Winterberg

Vädret i Winterberg blev ganska så exakt som det var förutspått. Alltså plusgrader och en del regn och lite sol under lördagen.

Vi kom fram till ett Winterberg helt täckt i dimma kl. 23 på torsdag kväll. Vi var allt ganska tveksamma till att det skulle vara någon snö överhuvudtaget när vi kom fram, eftersom när vi var ca 1 mil därifrån inte såg tillstymmelse av snö.  Men när vi kom upp på ca 700 meter så var plötsligt snön där och i Winterberg var det ganska mycket snö.

Efter en nästan fem timmars lång bilresa så var det ganska gott att slå sig ner och ta varsin kall öl innan det var dags att sova.

Nästa morgon vaknade vi till ett grått och lite regnigt väder. Men inget kunde stoppa oss, så efter en god frukost så åkte vi iväg och hyrde längdskidor. Det gällde bara att ta sig förbi den första risken på vägen, nämligen att ta sig in i bilen på den glashala parkeringen.

Efter rekommendation så valde vi att åka till skidstadion för att åka längdåkning. Eftersom varken jag eller Pär är några längdåkare så fick vi hyra utrustning. Killen i uthyrningen gav mig först ett par som han tyckte skulle passa mig och frågade sedan om vi skulle gå i skidskola. När vi svarade nej på det så bytte han mina skidor till ett par längre. Hmm, jag har ingen aning vad som menas med det. Men jag vet iallafall att jag är riktigt usel på att åka skidor och skulle nog behöva gå i skidskola :)

Men vi gav oss iallafall ut i spåret. Ja, till en början var det inte mycket spår att tala om, men det blev efterhand lite bättre, men i spåren var det en hel del nedfallen skit från träden, så det var inte helt friktionsfritt att åka i om man säger så. Och jag är ganska tacksam att det inte var egen utrustning man åkte på. Underlaget var nog inte helt snällt mot skidorna. Vi tog oss iallafall runt två varv på den korta slingan, det kanske blev 4 kilometer  sammanlagt. Jag vet, det är inte mycket att skryta med. Men för en nybörjare som mig så räcker det alldeles lagom till en början. Det går liksom inte så fort ute i spåren och det är absolut ingen vacker syn att se mig stappla runt. Och vad hände med det bilden jag har haft i mitt huvud när det gäller längdåkning? Perfekta spår, vackert vitt landskap, sol och mycket mjuk snö att falla i ifall man skulle drutta omkull. Här var det, nästan obefintliga spår, nästan ingen snö utanför spåren, duggregn och en himla massa skit i spåren.

När man kommit ut ur skogen och var tillbaka i stadionområdet så var det lite mer snö på vissa områden.

Efter avklarad skidåkning var det bara att skynda sig till hotellet och få av sig de blöta kläderna och ta sig en varm dusch. Sen efter en titt i informationsboken så hittade vi en tennishall inte långt ifrån vårt hotell. Vi traskade dit och fick en speltid en dryg timme senare. I mellantiden hann vi med att gå till ett Imbiss och få oss en wurst och en go kopp Latte Machiatto. Att sen hitta till själva tennishallen var inte helt lätt eftersom den inte låg i den byggnad där man bokade tid. Men efter en del irrande på området hittade vi till slut rätt. Tennismatchen förlorade jag som vanligt, men kvalitén på spelet har faktiskt blivit bättre för oss båda så det är riktigt roligt att spela. Sen promenerade vi åter tillbaka till hotellet och efter en ny dusch så var det ganska gott att krypa ner i sängen för en eftermiddagslur. Kan ju säga att jag somnade ganska gott och sussade sött medan Pär satt och arbetade. Till kvällen blev det fyrarätters till middag. Jag vet faktiskt inte riktigt vad vi fick mer än att det var någon slags fisk till huvudätt. Bra smakade det iallafall.

På lördagen vaknade vi till mycket bättre väder. Efter frukosten så visade sig faktiskt solen en stund.

Vårt boende i fyra dagar.

På dagens program stod längdåkning på förmiddagen och tennis på eftermiddagen med lunch i Winterberg däremellan. Men det blev tyvärr lite ändrade planer. Under natten så hade det frusit på vilket gjorde att det efter gårdagens regn hade gjort skidområdet ganska halt. Vi bestämde oss för att testa femkilometersslingan, och till att börja med gick det väl ganska bra förutom att det var lite bakhalt i uppförsbackarna. Men sen kom vi till en ganska brant nerförsbacke som det nästan inte fanns någon snö i alls utan bara rejält med is. Pär åkte ner först, det såg lite stappligt ut men han klarade iallafall att ploga sig ner, sakta men säkert. Men det klarade inte jag. Hur jag än försökte så få jag inget grepp i isen när jag plogade och givetvis så dunsade jag omkull. Själva vurpan var väl inte så farlig och hade det bara varit mjukt underlag så hade det inte varit något problem. Men nu var det stenhård is att falla på och jag slog i underarmen så att det tjongade i isen. Jädran vad ont det gjorde!!! Och gissa vad det första jag tänkte var när jag låg där? Jo, helskotta nu är det slut på tennisen för ett bra tag framöver. Efter en stund tog jag mig upp på benen, armen gjorde så ont så jag höll på att kräkas och jag kände att jag nästan började hyperventilera. Vi tog oss iallafall sakta upp för backen igen. Väl uppe stod vi och pausade en stund. Och gissa vad? Då kom ”pistmaskinen” eller vad det nu heter i längdåkningssammanhang och körde och ruggade upp isen i den branta nerförsbacken. Tänk om han varit där tio minuter tidigare. Då hade jag nog tagit mig ner för backen helskinnad.

Nåväl, när vi stått och vilat en stund så sa jag till Pär att jag själv kunde gå tillbaka till stadion och att han kunde ta sig runt på femkilometersrundan. Det gjorde ju liksom inte mindre ont bara för att han struntade i att åka skidor. När jag kom fram till stadion så tog jag is på min arm och efter en stund kändes det lite bättre. Jag kunde till och med stå och beundra ungdomarna som tränade skidskytte. Åhh, vad lätt det ser ut när de skatear fram. Så vill jag också kunna åka.

 

Ungdomarna tränade skytte på kortdistans.

Efter att ha beundrat dessa ungdomar ett tag så var det en ganska rolig syn att se Pär komma i spåren. Han åker ju tusen gånger bättre än mig, men jämfört med skidskytteungdomarna skulle han inte ha mycket att hämta, det kan jag lova.

På vägen tillbaka till hotellet så började den positiva verkan av isen att ta slut och återigen hade jag ont så att jag kände mig kräkfärdig och jag hade nästan ingen känsel eller styrka i handen. Efter en dusch och mycket ältande med mig själv och påhejad av Pär så beslöt vi oss för att kolla upp armen på sjukhuset. Jag trodde nog innerst inne att det inte var något brutet eller någon spricka, men jag kände inte för att hamna i den situationen att jag efter några dagar åker in och får beskedet att jag skulle åkt in meddetsamma och mitt velanden därmed gjort det hela sämre. Så vi åkte alltså in till St. Franziskussjukhuset och fick armen röntgad. Jag måste ge en stor eloge till det sjukhuset. Jag har sällan skådat en sådan effektivitet på något annat sjukhus förut. Men så är de väl ganska vana att få in många personer varje dag som skadat sig i skidbackarna. Iallfall, armen röntgades och som väl var visade det sig att det inte var några skelettskador. Problemet  med min nedsatta känsel i handen berodde troligtvis på att jag fått ett ordentligt slag på någon nerv och också på att den blodutgjutelse som blivit tryckte på någon nerv. Efter läkaren kommit med sitt utlåtande (på tyska förstås, de pratade inte så många ord engelska på detta sjukhus) så kom en sjuksyster in och skulle lägga ett omslag om armen. Hon tog fram något som liknade en stor kompress och sedan gjorde hon något som fick Pär att bli alldeles blek och illamående. Hon sprutade nämligen ut nästan en halv tub (lite överdrivet, men för Pär kändes det nog som om att det var halva tuben) av någonslags salva, jag gissar att det var typ Voltaren, alltså något innflammationshämmande, och sedan tog hon en annan tub och sprutade ut lika mycket av den salvan. Gissa om Pär mådde dåligt över denna syn? Han tar nämligen alltid minimalt lite av  t.e.x tandkräm, schampo och diverse salvor som voltaren. Vad det gäller schampot kan jag väl i viss mån förstå honom nu för tiden eftersom han inte har så mycket hår kvar att tvätta. Men när det gäller tandkrämen har jag mer svårt att förstå honom pch vad det gäller voltarenen tycker jag det rent av är slöseri att ta så lite som han gör. Jag menar, meningen med voltaren är ju att det ska gå in i musklerna och attackera eventuellt inflammerade områden och därmed göra inflammationen mindre. Men när han tar så himla lite kräm så finns det ingen chans att de verkasamma ämnena tar sig så långt in i hans kropp. Jag tror att allt stannar på hudytan och där gör den ju inte någon nytta, eller?
Nåväl, Pär tyckte inte det var en vacker syn när sköterskan sprutade ut denna mängd av salva i kompressen och sen satte fast den på min arm med hjälp av elastisk binda. Jag har ingen aning om vad den andra salvan var för något, men den gjorde nog nytta iallafall.

