Innebandyträning

Armen utgjorde inga problem för mig när jag efter fyra års uppehåll gjorde comeback på en innebandyträning. Men det var väl det enda som kändes bra :) Nejdå, det var väldigt roligt att få träna och spela igen. Men jäklar vad trött jag blev. Vi sprang nästan non-stop i 90 minuter kändes det som. Och min kondis är inte riktigt på den nivån för tillfället, även fast den blivit betydligt bättre än den var i höstas.  Lite problem att bli riktigt vän med boll och klubba måste jag också erkänna att det var. Men för att inte ha spelat på fyra år och vara mer än dubbelt så gammal som de andra så måste jag nog säga att jag klarade mig hyggligt. Jag tycker att de hade ett riktigt bra lag, de var inte så många, men de som var där spelade riktigt bra. Väldigt synd att de tänker lägga ner laget tills nästa säsong. De skulle kunna bli riktigt bra om de fått fortsätta att utvecklas tillsammans. De har ju liksom framtiden för sig till skillnad från mig som bara går bakåt vad det gäller innebandyförmåga. Den för mig alldeles för hårda träningen satte verkligen sina spår. Igår var jag totalt utmattad hela dagen och även inatt har jag känt mig riktigt trött och haft huvudvärk. Jag somnade inte förrän vid fyratiden i morse pga huvudvärk och utmattning:) Men skam den som ger sig, ikväll ska jag ge mig på det igen. Får se om det sen blir någon varaktig fortsättning. Men jag måste säga att det är tur att jag gör det bara för att få tilläflle att lufta klubban lite och inte för att skaffa mig ett större socialt umgänge. Dels är ju tjejerna alldeles för unga och sedan hur trevliga de än verkade vara så var de inte en enda av dem som presenterade sig för mig. Jag kom in till dem när alla satt samlade och presenterade mig och sa att jag pratat med en tjej i laget dagen innan och jag skulle träna med dem. Jaha, var det enda som jag fick till svar. Tjejen som jag pratat med innan berättade min bakgrund för de andra, men sen var det inget mer. Jag menar, brukar man inte presentera sig om det kommer en ny medlem till gruppen? Elller? Men men, de verkar trevliga ändå, kanske de bara var lite rädda för att behöva prata engelska.
Tränaren pratade engelska med mig när vi stod och småpratade lite med varandra, men i övrigt så höll han förstås hela träningen på tyska. Så nu har jag då klarat av en innebandyträning på det språket också. Det går framåt. Men jag måste säga att det var nog inte mina tyskakunskaper som gjorde att jag tog mig igenom träningen utan snarare min erfarenhet av innebandy :)

Nu är jag just hemkommen från en lång och trevlig lunch med en av mina tenniskompisar. De är så mysiga allihop och jag är verkligen glad att jag har haft turen att träffa alla dessa personer.

Nu lite fler bilder från Istanbul.

Blå Moskén

Till tornet på andra sidan vattnet promenerade vi nästa dag.

Det var en lång kö med människor före oss som också ville komma upp i tornet. Så det tog en stund innan man var uppe. Men väl däruppe hade man en fantastiskt utsikt över Istanbul . Synd bara att det är så svårt att fånga på bild.

Många moskéer är det!

 Långt bak i bilden anar man något som liknar ett lite modernare Istanbul. Vi var aldrig så långt borta så jag vet inte om det var det, men det verkar vara lite kontrast mot det äldre stadsdelarna vi höll till i.

 

Fler Bilder kommer så småningom.  Nu ska jag ladda inför kvällens träning. Får se hur jag mår i morgon. Jag får vara glad över att jag inte har någon träningsvärk sedan i måndags, bara en helt utmattad kropp :)

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie

Ps. en liten rapport från katten, hon har börjat intressera sig för att gå ut i trapphuset. Förut har hon ju tyckt att den dörren varit jätteläskig. Så nu har vi börjat ha dörren öppen ibland så att hon kan bekanta sig med trapphuset och lära sig vilken dörr som är våran. Vem vet, kanske hon snart vågar steget att gå ut igen. Ds