Marie Leander bio picture
  • Välkommen till min blogg

    Den här bloggen är tänkt som en dagbok för mig och ett sätt för nära och kära runt om i världen att hålla sig uppdaterade om vår vardag.
    I juni 2014 flyttade vi ifrån Kiel, Tyskland efter tre goa år där. Innan vi flyttade till Tyskland bodde vi tre år i Houston, USA, två år i Beijing, Kina och före det sju år i Geneve, Schweiz. Det blev sammanlagt 15 år utomlands innan vi åter hamnade i Sverige. I augusti 2014 landade vi åter i Sverige. Göteborg blev det då. Men sedan sommaren 2017 är vi Dalslänningar. Då flyttade vi till det ställe som varit vår fasta punkt under alla år utomlands. Nämligen Svarttjärn.
    Jag kommer ursprungligen från Halland, men innan vi började vårt utlandsäventyr bodde vi i ett gult hus i det lilla samhället Väne-Ryr som ligger i trestadsområdet, mittemellan Vänersborg, Trollhättan och Uddevalla.
    Jag är gift med Pär, vi har två barn, Erika född -90 och Fredrik född -92. Två goa katter tillhör också vår familj.

    Sedan oktober 2018 så äger och driver jag Bengtsfors Bokhandel. Förutom bokhandelsjobbet så arbetar jag jag lite åt Hälsoresurs och volontärt åt Mercy Ships. Utöver det så fotograferar jag, säljer lite bilder och tavlor och kan erbjuda olika fototjänster som fotografering, utskrift osv.

    Annars så spelar jag gärna tennis i Åmåls tennisklubb. Inte på så hög nivå, men på en nivå som passar mig alldeles lagom. Tyvärr så bråkar min kropp med mig titt som tätt vilket gör att jag får ta ofrivilliga pauser i tränandet ibland.

    Välkommen att ta del av den del av vardagen jag väljer att lägga ut här.

Sovmorgon finns ju inte här på fartyget om man vill ha frukost i matsalen. Så klockan stod på rigning kl 7. Men det var helt onödigt för jag vaknade kl 5 och kunde sen inte somna om. 

Efter frukosten gick jag ner till ögontältet för att se några avtäckningar. Det var patienter som hade opererats igår som idag skulle få ta bort lappen för ögat. 

En del av dem hade redan lite syn på ena ögat så på dem kunde man inte se någon större reaktion direkt när de tog bort förbandet. Men när de kollade synen på tavlan så hade den ju i de flesta fall förbättrats avsevärt. 

Men det var också några som var helt blinda när de kom in. Speciellt var det en man, en väldigt lång man med en käpp som såg ut som en pinne han hämtat i skogen. Han hade ledsagare med sig och fick verkligen ledas för varje steg. När han fick av sig bandageringen så sken han upp i ett jätteleende. Det leendet kommer jag att ha med mig länge. 

Innan ögonpatienterna åker hem så får de en midjeväska med sig hem. Den innehåller bl.a förband, värktabletter och information. 

När jag gick ut från ögontältet så stötte jag på den svenska journalisten som var här för att intervjua det svenska sjöbefälet och Anneli. Hon höll som bäst på att fotografera Ulf när han gick ner för landgången. Hon hade meddelat mig innan att hon hade funderingar på att intervjua mig också. Men hon hade inte lyckats sälja in det till någon tidning så hon nöjde sig med att ta några bilder så att det fanns tillgängliga om hon fick grönt ljus senare. 

Ulf fotograferas av den svenska journalisten.

Innan jag gick upp till fartyget så kollade jag schemat för rehabträningen och såg att den lilla tjejen som jag följt ett par gånger förut skulle komma under eftermiddagen. Tänkte att jag inte skulle gå dit då jag redan sagt hejdå förra gången. Men så hörde Stanley av sig och meddelade att hon kommit så då tänkte jag att jag ändå skulle gå dit. Redan när jag kom ner för landgången så fick hon syn på mig och ropade högt och tydligt, Marie, Marie. Så då kändes det bra att jag gått ner. Fick en stor kram och sen satt vi ner och busade en stund. Efter en stund bad hon mig sjunga imse vimse spindel. Det är väl första gången någonsin någon bett mig sjunga. Det är ju inte min starka sida precis. Mamman var också glad att jag kom ner. När det blev flickans tur att gå in i rehab så tänkte jag att jag inte skulle följa med in, men då bad mamman mig att följa med så då fick det bli så. Och det var roligt att se. Vilka framsteg hon gjort. Nu böjde hon på knäna ordentligt när hon gjorde övningar, däremot böjer hon inte så mycket när hon går. När träningen var slut och hon fått en ny tid på tisdag så konstaterade mamman att vi inte skulle ses mer. Jag fick en stor kram av mamman innan jag gick. 

Sen var det äntligen dags att försöka få iväg mitt vykort. Nu skulle, om informationen jag fått var rätt, posten vara öppen. Stanly förbarmade sig över mig och följde med mig. Jag hade kunnat tänka mig att gå själv men Mercy Ships vill inte att man går själv och jag vill inte bryta några rekommendationer. 

Och tänk, när vi kom fram till posten så var det faktiskt öppet och jag fick äntligen köpt ett frimärke. Postkassörskan satte på frimärkena på vykortet, men posta det fick jag göra själv. Brevlådan var på utsidan. Jag frågade om jag fick ta en bild på kassörskan och vykortet men det ville hon. Men att jag tog en bild på bara vykortet inne i postlokalen gick bra. 

Kolla så många frimärken jag fick för 500 pengar.

Sen gick vi en liten extrasväng för att se lite mer av Dakars centrum. Vi hamnade på några gator där det var massor av kommers. Kul att se men vi skyndade vidare. Men när vi kom till en bok och pappershandel kunde jag ju inte låta bli att gå in. Lite kul att se att de hade samma märke på varorna som jag har i min lilla butik. 

Sen gick vi till marknaden en sväng. Jag fick ta fram Kinatakterna och pruta för Stanleys räkning. Ingen aning om hur det gick men det blev ett köp i varje fall. 

Sen var det raka vägen tillbaka till Africa Mercy och den väntande middagen. Jag var riktigt hungrig så det satt fint med lite mat. 

Man får gå en bit i hamnområdet för att komma till och från fartyget. Där pågår full aktivitet. Här på bilden är det ovanligt stilla.

Om man kommer med bil så blir det en liten serpentinbana innan man kommer fram.

Nu sitter vi och tittar på Portugal-Sverige i handbolls-em. Verkar inte bli någon framgång för Sverige så som det ser ut nu. 

Imorgon gör vi vår sista hela dag här. Får se hur den dagen utformar sig. Jag vet att jag ska fotografera Anneli efter frukosten, sen får vi se om vi åker ut till Gorée island och kanske någon annan utflykt senare på dagen. Tyvärr har jag fått ganska ont i min vrist så får se hur det går imorgon. 

Förresten så skulle landets president komma till fartyget i går. Det var därför som Don Stephen kom hit. Men vi var redan förvarnade om att det mycket väl kunde hända att det blev inställt. Och mycket riktigt. Någon timma innan det var planerat att han skulle komma så lämnades beskedet att besöket blev inställt. Jobbigt för organisationen när de förberett massa mat att bjuda på. Det är ju inte presidenten ensam som kommer på ett sånt här besök. Det pratades om hundra följeslagare. Så det blir mycket mat att ta hand om. 

Ha det gott och ta väl hand om varandra. 

Kram /Marie

Igår var det riktigt intensivt på jobbet så jag hann inte blogga något. 

Även igår hade vi ett gruppmöte innan vi var färdiga med frukostpasset. Så det drog ut på tiden och rasten blev väldigt kort. Jag hann lägga mig på den minimala soffan vi har vi vår hytt en liten stund innan det var dags att ta på sig arbetskläderna och gå upp till matsalen igen. 
Nu har äntligen tre containrar släppts igenom tullen, men fortfarande är det några som sitter fast. Tydligen har de suttit fast i över en månad, så det har varit mycket som har varit slut och varje dag var det ytterligare någots som tog slut. Men nu börjar det fyllas på. Te.x har vi nu fått servetter i matsalen och peppar på borden och senap, massa kaffe och te. Och till barnens stora förtjusning så har det kommit nya flingor. 

En av tre containrar som kom igår. Detta var den lilla, tydligen var de två andra mycket större.

Eftersom det var sista dagen på vårt skift så var det storstädning som gäller. Så det tar ju alltid lite längre tid. Och dessutom så är en av två diskmaskiner trasig. Men vi har fått upp ett riktigt bra samarbete inne i disken och klarade oss nästan från att stå utan porslin i matsalen när trycket var som högst. Eftersom vi inte har lika många tallrikar och muggar etc som det finns personal ombord så måste allt porslin gå flera varv genom matsalen vid varje måltid. Så det gäller att hålla ett högt tempo. Denna gång var det bara tallrikarna som var slut för några minuter. Men som sagt, storstädningsdagarna tar alltid lite längre tid och när vi nästan var klara så fick vi reda på att vi skulle återsamlas redan kl 15 istället för kl 16. Så det blev en väldigt kort rast även denna gång. 
Jag kände att jag behövde lite luft så jag gick ut och satte mig ovanför bryggan en stund innan  det var dags att gå till mötet kl. 15. Det visade sig att de hade fixat glass och en tårta där det stod ”Thank you” på för att vi gjorde vår sista dag. Såklart missade jag att fotografera tårtan. Det kändes som de var ärliga när de sa att de var nöjda med arbetet vi gjort. Och viss nytta har vi allt gjort. Te.x när vi kom ner till sista frukosten så var det bara jag, Stanley och Marieke från Belgien som var där. Ingen av de fasta hade kommit och de är de som vet exakt vad som måste fixas. Vi hade ju hunnit lära oss det mesta, men full koll hade vi ju inte. Men Stanley och Marieke kunde i varje fall fixa så mycket så att när väl de fasta kom så var det inte så mycket kvar att fixa. Så frukosten kunde öppna i tid. Och jag skötte tre stationer ensam inne i diskrummet så att alla disk som tillkommit sedan middagen var borta när vi började servera frukosten. 

När denna långa arbetsdag till slut var över så var det bara till att rusa till hytten, ta en snabb dusch. I och för sig så är alla duschar snabba här på fartyget eftersom man inte får duscha längre än två minuter. Men denna gång var den extra snabb. Sen vidare till det obligatoriska torsdagsmötet. Idag var det lite extra trevligt att gå på mötet då Don Stephen, Mercy Ships grundare var på besök och höll ett underhållande tal. Dagen avslutades sen med torsdagsglassen i kaféet. Och sen stupade jag i säng. 

Nu är jag vrålhungrig, så dagens händelser får jag skiva om i ett senare inlägg. 

Ha det gott och ta väl hand om varandra. 

Kram /Marie

 

Idag har det varit jobb från kl 5,30 till nu och nu är klockan 20,30.
Först frukostpasset i matsalen och det drog ut på tiden eftersom food service manegern ville ha ett möta med alla i köket och matsalen. Och det drog ut på tiden ganska mycket. Lite frustrerande att sitta på möte när man vet att det finns massor av disk kvar att diska. En av diskmaskinerna har gått sönder så vi har bara tillgång till en maskin just nu, så det tar ju lite längre tid allting. Men vi i disken fick till ett riktigt bra flyt så det gick riktigt bra ändå. Men med det långa mötet så tog det ändå tid. Så pausen mellan frukosten och lunchen blev väldigt kort. Jag ägnade den tiden åt att beställa böcker åt bokhandeln. 

Lunchen flöt på väldigt bra och trots att vi bara hade en diskmaskin så blev vi klara ungefär samma tid som vi brukar. Så det blev en två timmars paus. Den ägnade jag åt att jobba. Det blev lite klippkortsleverans och lite administrativt jobb för bokhandeln. 

Så denna dagen har bara ägnats åt jobb. Och snart måste jag sova. Jag är så trött. 

På lunchen kom den svensktalande tolken upp till matsalen för att hämta mat till de väntande patienterna. Då passade jag på att ta en bild på honom. Om det är så att ni beställt färdtjänst i Västra Götalandsområdet under de senaste 5 åren fram till augusti  2019 så kan det tänkas att det var denna trevliga man som svarade. 

Sen har jag ju lovat er den rafflande filmsnutten som visar min väg från hytten till jobbet. Håll i er nu för det är en riktig nagelbitare. Jag ber om ursäkt för den usla kvalitén, tur att jag inte håller på med film. Jag är verkligen usel på film. Jag har filmat på min lediga dag. Så det är det andra teamet som jobbar om ni nu skulle fundera på varför de andra jobbar för fullt och jag inte har kommit till jobbet ännu. 
Håll till godo. Jag tror att man kan titta i helskärmsläge om man tycker att det är en liten ruta. 

Imorgon gör jag sista arbetsdagen här på Africa Mercy. Fredagen är lite halvbokad för en eventuell intervju med en svensk journalist. Får se om jag lyckas ta mig ut till Gorée island innan jag åker härifrån. Och Pink lake skulle också vara häftigt att få se. Men vi får se helt enkelt. Men ett absolut måste är att fixa ett frimärke så att jag kan posta mitt vykort. Det är verkligen lättare sagt än gjort har det visat sig. 

Nu ska jag dra mig mot hytten och krypa ner i bädden. Tidig uppstigning imorgon igen.

Ha det gott och ta väl hand om varandra. 

Kram /Marie

Även idag var en ledig dag. 

Direkt efter frukosten gick jag ner till ögontältet för att se när de tog av täckningen på de patienterna som hade opererats för grå starr igår. Det var första dagen de gjorde detta och de behövde samtidigt lära upp day crew/tolkarna så det tog lite tid innan de kom igång. Men jag hann se när de tog av täckningen på två patienter som var helt blinda före operationen. Den första hade fått synen tillbaka på det opererade ögat. Han visade inte så mycket känslor men han tittade sig runt en massa och när de testade synen på honom så säg han nästan lika bra som jag. Häftigt. 
Den andra patienten satt alldeles tyst efter de bett honom öppna ögonen. Jag såg direkt hur ledsen han var. Han grät inte synligt men det var nog väldigt nära. Han såg inget alls. Vilken enorm besvikelse det måste vara. Personalen berättade att ibland kan det bero på någon svullnad eller högt tryck som kan gå ner efter ett tag och då kommer synen. Men det kan också finnas något fel som inte upptäcks förrän gråstarren har tagits bort. Så ledsamt att se, man man får tänka på att det är väldigt få fall de har som inte får synen tillbaka. Vi får hoppas att det går bra för denna mannen också. 

Kl 9 hade jag bestämt möte med Mark, ansvariga för kommunikationsavdelningen, där fotograferna ingår. Stanley hängde också på. Mark förklarade var han och hans team gjorde och det var väldigt intressant att höra. Det har en hel del utmaningar att ta hand om innan resultatet blir de fina videos och bilder man får se. Vi träffade även videofilmaren och han skulle just ner till sjukhuset och filma en tjej som skulle göras iordning inför operation. Följ med sa han och det gjorde vi förstås. Där nere pågick dans och sång och det var fullt med folk i salen. Inte lätt för filmaren och fotografen att jobba där. 

Sen blev det lite jobb med klippkort och sen var det återigen dags för lunch. 

Efter lunchen gick jag ner till tälten där den lilla tjejen från igår skulle få sin första rehabträning. 
Det tog en stund innan hon kom men direkt när hon kom så sken både hon och mamman upp när de såg mig. Och det gick inte att förstå att det var igår hon tog sina första steg efter operationen. Nu släppte hon rullatorn och tog mig i handen och gick bort till det öppna tältet som fungerar som väntsal. Det gick inte snabbt och hon ville inte böja på knäna, men det var en oerhörd förändring sedan igår.

Sen blev det några timmars väntan innan det blev hennes tur. Under tiden hann jag att sjunga många sånger tillsammans med henne och några andra barn som också väntade på träning. De undersökte mitt hår och mina armar noga. En pojke gick igenom hela mitt instagramkonto och valde vissa bilder han ville titta på i större format. De flesta bilder han valde ut var miljöbilder som te.x Läppstiftet i Göteborg, någon ö utanför Göteborg och några andra naturbilder och en bild på två motorcyklar i luften. De afrikanska vildhundarna var han också nyfiken på. Man skulle ju kunna tro att det som fångade honom mest var alla de vilda djuren jag har på min instagram, men de var bara vildhundarna av djuren som var intressanta.

Så fantastiskt att se alla dessa glada barn. 
Som sista patient blev det flickans tur och jag hängde med in i rehabtältet. Hon jobbade på bra, men att böja på knäna var hon inte helt bekväm med. Det blev bättre på slutet, så hon kommer nog böja på dem ordentligt så småningom. När träningen var slut så tackade jag för mig. Jag sa hej då till flickan och mamman. Mamman var så glad och hon bad tolken att be om mitt telefonnummer. När hon fick reda på att jag hade ett svenskt telefonnummer och att jag skulle åka hem på söndag så sa hon ok och tack massor av gånger till. De ska tillbaka på träningen imorgon, men då jobbar jag så då ser jag nog inte henne. 

Efter middagen så gick jag och Stanley och en amerikansk elektriker ut på stan för att äta glass. Vi var på väg till ett glassställe men på väg dit så såg vi ett annat glasställe där min arbetsledare och några andra Mercy shippare var. Så vi stannade där och köpte glass istället. Den smakade väldigt bra. Och plötsligt var det kväll igen och dags att gå och lägga sig så fort jag har postat detta inlägg. Imorgon ringer kl 5.00. Så jag får hoppas att jag kan sova några timmar. 

Jo förresten. När jag satt och lekte med barnen kom en av tolkarna fram och hälsade. När jag sa att jag var från Sverige så sa han att han kunde lite svenska. Det visade sig att kunde jättebra svenska. Han hade nämligen jobbat på ett av de stora Call center som Sverige anlitar när man ringer efter färdtjänst. Så han hade gjort många bokningar med färdtjänst mellan Bengtsfors och Bäckefors. Jag frågade om han inte tyckte det var svårt att förstå när gamla människor ringde och kanske pratade lite svagt. Nej, man vänjer sig sa han. Det svåraste var gotlänningar och skåningar tyckte han. Så kul att träffa honom. 

Idag blev det inga bilder tyvärr. Jag har en liten videosnutt som visar min väg från hytten till min arbetsplats. Men den hinner jag inte fixa till nu. Den kanske kommer en annan dag. 

Ha det gott och ta väl hand om varandra. 

Kram/Marie

  • januari 14, 2020 - 10:38 e m

    Anna Gustafsson - Jaaa, den videosnutten vill jag se?ReplyCancel

Min dag i dag fick en rivstart. Jag tänkte när jag satte klockan på ringning i går att det enda jag behövde tänka på var att vara i matsalen i god tid innan de stängde frukosten. Så när klockan ringde i morse så låg jag kvar i sängen och läste lite i godan ro. Efter en stund kom min rumskompis tillbaka från frukosten och påpekade lite försynt att det var måndagsmöte kl 7.45. Det hade jag helt glömt bort. Så det blev snabba ryck upp ur sängen och upp till matsalen. Men det var ingen större panik, jag hann gott och väl att äta den frukosten jag ville ha och ändå hann jag i tid till mötet. 

Efter mötet tog jag datorn med mig och satte mig i kafét för att jobba lite. 

Ganska lätt att hitta en plats med havsutsikt när man jobbar.

Precis när jag var klar med det jag tänkt mig fick jag ett meddelande från Stanley att vi blivit erbjudna att komma ner och titta på när de skulle ta/byta gips på några barn. Det vill man ju inte missa så jag skyndade ner till sjukhuset och där fick jag byta kläder till sjukhuskläder innan vi kunde gå in till behandlingsrummet. 

Visst ser vi proffsiga ut!

Det var tre små rum där det ett barn på varje brits och väntade på att få ta av gipset. Speciellt följde vi en flicka på 5 år som opererades för ca 6 veckor sedan för extrem hjulbenthet. Hon hade gjort ett gipsbyte för några veckor sedan och nu var det dags att se resultatet igen. Om allt såg bra ut efter röntgen så skulle hon inte behöva ta på gipset igen. Hon satt alldeles stilla när de sågade upp gipset på hennes båda ben. Det enda tecken på att hon var lite spänd kunde man se på hur hon spände tårna ibland. När gipset var av så blev det lite väntan för röntgenapparaten var ur funktion för tillfället. Under tiden vi väntade så lekte jag och flickan lite klapplekar och jag fick även tillfälle att se och höra när ett gäng afrikaner var inne hos barnen på sjukhussalarna och sjöng och dansade. Barnen satt med sina gipsade ben och dansade med överkroppen och klappade händerna.
För att hålla flickans ben fixerade under transporten till röntgen ( barnen bärs till röntgen) så satte de på undersidan av gipset igen och satte fast det med bandage. Man såg lite besvikelse i flickans ögon innan hon förstod att det bara var tillfälligt. 

Till slut fick hon dock komma iväg på röntgen och vi väntade med spänning på att hon skulle komma tillbaka. När väl röntgen var i funktion så gick det på löpande band. Det hade ju hopat sig lite med patienter under tiden. 

Men efter en stund kom flickan och hennes mamma tillbaka och det blev ytterligare lite väntan på att doktorn och sjukgymnasterna skulle fälla domen. Läkaren var så trevlig och förklarade noga för oss och visade röntgenbilder på före och efter. Så fantastiskt att se. Till slut kom då domen. Flickan behövde inte ta på gipset igen utan nu skulle hon börja gåträna. När flickan fick höra det så utbrast hon i ett stort WOW. Vilken glädje! Det var med darriga ben de ställde henne bakom en ”rullator” utan hjul. Men ganska snart började hon gå. Så häftigt att se detta. Samtidigt fick de två andra patienterna också ta sina första steg utan gips och alla tre, deras föräldrar, sköterskor, tolkar och jag och Stanley trängdes i korridoren när de stapplade framåt. Efter en stund blev det för jobbigt att gå för flickan. Då blev hon buren bort till sjukhussalarna där andra nyopererade barn låg. Detta för att de skulle få se att deras medpatienten som varit i samma situation som de, nu kunde gå med raka ben. Och när de kom fram till salen så var flickan redo att gå igen. Och det var med stolta steg hon gick fram och tillbaka i sjuksalen. Och de andra små barnen i sängarna gjorde stora ögon. 

Sen blev hon buren tillbaka till undersökningsrummet där de fick lite instruktioner och en bokad tid för rehabträning kommande dag. När de satt där och väntade så ville mamman gärna ta en bild på mig och flickan tillsammans, flickan var dock inte lika förtjust i det. Sen ville hon ha en bild på mig och Stanley och innan de gick därifrån så fick vi en varsin stor kram av mamman. Vi var liksom en del av denna lyckliga dag trots att vi inte varit med i processen tidigare. Jag är så glad över att få se detta. Önskar förstås att man hade fått filma detta ögonblick och fått visa det för hela världen. Men jag får bevara det i minnet istället. Jag hoppas att jag får tillfälle att se henne igen när hon kommer tillbaka imorgon för sin rehabträning. Vi får se. Man vet aldrig vad som händer från dag till dag. Plötsligt dyker något upp och då är det bara till att hänga på.

Idag gör de de första ögonoperationerna och imorgon förmiddag tar de av bandaget på dessa patienter. Har jag tur så får jag vara med och se detta. Vi får se imorgon helt enkelt. 

Ha det gott och ta väl hand om varandra. 

Kram / Marie 

  • januari 14, 2020 - 10:01 f m

    Barbro Torstensson - Hej Marie.
    Försätter följa dina dagar i Africa. i värmen antar jag. Här är det blött och grått, regnet öser ned.ReplyCancel