Efter sjukhusbesöket stack vi till en pizzeria i Winterberg. Jag kan ju säga att just pizza inte är något smart val när man inte har någon kraft i handen. Jag gjorde ett försök att dela pizzan, men när man knappt klarar av att hålla i kniven är det lite svårt. Det slutade med att Pär fick dela min pizza precis som vi gjorde åt barnen när de var små. :)

Själva Winterberg stad var nog en ganska typiskt tysk bergssamhälle. Det var en riktigt trevlig liten stad.

Såklart blev det ingen tennis på eftermiddagen. Jag däckade i sängen och Pär tog sig en liten skidtur i närområdet. På kvällen var det återigen fyrarätters som gällde. Gott även denna dag.

Nästa morgon när jag vaknade kändes det väldigt mycket bättre i armen. Jag tog av bandaget och kunde konstatera att armen var rejält svullen men den stora knölen av blodutgjutelse var borta, den hade väl spridit sig i hela armen istället:) Jag kunde faktiskt röra på armen utan att det gjorde jätteont. Det var mest om jag lyfte armen över axelhöjd som det gjorde rejält ont. Så jag bestämde mig faktiskt för att prova att ta mig en skidtur på förmiddagen. Vi gav oss ut i skogen som låg alldeles intill hotellet. Där var det riktigt fint, men några skidspår att tala om fanns det inte. Mest skarsnö med en massa djupa fotspår med jämna mellanrum. Men eftersom vi inte var ute efter att åka fort så var det helt ok för oss. Det var bara i något område det var lite väl mycket hinder ivägen. Och i den brantaste nedförsbacken tog jag det säkra före det osäkra och promenerade ner.

 

Innan vi hann tillbaka till hotellet svepte dimman och regnet in över oss. Inte så mycket gnistrande snö och bländade solsken att tala om precis.

Jag har ju aldrig varit någon skidåkare och kommer nog aldrig att bli heller, även fast jag verkligen skulle vilja kunna åka längdåkning ordentligt. Men om jag ska åka skidor så föredrar jag absolut längdåkning framför utförsåkning. Jag tycker det är så jobbigt med alla dessa kläder, de otympliga pjäxorna och de tunga skidorna man ska släpa runt på när man tar sig till och från backen. Nej tacka vet jag längdåkning, där har man skor som man faktiskt kan gå med och skidorna är så lätta och smidiga att bära på och inte behöver man alls lika mycket bulsiga kläder på sig, och framförallt, man slipper stå i liftkö!!

Efter förmiddagspasset så bestämde vi oss för att åka in till Winterberg och käka lunch. På vägen dit tänkte vi passera uthyrningsstället och lämna tillbaka utrustningen. Men halvvägs på väg kom vi på att vi ju glömt pjäxorna på hotellet. Så vi åkte in till stan för att äta och åkte sedan tillbaka till hotellet för att hämta pjäxorna. Men när vi väl stod med pjäxorna i handen så bestämde vi oss för att ta en sista runda i spåren innan vi lämnade tillbaka grejerna. Vi beslutade oss för att återigen ge oss ut på femkilometersslingan. Jag hade redan från början bestämt mig för att jag skulle gå ner för min otursbacke, men väl där så såg jag att den inte såg lika isig ut denna dag så jag tog beslutet att prova lyckan. Och jag tog mig faktiskt ner helskinnad. Inte gick det fort och inte var det vackert, men det skiter jag i. Ner kom jag. Att jag sedan ramlade i en annan backe är ju en helt annan sak :)

Den sista biten ner till skiduthyrningen är inte så åkvänlig. Lite väl mycket grus som tittar fram.

