En bra födelsedagspresent

Jaha, så har man då blivit 45. Ingen större skillnad mot att vara 44 tycker jag. Tusen tack för alla hälsningar som jag fått via epost, facebookinlägg, vykort och sms m.m.  Här hemma firade vi inte speciellt. Vi bryr oss inte om födelsedagar så mycket. Men utan att givaren visste om det så fick jag en superbra födelsedagspresent. I onsdags, alltså dagen innan min dag, så stod jag och pratade med vår hyresvärds son om allt och inget. Bland annat frågade han om jag trivdes i Kiel. Jodå, det fick jag ju medge att jag normalt gjorde, men att jag kände mig lite nere just nu. Varför då, kan jag göra något åt det? undrade han då lite försynt. Nej, det kan du nog inte såvida du inte är läkare (och det visste jag ju att han inte var) blev mitt svar då. Jag berättade om min tennisarm och att det var lite frustrerande att inte kunna spela. Men sa han då, vår läkare som kommer och besöker min far två gånger i veckan är specialiserad på sportmedicin. Vi hör av oss när han är här nästa gång. Och dessutom så kommer en sjukgymnast fyra gånger i veckan. Nästa gång är i morgon. Titta in då så får du prata med henne.   Wow, kan det bli bättre? Jag hatar ju verkligen att ringa och beställa tid, jag vet inte varför jag tycker att det är så jobbigt, men jag har alltid tyckt att det är jobbigt och ännu svårare blir det här när man måste ta sig förbi de inte engelskkunniga personerna i receptionen innan man får en chans att prata med en engelskspråkig läkare. Men nu så kunde jag alltså bara traska två trappor ner och först träffa sjukgymnasten, som bland annat berättade för mig att jag skulle se till att ha tjockare grepp på mitt rack. Och senare på eftermiddagen fick jag träffa läkaren som skrev ut antiinflammationstabletter och ett tennisarmsskydd. Det där skyddet gjorde verkligen susen, eller är det en kombination med tabletterna kanske :) Men jag känner mig redan så otroligt mycket bättre i armen. Kanske finns det hopp för mig iallafall. Jag hoppas verkligen det. I fredags hade vi vårt nybildade tennislags första möte. Vi blir ett skönt gäng i Dusternbrooks 2. Damer över 30 lag. Mötet var mest ett informationsmöte för oss eftersom ingen av oss i laget har spelat i något lag förut så är det ju mycket nytt för oss. Jag satte mig förväntasfull och fast besluten om att jag skulle koncentrera mig och lyssna uppmärksamt hela tiden och hoppades på att jag skulle hänga med någorlunda i all information vi skulle få. Men jisses vilken kulspruta till talmaskin informationsdamen var utrustad med. Efter ca 20 sekunder insåg jag att det här skulle bli helt omöjligt, så det var bara att koppla av och luta sig bakåt och fast förlita sig på att jag blir informerad om det viktigaste efter hand. Jag tröstade mig lite med att även den heltyska tjejen som satt bredvid mig tyckte att det var lite svårt att hänga med i allt som sas. Men som sagt, det var kul att nu få träffa alla tjejer som ingår i vårt lag och jag tror att vi åtminstone kommer att ha roligt tillsammans, om det också innebär att vi kommer vara så framgångsrika sportsligt är jag inte alls lika övertygad om. Men vi är ju alla nybörjare vad det gäller matchspel så det kommer att bli en kul erfarenhet för oss hur det än går. Igår kom förresten hyresvärdens son med en jättefin orkidé till mig som en försenad födelsedagspresent. Han bad om ursäkt att de missat att gratulera mig på min dag när jag till och med befann mig i deras lägenhet på min födelsedag. Men jag som verkligen inte förväntat mig någon uppvaktning överhuvudtaget sa ju att jag redan fått en väldigt bra present i form av doktor och sjukgymnast av dem. Då bara skrattade han och sa att vi får vänta och se om du blir bra innan vi kan utvärdera hur bra presenten var. De är verkligen supergulliga våra hyresvärdar.

I lördags var det städdag på tennisklubben. Jag och Pär blev beordrade att ta hand om planen vid tennisväggen. Det skulle tas bort oönskad växtlighet runt om och cementplattan skulle mossbehandlas. Det var inte så betungande och efter en stunds arbete bli vi beordrade att innfinna oss i restaurangen för att äta ärtsoppa. Riktigt god ärtsoppa var det. Men det var första gången jag äter ärtsoppa som serveras med en stor winerkorv mitt i soppan.

I söndags var vi, tro det eller ej och tittade på seriespel i innebandy här i Kiel. Jag har till min förvåning upptäckt att det finns ett innebandylag här i stan. Jag gick med i deras facebooksida och fick på det sättet information om att herrlaget skulle spela sin sista omgång i Kiel när jag gick med i facebooksidan fick jag också ett meddelande från någon i klubben som undrade vem jag var och frågade om jag var intresserad av att spela. Jag svarade att jag var intresserad men först och främst i något slags veteranlag eftersom alla i damlaget är i ålder med mina baran.  Jag fick aldrig något svar, men efter matcherna var färdigspelade i går så gick jag ner och pratade med hon som verkade lite ansvarig för innebandyn i Schleswig Holstein. Hon berättade att det faktiskt fanns ett över 30 lag på andra sidan kanalen som bestod av både damer och herrar. Låter ju ganska bra. Precis det jag letat efter faktiskt. Får se om jag tar kontakt med dem senare. När jag stod och pratade med damen så kom det en tjej från damlaget fram och frågade om jag ver den som hade haft kontakt med dem via facebook. Det fick jag ju erkänna att det var. Hon sa att de gärna ville att jag kom och tränade med dem. Jag sa att jag var lite tveksam på grund av att jag var så mycket äldre och inte riktigt lika kvick och alert som jag en gång varit. Men hon tyckte ändå att jag skulle komma med och prova. Hon berättade också att damlaget gör sin slutspurt som lag just nu. Nästa år kommer de inte att anmäla något lag p.g.a. för få spelare. Så då tyckte jag att jag kunde ju komma ner och vara med lite grann i alla fall. Så i kväll ska jag för första gången på nästan fyra år få vädra min innebandyklubba igen. Tennisarmen då? Hur är det med den. Nja, för det första så är det ju mycket bättre just nu, för det andra så har jag spelat innebandy i 15 år utan att jag någonsin haft problem med min arm (många andra problem dock :) ) och när jag spred ut mossmedel med hjälp av en skurkvast i lördags så kändes det inte alls i armen. Det är helt enkelt inte de slags rörelserna i innebandy och skurning. Så jag tror att det kommer att gå bra vad det gäller den saken. Men känner jag av armen så kommer jag att avstå träningen. Jag vill inte riskera att det blir sämre igen. Jag återkommer med rapport om detta spektakel senare. Troligtvis kommer det att bli en rapport om hur jag blev frånsprungen av ett gäng 20-åriga tyska tjejer utrustade med innebandyklubba.

Matchomgångarna här spelas precis som vi spelade i Schweiz, man har alltså sammadrag där alla lag i gruppen samlas på samma plats under en dag och då varje lag spelar två matcher. Så vi fick chansen att se alla lag i killarnas grupp. Det var ganska skiftande kvalitet på lagen men det var riktigt kul att se den goda stämning som rådde mellan alla lag. Jag påpekade detta för damen jag pratade med och hon skrattade och sa att innebandygänget i Schleswig var så litet så alla kände alla och på så sätt kunde atmosfären vara så trevlig. Riktigt roligt att se att samtidigt som det betyder mycket att vinna så kan de applådera motståndarens lyckade manöver och skratta åt sina egna misstag. där tror jag att jag skulle ha lite problem faktiskt ;)

Annars så verkade det vara den stora båtsättarhelgen i helgen som passerat. När vi cyklade till affären i lördags möttes vi av tre kranbilar som körde i skytteltrafik mellan båtuppläggnignsplatsen och sporthamnen. Det är en stor dag för båtfolk kan jag tänka mig när båten äntligen få komma i vattnet igen.

Om man inte ägnar sig åt att sätta båten i sjön så kan man ju ägna sig åt lite renovering. i ett hus mittemot oss så har de länge hållit på att greja med några stora träd i trädgården. Men det var tydligen inte bara träden som skulle ner. En dag såg jag att de började riva garaget och ta ut dörrar och fönster ur huset. Jaha, en stor renovering på gång tänkte jag. Men det stannade inte där. Idag har hela övervåningen på huset åkt ner. De verkar ganska organiserade och vet nog vad de sysslar med. Men jag undrar ändå om inte grannen bredvid är lite orolig just nu. Det kan inte vara roligt att ha så stora glaspartier på sitt hus när det rivs ett helt hus precis bredvid. Men än så länge verkar det ha gått bra :)

Jag märker att det kommer nog inte komma någon utförlig rapport från Istanbul. Istället får det bli lite spridda skurar av bilder därifrån.

Pär framför Blå Moskén

Lägg märke till stenskärarens arbetskläder!

Mycket sten är det!

Ursäkta de något inåtlutande objekten Men jag orkar inte fixa till dessa förvrängningar just nu.

 

Åhh, jag måste ju berätta om Erikas lägenhet. Erika och hennes kompis Caroline har äntligen blivit erbjudna en lägenhet. Som ni kanske vet så går ju både Fredrik och Erika på högskolan i Halmstad. Den högskolan som jag och Pär gick på när vi träffades. Vi var den första årgången av elever som gick på det som är dagens högskola. Och nu går alltså båda våra barn där efter att ha flyttat omkring både inom och utom landet. Och nu ska Erika alltså flytta ihop med sin kompis i en lägenhet på Maratonvägen! Ja, det säger nog inte så många så mycket, men de ska bo på Maratonvägen 42 och på Maratonvägen 44 bodde jag när jag var ca 4-8 år. Nu ska hon alltså traska samma väg till skolan som jag gick under mina första två år i skolvärlden. Hon kommer att passera min lågstadieskola varje gång hon går till högskolan. Va, är det inte lite festligt? Jag menar, det finns många högskolor i Sverige att gå på och det finns många lägenheter i Halmstad, men ändå så hamnar hon på samma skola som jag gått och i nästan samma hus som jag tillbringade några av mina barndomsår. Det ska bli spännande att åka dit och hälsa på henne och titta på området igen.

Nej, nu får det räcka för denna gång. Jag vill inte fresta min arm med för långa stunder vid datorn.

Jag återkommer nog med en rapport om kvällens äventyr på innebandyplanen. Och tack än en gång för alla grattishälsningar jag fått.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie