Det börjar kännas ordentligt i min högerarm nu att det har blivit väldigt mycket tennis den senaste tiden. En bidragande orsak till att jag har lite ont i armen tror jag är att jag vid varje träningstillfälle faller för frestelsen att låna Patriks tennisrack. Det är otroligt gott att spela med och på backhandsidan känns det toppen. Men eftersom handtaget är en liten liten aning för stort så måste jag klämma åt så in i baljan för att få till mina forehands. Det medför förstås en inte helt lyckad belastning på armen. Kanske jag får investera i ett nytt racket, då med ett handtag i rätt storlek. mitt eget rack har ju perfekt storlek, men efter att ha spelat med Patriks racket så känns det inte alls kul att gå tillbaka till mitt eget. Får ta och tänka på det en stund:)
Varje onsdag så brukar jag bjuda tränare Patrik på frukost här hemma innan jag påbörjar min tennislektion. Detta eftersom han har en håltimme innan lektionen med mig och jag bor på gångavstånd till tennishallen. Så vi brukar träffas och käka och tjata lite på svenska, det brukar vara väldigt trevligt. Men en som inte har uppskattat det är förstås Lillpisen. Förra veckan satt hon under sängen och tryckte hela tiden. Även för två veckor sedan när min onsdagspartner Britta var med så stack hon och gömde sig.
Idag så kom även svenske Philip med på frukosten. Philip är en tjugoårig tenniskille från Göteborg som ska förstärka klubbens förstalag här under våren. Just nu bor han hos Patrik, men i början av mars så kommer han att bo hos oss en vecka. Idag när de kom upp i lägenheten så råkade Lillpisen befinna sig i vardagsrummet och kunde därmed inte springa och gömma sig under sängen som hon brukar, för då hade hon varit tvungen att passera de farliga grabbarna i hallen. Så hon gömde sig bakom soffan istället. Vi satte oss vid matbordet och började tjattra med varandra. Efter ett tag så bestämde sig Pisen helt oväntat för att försöka smyga ut från vardagsrummet . Men Philip fick syn på henne och sträckte ut handen mot henne och kallade på henne. Gissa om jag blev förvånad när hon gick fram till honom och lät sig bli klappad. Och sen stannade hon där en bra stund och strök omkring Philip för att få lite gos. Kärlek vid första ögonkastet kallas väl sånt. Det var förresten Philip som var min tennistränare idag. Jag trodde i min enfald att det skulle bli lite lugnare när en tjugoårig kille höll i lektionen, för inte kan en tjugoåring köra med en överviktig dam på 40 +. (det vågar han väl inte?) Men där hade jag fel, så fel. Han kunde köra med mig precis lika mycket som Patrik brukar göra och jag var ganska slut efter en timmes tennis med honom. Men riktigt roligt var det.
Ikväll ska jag med Pär och hans kollegor ut och bowla. Undrar om jag ens orka hålla klotet idag. Får kanske göra som en av världselitspelarna och spela med dubbelfattning.
I morgon är det tyskalektion igen och på kvällen är det dags för två timmars cardio-tennis. Men sen är det ingen mer tennis resten av veckan, vilket känns ganska bra. Jag behöver nog vila lite:)
Pisen har varit en hel del på balkongen. Hennes nya trick är att gå utanför räcket och hoppa ner i hängrännorna och gå omkring där. Gissa om jag har hjärtat i halsgropen varje gång. Skulle hon missa när hon hoppar dit eller därifrån så faller hon ganska många meter. Men jag förstår inte hur man ska kunna hindra henne från att gå där, så det är väl bara att hoppas på det bästa.
I brist på några nya bilder så bjuder jag lite på mig själv och visar ytterligare en bild från turneringen i helgen. Jag fattar inte riktigt, jag ser alltid halvdöd ut efter en stund på tennisplanen, svettig och alldeles röd i ansiktet och med andning som hörs till andra sidan stan. Mina motspelare och medspelare däremot ser helt fräscha och fina ut under hela matchen. Hur i hela friden bär de sig åt?
Nästa vecka får vi nog besök av Bosse. Det ska bli trevligt med lite besök igen. Hoppas att vädret överraskar positivt när han är här bara.
Ha det gott och ta hand om varandra.
Kram /Marie
by Marie