Marie Leander bio picture
  • Välkommen till min blogg

    Den här bloggen är tänkt som en dagbok för mig och ett sätt för nära och kära runt om i världen att hålla sig uppdaterade om vår vardag.
    I juni 2014 flyttade vi ifrån Kiel, Tyskland efter tre goa år där. Innan vi flyttade till Tyskland bodde vi tre år i Houston, USA, två år i Beijing, Kina och före det sju år i Geneve, Schweiz. Det blev sammanlagt 15 år utomlands innan vi åter hamnade i Sverige. I augusti 2014 landade vi åter i Sverige. Göteborg blev det då. Men nu, sommaren 2017 är vi på väg att flytta till Dalsland.
    Jag kommer ursprungligen från Halland, men innan vi började vårt utlandsäventyr bodde vi i ett gult hus i det lilla samhället Väne-Ryr som ligger i trestadsområdet, mittemellan Vänersborg, Trollhättan och Uddevalla.
    Jag är gift med Pär, vi har två barn, Erika född -90 och Fredrik född -92. Två goa katter tillhär också vår familj.

    Jag har min egen firma, Images By Marie. I den så arbetar jag med administrationshjälp åt andra företag och försäljning av mina egna bilder. Jag kan även erbjuda fotografering om det är någon som är intresserad av det.

    Just nu arbetar jag timmar åt Lärarsidan och volontärt ca 20% åt Mercy Ships. Har du förslag på uppdrag åt mig, administration eller foto så hör av dig.

    Annars så spelar jag så mycket tennis jag bara kan. Inte på så hög nivå, men på en nivå som passar mig alldeles lagom. Tyvärr så bråkar min kropp med mig titt som tätt vilket gör att jag får ta ofrivilliga pauser i tränandet ibland.

    Välkommen att ta del av den del av vardagen jag väljer att lägga ut här.

I ett försök att hålla igång den här bloggen kommer här ett inlägg med bilder från en fin morgon bland spindelnäten. 

Förra veckan var det ett par väldigt fina morgnar. Jag har för det mesta väldigt svårt att ta mig ur sängen på morgonen. Men ibland sker det oväntade :) Jag begav mig ut innan jag käkat frukost för att bara knäppa av några bilder på alla spindelnät. Men såklart fastnade jag där ute. Det fanns så mycket spindelnät så att det nästan var svårt att välja vilket man skulle försöka sig på att fotografera. Ibland kan det bli för mycket av det goda. 

Jag hoppas att det kommer några fler tillfällen denna höst så att jag får träna lite mer. Det är inte så lätt att få till det. Och då ska jag nog äta frukost innan jag går ut. För det är inte att rekommendera att fotografera makro när man är tom på energi :)

Där nere i dimman ligger Svarttjärnet. Nästa gång får jag nog gå ner dit.

Efter denna fina morgon har det bara varit regn och grått varje morgon. Så då har jag med gott samvete kunnat ligga kvar i sängen. 

På tal om regn. Det har ju varit en extrem torr sommar här i Dalsland i år. Många vattendrag har varit torra. Men nu tycker jag att det har regnat mycket den senaste tiden. Men tydligen inte tillräckligt. Jag och Pär var nere vid bäcken vid Bärsjön igår. Där det förut har forsat fram vatten sipprade det bara lite. 

I den här delen av bäcken har jag aldrig varit förut. Normalt är det för djupt att gå i med mina vadarbyxor. Men igår var det inga problem med djupet. Bara den gyttjiga bottnen.

Nu ska jag köra till Åmål och föröka spela lite tennis. Jag har gått med i Åmåls tennisklubb och är med i en träningsgrupp på måndagar. Idag är det andra passet för min del. Men i lördags bar jag och Pär upp en jättetung och otymplig byrå i vår spiraltrappa. Det var inte så bra för min rygg. Så nu får vi se hur det går att spela tennis. Den första utmaningen blir att sitta i bilen så länge som det tar att köra till Åmål. Sen får vi se hur det går på planen. 

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram /Marie 

1999 flyttade vi till Genève. Vi trodde att vi skulle stanna ett par år. Det blev sju år. Första året gick Erika och Fredrik på Svenska skolan. Sedan började de båda två på en lokal Schweizisk skola. Då började jag att arbeta på förskolan och blev kvar på skolan fram tills vi flyttade till Kina 2006. Det är en tid i mitt arbetsliv som jag ofta ser tillbaka på med stor glädje. 

Under hela perioden jag arbetade på skolan så fanns det både förskola och skola upp till år 6. Redan då pratades det ganska mycket om att skolan behövde nya lokaler. Men istället för att byta lokaler så utökades de befintliga med fler utrymmen i grannlokalerna. Vilket fungerade väldigt bra tycker jag. 

Under de senaste åren har skolan bytt profil lite och istället för att vara en helsvensk skola så har den nu blivit trespråkig med svenska, engelska och franska. Och mycket mer fokus på förskola än skola om jag förstått det rätt. Och inför detta läsår så har skolan flyttat till helt nya lokaler i ett helt nybyggt bostadsområde. De har även bytt namn till Swedish International School of Geneva. Och i fredags hade de invigning. Är ni nyfikna på skolan så är deras webbadress :https://www.sisog.ch

Inför invigningen fick jag frågan från Bengt Sagnell, som är en av grundarna av skolan och som har varit IT-ansvarig på skolan i över 20 år om kunde tänka mig att skänka en bild till nya skolan. Efter att ha tvingat Bengt att först fråga rektorn på skolan om de verkligen ville ha en bild från mig så skred vi till verket. Jag printade bilden jag tog under vår fjällvandring i somras och skickade den till Bengt. Han skötte inramningen och fixade en liten text som skulle följa med bilden. 

Denna bilden är det, men denna har en fejkram så det slutgiltiga resultatet är inte riktigt såhär.

På tal om Bengt. Han är min stora idol vad det gäller IT-frågor. Under tiden jag jobbade på skolan hade han det fulla ansvaret för allt som hade med datorer, skrivare och nätverka att göra. Han körde även både dator och fotokurser med eleverna på skolan. Efter några år på skolan så blev jag Bengts assistent och jag lärde mig massor av honom. Bengt har nu inför detta läsår överlämnat ansvaret till en extern firma. Efter över 20 år trogen tjänst så tror jag att det är skönt att slippa ansvaret :) 

Invigningen av den nya skolan var alltså den 15 september och då lämnade Bengt över tavlan till rektor Guri. tyvärr hade jag inte möjlighet att medverka själv. Men det skulle vara väldigt kul att besökas nya skolan någon gång och även se det helt nya bostadsområdet i Meyrin. Mycket har hänt i området sedan vi flyttade därifrån.

Bengt överlämnar min bild till rektor Guri. Vad kul att se dig på bild igen Bengt. Och Guri, kul att se dig på bild också igen. Jag och Guri har aldrig jobbat tillsammans men vi träffades några gånger i samband med Svenska utlandsskolors nätverksträffar då hon arbetade i Moskva. Ett år efter jag flyttade till Kina så blev hon rektor på skolan och är alltså fortfarande kvar där.

Publiken undrade nog vem tusan den där Marie är. Det var ett tag sedan det fanns några föräldrar kvar på skolan som vet vem jag är :)

Skolans nya logga. Även förut bestod loggan av Nils Holgersson, men nu har den uppdaterats lite. Och min bild passade in lite i sammanhanget eftersom Nils flyger på sin gås över de svenska fjällen.

Tack Bengt för att du kom på tanken att en bild från mig skulle pryda en vägg i nya skolan och tack för hjälpen med att få det att ske. Utan dig hade min bild aldrig hittat till Genève :)

Ha det gott och ta väl hand om varandra. 

Kram /Marie

  • September 17, 2017 - 7:47 pm

    Bengt - Tack kära Marie för de vackra orden. Ja, mina 20 år+ som frivillig IT tomte i skolan har gett mening åt pensionärsåren. Och glädje att få träffa de härliga lärarna och barnen då och då när någonting krånglade. Eller för att smyga in helt ny teknik som Chromebooks och Google docs till receptiva kunder. Men nu klarar dom dig själva. Bra så…ReplyCancel

Dags för del 3, ibland går det undan :)

Efter en natt där jag mest legat och lyssnat på regn och blåst och inte sovit särskilt mycket som vanligt så gick vi upp kl. 6. Tanken var att vi skulle komma iväg vid 7 för att ha mycket tid på oss att ta oss i mål under måndagen. Vi hade ju mer än 3 mil kvar att avverka. Men allt tar längre tid än man tänker sig så klockan hann bli nästan 8 innan vi kom iväg. 

Mycket av nattens mörka himmel låg kvar när jag stack näsan ut från tältet på morgonen.

Men det klarnade upp efter hand och vi klarade oss hyfsat från regn under resten av vandringen. Bara några små skurar möttes vi av.

Hur långt har vi egentligen kvar och när kommer vi vara framme i Abisko?

Efter detta stopp så skulle det snart börja gå nerför och snart skulle vi vara framme vid nästa checkpoint, Kieron. Men det visade sig förstås att vägen nerför var väldigt svårvandrad på grund av alla dessa stenar. Vi gick och gick och gick och det verkade som vi aldrig skulle komma fram.

Äntligen en liten sträcka utan sten. Men var är Kieron??

Till slut kom vi fram till en liten stig som bar brant nerför till en fors. När vi gått över bron så möttes vi av en skylt som sa “fyll på vatten här” och då kunde man ju gissa att vi var nära Kieron och det inte fanns något vatten där.

Roger är snäll och fyller på vatten i allas vattenflaskor.

