Marie Leander bio picture
  • Välkommen till min blogg

    Den här bloggen är tänkt som en dagbok för mig och ett sätt för nära och kära runt om i världen att hålla sig uppdaterade om vår vardag.
    I juni 2014 flyttade vi ifrån Kiel, Tyskland efter tre goa år där. Innan vi flyttade till Tyskland bodde vi tre år i Houston, USA, två år i Beijing, Kina och före det sju år i Geneve, Schweiz. Det blev sammanlagt 15 år utomlands innan vi åter hamnade i Sverige. I augusti 2014 landade vi åter i Sverige. Göteborg blev det då. Men nu, sommaren 2017 är vi på väg att flytta till Dalsland.
    Jag kommer ursprungligen från Halland, men innan vi började vårt utlandsäventyr bodde vi i ett gult hus i det lilla samhället Väne-Ryr som ligger i trestadsområdet, mittemellan Vänersborg, Trollhättan och Uddevalla.
    Jag är gift med Pär, vi har två barn, Erika född -90 och Fredrik född -92. Två goa katter tillhär också vår familj.

    Jag har min egen firma, Images By Marie. I den så arbetar jag med administrationshjälp åt andra företag och försäljning av mina egna bilder. Jag kan även erbjuda fotografering om det är någon som är intresserad av det.

    Just nu arbetar jag timmar åt Lärarsidan och volontärt ca 20% åt Mercy Ships. Har du förslag på uppdrag åt mig, administration eller foto så hör av dig.

    Annars så spelar jag så mycket tennis jag bara kan. Inte på så hög nivå, men på en nivå som passar mig alldeles lagom. Tyvärr så bråkar min kropp med mig titt som tätt vilket gör att jag får ta ofrivilliga pauser i tränandet ibland.

    Välkommen att ta del av den del av vardagen jag väljer att lägga ut här.

Ja, nu har jag väl flyttat på riktigt då. Har ju dragit ut på det hela genom att stanna kvar i Göteborg och bland annat fotograferat Roller Derby under SM-veckan och jobbat på plats på Mercy Ships kontor i Stena Terminalen. 

Men i fredags kom Fredrik och Pär till Göteborg med bilen. Vi lastade den med så många kartonger som det gick och sedan drog vi till Landvetter. Fredrik och Pär skulle med ett plan till Mallorca där de ska roa sig med att cykla upp och ner för massa jobbiga backar under en vecka. 

När jag lastat av dem vid flygplatsen åkte jag tillbaka till lägenheten och fyllde platsen som blivit med ytterligare några lådor. Sen drog jag då till Dalsland. 

Jag tror att Erika tyckte det var ganska gott att äntligen bli av med morsan så hon nu kan känna att det är hon som bor där på riktigt. Hädanefter så är det vi som är gäster när vi kommer dit. 

Väl framme i Svarttjärn så kunde jag konstatera att Vallmorna som jag sådde i våras äntligen blommade. Jag har tvivlat på att de skulle hinna komma i blom, så det var roligt att se att de blommade så fint. Råkade visst sätta vattenstämpel på bilderna, det var inte meningen, men nu får det vara så då jag inte orkar ladda upp dem på nytt. Det går inte så snabbt med vårt smala bredband här på Ulvåsa. Jag väntar otåligt på att vår fiberkabel som finns på utsidan av huset ska bli inkopplad. Telia, ni är så välkomna hit till mig. 

Blommorna hade fått inneboende tydligen och en snyltgäst tog för sig.

Ganska snart efter jag kommit till Ulvåsa blev jag välkomnad av mina småkillar. Det har varit tomt i Göteborg utan dem. De verkade uppskatta mitt sällskap och höll sig nära mig när jag försökte dokumentär blommorna. 

När jag ändå var ute med kameran så försökte jag mig på att fotografera några prästkragar också. Inte helt lätt i blåsten. Det är inte klokt vad det blåst denna sommar. Känns som det inte har varit en enda vindstilla kväll. Inte perfekt makroväder precis. 

Sen kunde jag ju inte låta bli att fotografera Pixel när han satte sig så fint på stora stenen. Ser nu att bilderna hade mått bra av att ljusas upp lite. Ser ut så på min skärm i varje fall. 

Som vanligt behöver man vara snabb om man ska fånga Zoom på bild. Det är inte många sekunder han är still när han är ute.

Jag var ju även tvungen att ta den obligatoriska “Vy från altanen”- bilden. Passade på när molnen började skingra sig och solen visade sig. 

I två dagar har jag nu roat mig med att packa upp lådor. Inte helt lätt att placera alla saker när man flyttar till ett fullt utrustat hem :)

I går kväll försökte jag att dokumentera mina mörka Vallmon också. Men det var ju dömt att misslyckas då det blåste halv storm :)

Lite väl suddig. Får göra ett nytt försök en annan gång. Om det slutar blåsa innan de är överblommade vill säga.

Igår kväll fick jag sällskap av Jans får i hagen utanför oss. Får se hur Zoom och Pixel accepterar sällskap i favorithagen. 

Ha det gott och ta väl hand om varandra. 

Kram / Marie 

Dagen före midsommarafton tog vi bilen och åkte en bit mot Bengtsfors för att gå till Skarsdalen. Det är utflyktsmål nr. 7 i boken Natur i Dalsland. Vi packade våra ryggsäckar lite lagom tungt för att få lite träning inför Fjällräven classic i augusti. 

Egentligen hade jag inte tänkt ta med kameran överhuvudtaget. Men eftersom vi ändå skulle ha lite att bära på så tog jag den med mig. Däremot lämnade jag stativet hemma vilket var väldigt dumt. Så ni får stå ut med lite oskarpa bilder. Det var ganska mörkt inne i skogen.

I boken står att man ska följa en traktorväg ifrån södra delen av parkerningen. Det gjorde vi och i början gick det bra. Men efter en stund så delade sig traktorvägen och givetvis valde vi fel väg vilket innebar att vi fick en lite jobbigare vandring fram till Lysetjärnet eftersom vägen tog slut och vi fick ta oss över ett risigt kalhygge och sen bar det rakt in i skogen. Men till slut mötte vi den tänkta vägen och det blev betydligt lättare att gå. 

Det första tjärnet vi kom fram till var Lysetjärnet. 

En stund senare kom vi fram till Skarsdalstjärnet som visade sig vara ett väldigt fint litet tjärn. Gissa om jag saknade stativet?

Till min lycka hittade några Tranbärsblommor. Jag såg Tranbärsblommor för första gången när jag var med på kameravandringen jag skrev om i mitt förra inlägg. Men de befann sig i fullt solsken så det var inte något bra läge att fotografera dem. Men denna dag så var det ingen sol i sikte så då passade jag förstås på att sätta på makroobjektivet och föreviga dessa små söta blommor. Det var inte helt bekvämt att föreviga dessa blommor då jag var tvungen att ligga i blötan för att komma åt dem. Men när har makrofotografering någonsin varit bekvämt?

När vi lämnade tjärnet och fortsatte vandringen kom vi snart in i “riktiga” skogen. Åhh vad jag ville ha mitt stativ. Det var alldeles för mörkt för att få till några vettiga bilder. Men jag fotograferade i varje fall för dokumentationens skull. 

Pär på väg in i djupa skogen.

Risigt och härligt.

Plockepinn modell maxi

Vandringen gick en del uppför och en del nerför och man fick verkligen se var man satte fötterna så man inte stod på näsan. Givetvis så gjorde jag just det, stod på näsan alltså. Men det gick bra, kameran klarade sig bra :)

Till slut kom vi fram till Lelång. Man gick ut från skogen och stod vid en brant som ledde rakt ner i sjön. Häftigt. 

Därute har jag paddlat några gånger. Riktigt sliten har man varit då det är slutet på Dalslands kanotmaraton plus som är 55 km lång.

Vi funderade lite på om vi skulle följa bokens tips och gå över Skarsdalsbergen till Egersknatten. Beskrivningen i boken lyder så här “Att ta sig från Skarsdalens djup upp till Egersknattens topp är ett litet äventyr, men väl värt mödan för den som kan och orkar. Det är bara en dryg kilometer fågelvägen, men terrängen är krävande och man måste navigera i obanad terräng med karta och kompass. Vandringen börjar ungefär halvvägs ner i Skarsdalens gryta, där en ganska otydlig stig leder norrut, upp genom en klyfta i Skarsdalsbergets brant. Vattenblänken från Lelång på vänster hand underlättar till en början orienteringen, men det oregelbundna och grovskurna mönstret av kullar och sänkor gör sitt bästa för att leda vandraren ur kurs. På andra sidan Skarsdalsberget når man den lilla Ekorretjärnet, och efter ytterligare några hundra meters vandring genom vacker gammelskog öppnar sig utsikten mot norr och väster. “

Nja, det lät lite väl luddigt. Vi hade ingen aning om var halvvägs ner i grytan var någonstans och vi hade varken karta eller kompass som det står i boken att man bör ha och klockan började bli ganska mycket och vi var hungriga. Så vi bestämde oss för att det skulle vara lite dumdristigt att ge sig ut på den vandringen. Vi får se till att skaffa en ordentlig karta och staka ut vägen på den först så vi vet hur vi ska gå. Så det blev till att gå tillbaka samma väg som vi kommit. Förutom att vi valde att följa den lite lättare vägen istället för att gå rakt över skogen. Det gick betydligt snabbare :)

Eftersom vandringen tagit lite längre tid än vi tänkt så var vi ganska trötta och hungriga när vi kom tillbaka till bilen. Skönt att man inte hade så långt hem då :) Nästa gång ska vi vara lite mer förberedda när vi går till Skarsdalen. För det blir ett återbesök helt klart. 

Nu har Erika flyttat till vår lägenhet och jag är gäst hos henne. Lite märklig känsla :) Pär och Fredrik är i Svarttjärn och målar huset medan jag och Erika ska roa oss med Roller Derby hela helgen. Erika ska dels spela en uppvisningsmatch tillsammans med ett herrlag och dels vara speaker på streamen till en match och sen vara speaker i hallen på finalmatchen på söndag. Jag har ju presspass och ska fotografera alla matcher har jag tänkt mig. Måste säga att jag är ganska nervös då detta är en helt ny värld för mig. Jag är ju van vid att fotografera Roller Derby, men nu är det ju ett helt annat läge då det nog kommer vara flera andra fotografer och finalen direktsänds i SVT. Det är nog helt andra regler för oss fotografer än vad jag är van vid. Läskigt. 

Jag har också tänkt att passa på att fotografera lite andra sporter nu när jag har chansen. Men vet inte om jag vågar gå in på arenorna. Önskar jag hade någon rutinerad att hålla i handen. Inte kan väl lilla jag bara traska in och börja ta bilder, eller?
Vem vet, om ni tittar på SM-veckan på tv och ser en förvirrad fotograf som går vägen för tv-kamran så är det nog jag. 

Ha det gott och ta väl hand om varandra. 

Kram / Marie 

Efter en väldigt stilla midsommarafton för vår del så tänkte jag få till ett blogginlägg om “Kameravandringen till Rumpesjön” som anordnades av Naturskyddsföreningen Skogsdal för en vecka sedan. Det var Lars-Eric Fjellman som ledde vandringen. Lars-Eric är en av de som gjort den alldeles pinfärska boken “Natur i Dalsland“. En jättefin bok som jag gärna gör hur mycket reklam för som helst. 

Det var en nätt liten grupp som startade vandringen vid Högelund utanför Tisselskog. Stigen vi vandrade från Högelund till Rumpesjön är en del av Pilgrimsleden som går genom Dalsland. Denna lilla vandring är  med som Utflyktsmål nr 46. Rumpesjön i “Natur i Dalsland. 

Meningen var att vi skulle dokumentera landskapet, miljöer och växter. Hmm, så mycket landskap och miljö blev det inte dokumenterat från min sida. Jag har en lite tråkig tendens att när jag väl satt på makroobjektivet på kameran så sitter det där. Och sen fotograferar jag blommor och växter i samma stil allihop. Ingen större variation i mina bilder precis. Jag får försöka skärpa mig på den punkten. 

Men jag får väl redovisa för min promenad med makroobjektivet :) Och som ni vet är jag riktigt usel på namn på både växter och djur. Så jag hoppas ni rättar mig om jag skriver några tokigheter. 

Midsommarblomster ser man överallt. Men de är väl också värda att dokumentera.

Hmm, pinsamt. Namnet på denna blomma sa Lars-Eric till mig flera gånger. Men ändå har jag helt glömt bort det. Någon som kan hjälpa till?

Strutbräken. De är helt ljuvliga att fotografera. Jag skulle kunna stå flera timmar i ett vajande hav av Strutbräken med min kamera.

Någon som lämnat sitt redskap i skogen.

Vi har en liten ekplanta på vår tomt som Pär vaktar mycket noga. Så när jag hade en liten ekplanta framför mig på vandringen så var jag ju bara tvungen att dokumentera den.

Det blåste ordentligt och solen var framme mest hela tiden så helt lätt att fotografera var det inte. Här ett försök att fånga något slags gräs på bild.

Försökte hitta någon liten Björnbärsblomma som var i skugga och passade på när det inte blåste allt för mycket.

Vandringen fortsatte in i skogen. Vid en tarm av långemossen stannade vi för lite fotografering. 

Tuvull.

Naturmupp :) Lars-Eric sitter inne med väldigt stora kunskaper när det gäller naturen. Eftersom denna vandring skulle fokusera på fotografering så fick han nog bita sig i tungan många gånger för att inte vara den Naturguide som han brukar vara.

Hjortron

Det blåser i håret!

Efter stoppen vid mossen så gjorde vi ett kort kaffestopp och efter det så lämnade en av deltagarna gruppen och gick hem. Så då var vi bara tre personer kvar inklusive guiden :) En alldeles lagom stor grupp, ja fyra personer var också ganska lagom :) Vid nergången mot Rumpesjön så fanns det en stor klippvägg där det bland annat växte Svartbräken. 

Den ser inte helt frisk ut. Ser ut att ha fått sällskap.

Sen var vi då framme vid den östra tarmen av Rumpesjön. Och detta är faktiskt den enda bilden jag har där sjön är med. Haha, lite tokigt kan man tycka, att gå på en vandring till en sjö och sedan inte ta någon bild på själva sjön. Jag får skylla på ljuset, för det var verkligen inget inbjudande ljus. 

Efter ytterligare ett fikastopp så gick jag en liten promenad vidare in i skogen. Plötsligt prasslade det till alldeles intill stigen. 

En liten blyg en som försökte gömma sig för mig. Jag tog en bild sedan skyndade jag vidare så att han fick vara ifred.

Bättre att stanna och fotografera lite mossa. De är inte så lättskrämda.

Makroobjektivet kanske inte alltid är det bästa objektivet. Men är det det som sitter på så får man göra det bästa av situationen.

Makroobjektiv 100 mm, bländare 2.8 och manuell fokusering. Kanske inte det ultimata när man ska fotografera en Röd flickslända. Men den var snäll och satt still i flera sekunder så jag hann att ställa in fokus och få till en bild.

Lingonblommor

Eftersom ljuset inte var så inspirerande så vände vi strax tillbaka och tog en rask promenad mot Högelund. Det blev bara ett kort stopp vid björnbärsbuskarna som nu inte befann sig i fullt solsken längre. Men blåste gjorde det fortfarande. 

Snart blir det björnbär.

En liten smörblomma fick också plats på minneskortet.

Sen var jag ju bara tvungen att stanna till vid Strutbräkenhavet igen. 

Innan vi satte oss i bilen för att åka hemåt så klättrade vi upp i utsiktstornet i Högelund. Det var högt!

Japp, det var mitt försök att dokumentera vår kameravandring. Och samtidigt fick jag prickat av ett av utflyktsmålen i boken. Att klara av alla 68 utflyktsmålen blir nog svårt. Men några till ska jag nog få till och då hoppas jag att jag orkar dokumentera och blogga om dem. 

Idag åker vi tillbaka till Göteborg. Det blir nog sista gången för katterna, med undantag för att de kanske måste åka till Göteborg någonting för att bli passade. Men annars så blir det sista svängen för dem. Nästa gång de kommer till Svarttjärn är det tänkt att de ska bo här för gott. 

Jag kommer att stanna i Göteborg lite längre än katterna då SM-veckan i Borås närmar sig och då är tanken att jag ska fotografera Roller Derby. När jag nu ändå har fotoackreditering så kanske jag passar på att fotografera någon annan sport också. Vi får se. Vilken sport tycker ni att jag ska passa på att fotografera? 

Om tid och lust finns så kommer det också komma ett inlägg från en annan vandring som är med i boken som vi gjorde häromdagen. 

Ha det gott och ta väl hand om varandra. 

Kram /Marie 

Nu blir det lite förändringar för oss vad det gäller bostadsort. Eftersom ingen av oss har något heltidsarbete i Göteborg för tillfället så har vi beslutat oss för att flytta till Svarttjärn. Det är skitläskigt om du frågar mig. Kommer jag att bli tokig där ute på landet? Jo men visst, vi har haft stället där i över 20 år så man borde ju veta vad det innebär. Men det är skillnad på att bo där permanent och bara vara där på “semester”. Hädanefter blir det ju semester när man åker därifrån och inte när man kommer dit. 

Det går ju an att vara där när det ser ut så här…

…eller så här…
…eller så här…

…men när det ser ut så här då? Hur blir det då?

Inga fler latmiddagar på Tullen, inga fler akutinköp på Coop, ingen mer tennis på Ullevi. Ja listan kan göras lång. Hur ska detta gå? Men jag vet i varje fall tre stycken som kommer att tycka att det är toppen. Det är Pär, Pixel och Zoom. 

Men jag tror nog att det kommer att gå bra. Erika ska bo i vår lägenhet så det finns chans att ångra sig. Och jag kommer att ha kvar lite uppdrag i Göteborg. Alla uppdrag kan man göra från Svarttjärn, men det är alltid bra att visa sig på plats ibland så det kommer att bli en hel del resor till Göteborg. Då är det bra att ha kvar en säng på Vestagatan :)

Så nu har vi börjat greja här hemma inför flytten. En del småsaker har redan fått åka till Svarttjärn och en del saker i Svarttjärn har fått åka till Göteborg :) Men flyttlasset går väl någon gång i slutet av juni eller början av juli. 

Så nu kanske det är dags att uppdatera bildtexten på bilden i huvudet på bloggen. Det var ju tre år sedan en Svenska i Kiel stämde. Nu får det väl stå en hallänning i Dalsland istället kanske.

Ha det gott och ta väl hand om varandra. 

Kram /Marie

  • June 9, 2017 - 1:35 am

    Marita - Hej Marie
    Jag är på kortsemester i Houston, Cypress
    Tänk det är 8,5 år sen vi sågs

    Ditt semesterställe är ju helt underbart
    Tänk att nästan alltid ha semester och bar vid behov åka ut till verkligheten
    Du får det säkert underbart
    Du kommer säkerligen att sväva it även i fortsättningen

    Själv åket jag tillbaka till förskolorna i Älmhults kommun nästa vecka

    Kram MaritaReplyCancel

    • June 9, 2017 - 3:39 pm

      Marie - Hej Marita,
      Ja, jag har sett att du är tillbaka i Houston, Vad härligt Jag har längtan till Texas ibland.
      8,5 år sedan!!! Kan det vara möjligt? Oj vad tiden går.
      Jo det kommer nog att bli bra i Dalsland också, det gäller bara att hitta lite uppdrag så man får lite inkomst och sysselsättning. Jag tänker så ofta på dig och följer dg ständigt på Facebook. Kram på dig och fortsätt njut av Texas. /MarieReplyCancel

  • June 12, 2017 - 8:28 am

    Sussanne - Kommer å gå hur bra som helst!
    Jag e avundsjuk!!ReplyCancel

Nu har det blivit hög tid för mig att slutföra bloggandet om min resa till Argentina. 

Det senaste jag skrev om var onsdagen den 12 april, dagen då jag fyllde 50 år. Så nu är det dags för torsdagen den 13 april.

Torsdagen var näst sista dagen uppe vid Punta Norte. Nu började man allt bli lite otålig. Nog tusan skulle vi väl få se späckhuggarna en gång till? Eller?

När vi kom till Punta Norte denna dag fick vi besked att det inte fanns några späckhuggare i sikte. Så det blev till att ställa in sig på ytterligare en dag av bara väntan. 

Plötsligt fick vi syn på en Guanacko som var på väg ner mot stranden. Den ville vi givetvis fånga på bild. Så det blev till att leta rätt på sin utrustning och försöka komma i position innan det var försent. 

Jag hann att knäppa ett par bilder innan hen drog vidare ner mot stranden.

Hen fortsatte ner mot stranden där polarna slöt upp. De började gå ner mot vattnet, något som de som jobbade där aldrig hade sett förut. De hade aldrig sett att de vistades på stranden överhuvudtaget. 

På väg mot vattnet. Ett dopp kanske lockar.

Men plötsligt var det något som skrämde dem. 

Hjälp!! En fågel rörde på sig. Bäst att springa.

Eller, nej vänta, vi springer åt andra hållet istället.

De gick upp från stranden där de var mer vana att vistas. De såg betydligt lugnare ut när de strosade omkring bland buskarna. 

Visst är de fina?

Jag tröttnade snart på att fotografera betande guanackos och bestämde mig för att dra mig upp mot kafét. Jag blev allt lite förvånad när jag märkte att jag inte var den enda som hade fått den tanken. 

Grabbar, kafét finns på andra sidan vägen. Vem går först?

Kommer ni eller?

Jag hänger på. Vi springer åt detta hållet vet jag! Ohh nej, där stod en fotograf!

Bäst att dra iväg!

Detta är det lilla kontoret för de som jobbar här. Här sitter de hela dagarna och spanar och har radiokontakt med de andra utsiktspunkterna långt kusten.

Bild tagen från terassen på det lilla kontoret. Det var ju där nere på stranden vi ville vara.

Vår reseledare Frank och hans flickvän/assistent och en amerikansk volontär som kommer hit några veckor varje år för att hjälpa till med fotoidentifikation på alla späckhuggarindivider som visar sig i området.

Strax efter lunch kom vår trogna vän och hälsade på oss.

Späckhuggarna då? Nej, det blev inga späckhuggare denna dag heller. Så det var bara till att packa ihop sina saker och dra tillbaka till hotellet. 

Eftersom vi kom tillbaka ganska tidigt så passade jag på att ta mig en tur på byn. När jag gick ut från hotellet så såg jag att de var i full gång att förbereda vår middag. 

Frank hade beställt helstekt lamm till middag. Charmig grillplats, eller hur?

När jag började gå nerför gatan utanför hotellet så såg jag att hotellet hade en terass. Det hade jag inte sett på alla de dagar vi varit där.

Där framme till höger ligger hotellet.

Man kan förstå varför de sa att det var ett halvökenområde.

Jag fortsätter gatan ner…

…och kommer ner till stranden

För att vara en by med 350 permanent boende invånare så fanns det otroligt många hotell/vandrarhem och restauranger. Man förstår att det är mycket folk när det är högsäsong.

I andra ändan av stranden viker jag upp på nästa gata och kommer upp på en gata som kantas av restauranger och kaféer.

Restaurangen där vi var och käkade på min födelsedag.

Byns kyrka

Kyrkan igen

Sjukhuset

Torghandeln

Banken

Polisstationen

Brandstationen

Kulturhuset

Detta tror jag är ett bostadshus. Ett av de få jag såg, annars var det mest hotell/vadrarhem, affärer eller restauranger

Bilverkstad

De här husen stack verkligen ut från mängden.

Radiohuset

Jag gick från korsningen uppe i högra hörnet, rakt ner till stranden. Följde stranden fram till den sista vägen upp. I korsningen sen gick jag höger för att komma tillbaka till hotellet.

Granne till hotellet.

Väl tillbaka vid hotellet så hade de kommit en bit med grillningen. 

Innehållet i flaskorna hällde de över köttet med jämna mellanrum.

Spade brukar inte vara ett av redskapen jag använder när jag grillar.

Hur smakade då lammet kanske ni undrar. Sådär får jag nog påstå. Jag har ätit betydligt godare lamm. 

Det här var faktiskt den allra sista bilden jag tog på min Argentinaresa. För dagen efter så fick vi det tråkiga beskedet direkt när vi kom till Punta Norte att späckhuggarna inte fanns på plats. Så då orkade jag inte ens ta upp kameran ur väskan. Fredagen blev alltså ytterligare en dag utan späckhuggare. Just den sista resan fram och tillbaka till Punta Norte kändes väl inte särskilt skoj. Tänk att man åker 10 mil på en grusväg för att konstatera att man lika gärna kan åka de tio milen tillbaka igen :) Ja, vad gör man inte för att kanske få en späckhuggare på bild :)

Nej, fredagen blev en packningsdag istället. Vi skulle ju upp i ottan för att åka till flygplatsen nästa dag. 

På lördag morgon har jag för mig att vi gav oss iväg vid fyra snåret på morgonen. Jag kan ha fel, men tidigt var det. Dagen innan hade vi fått besked om vilken flygplats vi skulle åka ifrån. Den flygplats som stod på våra biljetter hade nämligen varit stängd en längre tid för reperation. Jobbet hade dragit ut på tiden så det var osäkert in i det sista vart vi skulle flyga ifrån. Men dagen inan vår resdag så öppnade de alltså vår flygplats igen. 

Resan hem var lång med 4 olika flygningar. Men allt gick som planerat och vi kom fram till Göteborg i nästan utsatt tid. På Landvetter stod Erika, Fredrik och familjen Togelid och Johanna och väntade på mig. Togelidarna hade varit i Kina och landat en stund innan mig. Vi tog Johanna i bilen och körde henne hem till Hisingen och de andra Togelidarna drog hem till Laholm. 

Väl hemma så blev jag bjuden på en födelsedagsmiddag som Pär hade fixat medan barnen var och hämtade mig. Ett bra sätt att bli välkomnad hem på. 

Ja, det var min Argentinaresa det. Jag är väldigt nöjd med resan trots att vi bara fick se ett attackförsök och en lyckad attack. Givetvis hade jag hoppats på många fler. Men så är det ju när det är vilda djur inblandade. Det går inte att styra. Det var riktigt lyxigt att åka på en fotoresa med bara tre deltagare. Inte ofta det händer. Egentligen skulle väl en resa med bara tre deltagare inte bli av. Men eftersom det var första gången som de genomförde denna resa så var det bra om det kunde generera lite bilder som kunde locka fler deltagare till nästa resa. 

Stort tack Zoom-fotoresor, fotoledaren Tom Svensson, deltagarna Hans och David och reseledare Frank och Karin för en riktigt bra resa. Sen bidrog förstås vår nyfunna vän Ernesto från Colombia och det Brasilianska filmparet också till en trevlig resa. 

Nästa blogginlägg handlar om något helt annat.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram /Marie