Och parkeringen vid uthyrningen liknade mest en leråker.

Även denna sista kväll i Winterberg var det fyrarätters som gällde, det ingick ju liksom i priset så det gäller att passa på.

Nästa morgon avslutade vi vår minisemester med en god frukost innan vi satte oss i bilen för att köra de dryga 450 kilometer vi hade hem. Eftersom Pär skulle ha en del telefonmöten så var det återigen jag som körde hela sträckan. Så nu har jag fått min beskärda del av Tyska autobahn för ett tag tycker jag.

När vi kom hem var det lite spännande at se hur Lillpisen skulle motta oss. Jag har ju hört från en del som säger att katter kan tjura ganska mycket när man varit borta för länge och då visa det genom att inte alls vara lika gosiga som vanligt. Men Lillpisen hon välkomnade oss så glatt och  visade inga tecken på sura miner. Kanske vi kan tacka vår kattvakt för det. Det var ju vår hyresvärd som jag bett att titta till Pisen en gång om dagen. Se till att hon hade mat och vatten och att hon verkade må bra och prata med henne en liten stund. När jag gick ner med de tackblommorna jag köpt till henne så blev jag inbjuden på en kaffe och så berättade hon allt hon gjort med katten. Hon hade inte bara varit där en gång om dagen utan fyra, och varje gång hade hon suttit i fåtöljen en bra stund och hållit katten sällskap. En av dagarna hade hon också låtit henne gå ut på balkongen eftersom det var så fint väder. Men då hade hon tagit med sin son ifall hon skulle få för sig att smita så var de två som kunde försöka fånga henne :) Jag hade berättat att hon inte skulle oroa sig över om det inte verkade som hon drack något vatten ur vattenskålen eftersom hon för det mesta dricker vattnet ur toastolen istället. Eftersom jag sagt detta så spolade hon i båda toastolarna varje dag så att det alltid skulle finnas färskt vatten där. Ja, så hon var väl omhändertagen vill jag lova. Och vi fick gärna be henne igen, men då kanske katten kunde bo hos henne istället tyckte hon. Jo, det kanske skulle gå, men ni som känner Pisen vet ju att hon inte är särskilt väluppfostrad och gärna vässar klorna i möblerna. Detta talade jag om för hyresvärden, men det verkade inte bekymra henne särskilt. Nåja, vi får se hur det blir. Nästa resa som är inplanerad är vår Istanbulresa i påsk, så vi har ju lite tid på oss att fundera på det där.

I går tisdag så var det tennis som vanligt. Jag var lite tveksam till hur det skulle gå med tanke på armen. Men det gick riktigt bra. Jag kunde inte serva och smascha och slagen var väl lite lösare än vanligt. Men jag är bara så tacksam att jag kunde spela överhuvudtaget. Och idag kunde jag faktiskt prova på att serva utan att det gjorde speciellt ont. Och idag blir det nog ett andra tennispass på kvällen eftersom det var någon som inte kunde komma till sin träningstid. Haha, jag känner mig lite som en sån där som man alltid ger sina matrester till. Ge det till henne hon äter allt typ. Fast nu gäller det då tennis, fråga Marie, hon säger alltid ja :) Men jag tycker ju att det är väldigt roligt så jag är glad att de frågar. Tänk bara om man kunde se ett resultat som motsvarar all den träning jag lägger ner. Men jag får nog nöja mig med att orken iallafall blir bättre även om min teknik inte förbättras i samma takt.

Nu ska jag åka och handla lite innan det är dags för dagens andra tennistimme. Och ikväll ska jag givetvis kolla matchen mellan Kroatien och Sverige i fotboll.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie