Idag skickar jag en extra tanke till Peter och Joy. Idag är det ett år sedan deras lilla pojke förlorade kampen mot sin sjukdom. Många kramar till er.
Jag var ju inte på toppenhumör precis förra veckan som jag skrev. Men det fanns en sak som gjorde mig riktigt riktigt glad. Tusen tack Anette för dina fina ord i meddelandet du skickade mig. Jag är inte helt säker på att jag förtjänar dem, men de värmde otroligt iallafall. Inte helt fel att vakna och mötas av ett sånt meddelande. En stor kram till dig och dina pojkar Anette.
Just nu känns det som om denna veckan kommer att bli lite mer positiv för min del. Visserligen började den med att jag fick näsblod precis innan jag skulle ge mig iväg till tyskalektionen. Inte riktigt så man vill börja måndagsmorgonen på, men det var inte den långvariga varianten av näsblod den här gången som tur var. Så med en minuts marginal så anlände jag till lektionen.
På vägen hem från lektionen cyklade jag inom Mobitel och fick mitt simkort klippt till ett micro-sim. Detta för att det igår äntligen kom ett sätt att låsa upp min iPhone 4. Det har ju varit möjligt att låsa upp iPhone 4 innan, men jag har haft fel baseband så för mig har det inte varit möjligt. Men nu skulle det alltså gå. Problemet var bara att man var tvungen att låsa upp den med det nya kortet isatt, och de jag hade var ju för stort. Men det problemet blev snabbt avhjälpt av en hjälpsam kille i affären. Jag köpte också en adapter så att jag om upplåsningen skulle misslyckas skulle kunna sätta i det lilla simkortet i min gamla telefon igen.
Men upplåsningen gick lätt och smidigt, redan på tredje försöket gick det ;-). Så nu kan jag äntligen göra mig av med min otroligt långsamma iPhone 3. Den får hädanefter stå parkerad i vår Boosehögtalre i köket och fungera som internetradio. Det enda trista med detta är ju att jag hade den låsta telefonen som argument för att kunna köpa den nya iPhonen när den nu kommer. Nu får jag försöka hitta ett nytt hållbart argument.
I helgen har det varit minst sagt skiftande väder. Ösregn, hagel, åska och solsken om vartannat.
Hagel på vår balkong
Vi lyckades att ge oss ut på en cykeltur till stan innan regnet startade i lördags. När vi kom hem fick Pisen gå ut en runda igen. Det är verkligen med skräckblandad förtjusning hon går ut och blir inte så glad när hon måste gå in igen. I går söndag tog jag ut henne igen. Plötsligt ser jag att hon sitter på helspänn och stirrar på något. Jag trodde att det var en fågel hon fått syn på, men när jag vände mig om såg jag att det var en katt som satt i andra ändan av trädgården och stirrade tillbaka. Hmm, spännande! De satt en lång stund och stirrade på varandra, men till slut bestämde sig främlingen för att det var bäst att sticka därifrån. Så den sprang över gräsmattan, igenom buskarna, över staket och in i någon trädgård på andra sidan gatan. Men det tänkte inte Lillpisen tillåta. Nej, hon tog upp jakten, igenom buskarna och rakt ut på gatan sprang hon. Mitt hjärta stannade nästan när det samtidigt kom bilar från båda hållen. Desto mer lättad blev jag när jag insåg att de båda hunnit stanna i tid och Lillpisen något skakad sprungit tillbaka till vår sida av vägen. Men så lätt ville hon inte ge sig. När bilarna åter kört iväg så sprang hon över vägen igen och in i närmsta trädgård för att leta efter främlingen. Men hon hade ingen större lycka med det projektet utan efter en stund lät hon sig infångas och hon kunde återföras till rätt trädgård igen. Hon gjorde ytterligare några rymningsförsök, men gav upp när jag motade henne i grinden. Men så lätt går det nog inte så länge till är jag rädd. Snart kommer hon att gå iväg på större upptäcksfärder och då är det bara till att hoppas att hon kommer tillbaka hem igen.
På väg in till grannen.
Idag var det dags för återbesök hos läkaren. Även idag var det så bekvämt att jag bara gick ner till vår hyresvärd och klarade av konsultationen på fem minuter. Armen har tidvis känts mycket bättre, men jag har också tidvis haft ganska ont. Det kan vara skillnad från timme till timme det där. Märkligt! Läkaren klämde på den ömma punkten och jag kände mig ganska nöjd över att det faktiskt inte gjorde särskilt ont när han klämde där idag. Men han hade andra fula tricks att ta till för att avgöra om inflammationen var borta eller inte. Han bad mig krama hans hand och samtidigt klämde han på armbågen. Jäklar vad ont det gjorde. Det gick inte att mörka smärtan där inte :) Men han sa iallafall att jag kunde få spela lite tennis, inte mycket, men lite och på fredag ska vi ses igen och då ska han ta med sig den elaka sprutan. Sen får vi hoppas att det går åt rätt håll.
Innan regnvädret började här så hade vi ett par dagar med lite varmare och soligare väder. Då blev det tydligen en liten explosion i naturen. Jag var ute och sprang en runda i skogen i tisdags och då hade det inte hänt så mycket på de senaste veckorna tyckte jag. Men så var jag ute i fredags och då hade det plötsligt blivit väldigt grönt. Jag har ju turen att inte lida av någon pollenallergi, så jag njuter verkligen av att se alla ljusgröna blad som kommer fram och förvandlar de bruna tråkiga något härligt ljusgrönt.
Även på vår baksida har det blivit lite grönare.
by Marie