls lika trevlig. Tjejen som egentligen har den tiden är en gravid, otroligt vältränad och ”fit” tjej. Men på senaste träningen ramlade hon ihop och fick akut åka in till sjukhuset. Det visade sig att hon hade en blodpropp i lungan.  Usch vad läskigt. Allt verkar ha gått bra iallafall och hon mår efter omständigheterna bra som tur är. Men hon blir kvar på sjukhuset ytterligare en tid. Det känns ganska bra att hon är där så att de kan hålla koll på henne och bebisen.

Mitt sällskap denna veckan är som sagt Lillpisen. Hon är mer och mer ute på balkongen och går omkring. Vi väntar på den dagen hon ska våga språnget och ta sig ner på något sätt. Men jag är glad så länge hon inte ger sig ut på några sådana äventyr.

Hon blir gosigare och gosigare för var dag tycker jag. Men hon har också blivit en riktig slöfock. Hon håller mig sällskap var jag än är. Men hon gör det gärna sovandes.

Här ligger hon på våra rentvättade kläder som vi slängt på gästsängen. Där hittar man henne för det mesta när jag sitter vid datorn.

Texasfilten är ett populärt ställe att slumra på när vi tittar på tv.

Idag finns det en massa jag borde göra. Men jag har verkligen ingen energi för det. Får hoppas att energin kommer åter i morgon. Något som jag iallfall fick lite energi från i förra veckan var att jag fick utlåtande om mina sex första programmeringsuppgifter i php som jag efter mycket möda och besvär äntligen fått färdigt. Utlåtandet var ”Kanonbra jobbat”, tänk om handledaren visste hur många timmars slit det låg bakom dessa få rader program, då hade han nog inte tyckt att det var kanon. Men det känns iallafall bra att ha kommit en liten liten bit på väg. Man får ta ett litet steg i taget och hoppas att man till slut kommer fram i tid :)

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie