Nu har det blivit hög tid för mig att slutföra bloggandet om min resa till Argentina.
Det senaste jag skrev om var onsdagen den 12 april, dagen då jag fyllde 50 år. Så nu är det dags för torsdagen den 13 april.
Torsdagen var näst sista dagen uppe vid Punta Norte. Nu började man allt bli lite otålig. Nog tusan skulle vi väl få se späckhuggarna en gång till? Eller?
När vi kom till Punta Norte denna dag fick vi besked att det inte fanns några späckhuggare i sikte. Så det blev till att ställa in sig på ytterligare en dag av bara väntan.
Plötsligt fick vi syn på en Guanacko som var på väg ner mot stranden. Den ville vi givetvis fånga på bild. Så det blev till att leta rätt på sin utrustning och försöka komma i position innan det var försent.
Jag hann att knäppa ett par bilder innan hen drog vidare ner mot stranden.
Hen fortsatte ner mot stranden där polarna slöt upp. De började gå ner mot vattnet, något som de som jobbade där aldrig hade sett förut. De hade aldrig sett att de vistades på stranden överhuvudtaget.
På väg mot vattnet. Ett dopp kanske lockar.
Men plötsligt var det något som skrämde dem.
Hjälp!! En fågel rörde på sig. Bäst att springa.
Eller, nej vänta, vi springer åt andra hållet istället.
De gick upp från stranden där de var mer vana att vistas. De såg betydligt lugnare ut när de strosade omkring bland buskarna.
Visst är de fina?
Jag tröttnade snart på att fotografera betande guanackos och bestämde mig för att dra mig upp mot kafét. Jag blev allt lite förvånad när jag märkte att jag inte var den enda som hade fått den tanken.
Grabbar, kafét finns på andra sidan vägen. Vem går först?
Kommer ni eller?
Jag hänger på. Vi springer åt detta hållet vet jag! Ohh nej, där stod en fotograf!
Bäst att dra iväg!
Detta är det lilla kontoret för de som jobbar här. Här sitter de hela dagarna och spanar och har radiokontakt med de andra utsiktspunkterna långt kusten.
Bild tagen från terassen på det lilla kontoret. Det var ju där nere på stranden vi ville vara.
Vår reseledare Frank och hans flickvän/assistent och en amerikansk volontär som kommer hit några veckor varje år för att hjälpa till med fotoidentifikation på alla späckhuggarindivider som visar sig i området.
Strax efter lunch kom vår trogna vän och hälsade på oss.
Späckhuggarna då? Nej, det blev inga späckhuggare denna dag heller. Så det var bara till att packa ihop sina saker och dra tillbaka till hotellet.
Eftersom vi kom tillbaka ganska tidigt så passade jag på att ta mig en tur på byn. När jag gick ut från hotellet så såg jag att de var i full gång att förbereda vår middag.
Frank hade beställt helstekt lamm till middag. Charmig grillplats, eller hur?
När jag började gå nerför gatan utanför hotellet så såg jag att hotellet hade en terass. Det hade jag inte sett på alla de dagar vi varit där.
Där framme till höger ligger hotellet.
Man kan förstå varför de sa att det var ett halvökenområde.
Jag fortsätter gatan ner…
…och kommer ner till stranden
För att vara en by med 350 permanent boende invånare så fanns det otroligt många hotell/vandrarhem och restauranger. Man förstår att det är mycket folk när det är högsäsong.
I andra ändan av stranden viker jag upp på nästa gata och kommer upp på en gata som kantas av restauranger och kaféer.
Restaurangen där vi var och käkade på min födelsedag.
Byns kyrka
Kyrkan igen
Sjukhuset
Torghandeln
Banken
Polisstationen
Brandstationen
Kulturhuset
Detta tror jag är ett bostadshus. Ett av de få jag såg, annars var det mest hotell/vadrarhem, affärer eller restauranger
Bilverkstad
De här husen stack verkligen ut från mängden.
Radiohuset
Jag gick från korsningen uppe i högra hörnet, rakt ner till stranden. Följde stranden fram till den sista vägen upp. I korsningen sen gick jag höger för att komma tillbaka till hotellet.
Granne till hotellet.
Väl tillbaka vid hotellet så hade de kommit en bit med grillningen.
Innehållet i flaskorna hällde de över köttet med jämna mellanrum.
Spade brukar inte vara ett av redskapen jag använder när jag grillar.
Hur smakade då lammet kanske ni undrar. Sådär får jag nog påstå. Jag har ätit betydligt godare lamm.
Det här var faktiskt den allra sista bilden jag tog på min Argentinaresa. För dagen efter så fick vi det tråkiga beskedet direkt när vi kom till Punta Norte att späckhuggarna inte fanns på plats. Så då orkade jag inte ens ta upp kameran ur väskan. Fredagen blev alltså ytterligare en dag utan späckhuggare. Just den sista resan fram och tillbaka till Punta Norte kändes väl inte särskilt skoj. Tänk att man åker 10 mil på en grusväg för att konstatera att man lika gärna kan åka de tio milen tillbaka igen :) Ja, vad gör man inte för att kanske få en späckhuggare på bild :)
Nej, fredagen blev en packningsdag istället. Vi skulle ju upp i ottan för att åka till flygplatsen nästa dag.
På lördag morgon har jag för mig att vi gav oss iväg vid fyra snåret på morgonen. Jag kan ha fel, men tidigt var det. Dagen innan hade vi fått besked om vilken flygplats vi skulle åka ifrån. Den flygplats som stod på våra biljetter hade nämligen varit stängd en längre tid för reperation. Jobbet hade dragit ut på tiden så det var osäkert in i det sista vart vi skulle flyga ifrån. Men dagen inan vår resdag så öppnade de alltså vår flygplats igen.
Resan hem var lång med 4 olika flygningar. Men allt gick som planerat och vi kom fram till Göteborg i nästan utsatt tid. På Landvetter stod Erika, Fredrik och familjen Togelid och Johanna och väntade på mig. Togelidarna hade varit i Kina och landat en stund innan mig. Vi tog Johanna i bilen och körde henne hem till Hisingen och de andra Togelidarna drog hem till Laholm.
Väl hemma så blev jag bjuden på en födelsedagsmiddag som Pär hade fixat medan barnen var och hämtade mig. Ett bra sätt att bli välkomnad hem på.
Ja, det var min Argentinaresa det. Jag är väldigt nöjd med resan trots att vi bara fick se ett attackförsök och en lyckad attack. Givetvis hade jag hoppats på många fler. Men så är det ju när det är vilda djur inblandade. Det går inte att styra. Det var riktigt lyxigt att åka på en fotoresa med bara tre deltagare. Inte ofta det händer. Egentligen skulle väl en resa med bara tre deltagare inte bli av. Men eftersom det var första gången som de genomförde denna resa så var det bra om det kunde generera lite bilder som kunde locka fler deltagare till nästa resa.
Stort tack Zoom-fotoresor, fotoledaren Tom Svensson, deltagarna Hans och David och reseledare Frank och Karin för en riktigt bra resa. Sen bidrog förstås vår nyfunna vän Ernesto från Colombia och det Brasilianska filmparet också till en trevlig resa.
Nästa blogginlägg handlar om något helt annat.
Ha det gott och ta väl hand om varandra.
Kram /Marie
by Marie