Det kändes riktigt skönt när vi äntligen kom fram till Kieron. Där bjöds det på pannkakor, sylt och grädde. Det smakade väldigt bra. Nu återstod bara knappt två mil genom Abisko Nationalpark innan vi äntligen skulle vara framme i Abisko. När man gått så långt och bara har två mil kvar så är det ju lätt att tänka att det är snabbt gjort. Men det är det inte. Två mil är långt när man redan har nio mil i benen. Men vi knatade på så gott vi kunde och tog täta pauser. Och sakta men säkert la vi kilometer efter kilometer bakom oss. Tyvärr har jag inga bilder från denna sträcka förrän vid vårt sista pausstopp.

Sista pausen. Inte långt kvar nu.

Jag tror att vi är nära.

Ja!! Äntligen i mål. Det var en skön känsla att komma i mål vill jag lova. Men jag glömde helt och hållet att se till att det blev någon bild på mig när jag gick i mål. Klantigt.

Uppdatering av bloggen: Det fanns tydligen en bild på mig när jag gick i mål. Roger hade tydligen tagit en bild på oss. Det har jag absolut inget minne av. Men det var ju bra. Tack Roger.

Vi hade tiden 77 h 43 m. Alltså lite drygt tre dygn. Våra “vandrarkompisar” som hade så himla bråttom kom i mål bara 3h 40 min före oss. Då hade de ändå gått iväg mycket tidigare än oss sista morgonen. Så varför de hade så bråttom hela tiden förstår jag inte riktigt. Jag är i varje fall väldigt nöjd över att jag klarade att ta mig igenom hela sträckan. Men skulle jag göra om det så skulle jag absolut ta en eller två dagar till på mig. Jag förstår inte riktigt vitsen med att stressa så. Tänk vad mycket mer man hade kunnat se och uppleva om man hade tagit det lite lugnare. 

När vi kom i mål så fanns där ett litet tält där de stod och tog hand om kängorna. Vi hade tur att det forfarande var väldigt lugnt i målområdet. Det var inte särskilt tätt med folk som kom i mål. Så det var ingen kö till rengöringen. Så jag tog av mig mina kängor och lämnade in dem. Där fick de en välbehövlig omvårdnad och när jag fick tillbaka dem var de som nya. Väldigt skönt att inte behöva ta hem de smutsiga kängorna och göra skovården själv. Den servicen uppskattades mycket av mig. 

Sen gällde det att leta upp bagageförvaringen där väskan med rent ombyte fanns. De hade blivit forslade från Kiruna till Abisko av arrangörerna. När väskorna var hittade och upphämtade begav vi oss till campingen för att slå upp tältet för sista gången på den här resan. Sen väntade en välbehövlig dusch. När jag tog av mig kläderna så upptäckte jag ett par oväntade skavsår. Jag hade känt hela sista dagen att det gjorde ont på mina båda bröst. Kändes lite som att jag fått sand i behån. Men jag orkade inte riktigt ta reda på vad det var som gjorde ont fast det gjorde ondare och ondare desto närmare mål vi kom. Men där i duschen så upptäckte jag alltså att jag hade två riktigt stora och djupa skavsår på brösten. Ett på varje bröst. Gissa om det sved när jag duschade? Annars får jag säga att jag klarade mig förvånansvärt bra ifrån skador. Jag hade ont i fötterna under hela vandringen, knät gjorde ont nästan hela tiden och ryggen gjorde lite ont emellanåt. Annars var det ok. Och fast man förstås var lite stel och hade ont i fötterna nästa dag också så kändes riktigt bra i kroppen. Jag har fortfarande, en månad senare fortfarande problem med mina fötter. Jag har inte ont när jag går normalt, det gick över väldigt fort. Men jag har inte full känsel i dem och värst är det på natten. Kan vara riktigt besvärligt på natten. Men så var det ju när jag kom hem från Alaska också, men då handlade det bara om en fot och då var känselbortfallet på en större yta och konstant. Det var inte värre på natten utan jag hade lika lite känsel hela tiden :)

När vi fått upp tältet, duschat och fått på oss rena kläder så gick vi bort till Treckers Inn, pubtältet som fanns i målområdet. Där käkade vi lite och lyssnade sen på utlottningen av div. priser. När man gick i mål så fick man en lott och de var de lotterna som det nu var dragning på. Och det var på motsvarande utlottning som Mats förra året vann sin startplats till årets vandring. Jag eller Pär vann ingenting, men det ganska otroliga hände att Mats i år igen vann en startplats till nästa år. Så nu är de tvungna att gå ett år till. Tur att inte jag vann det priset :)

Eftersom jag missade få en bild tagen när jag gick i mål så fick jag haffa någon som kunde ta en bild med min iPhone när vi hade fräschat upp oss lite :) Som ni ser så är det än så länge ingen trängsel i målområdet.

Vi blev inte särskilt sena i pubtältet utan gick strax tillbaka till vårt tält och kröp ner i sovsäckarna. Som vanligt hade jag svårt att sova och mitt i natten så tog jag med mig min mobil och laddare och gick till toa/duschrummet för att komma ifrån värken som kom i benen så fort jag låg ner. Jag tänkte att jag kunde passa på att ladda min mobil när jag ändå inte kunde sova. Tji fick jag, inte ett enda uttag fanns det i de offentliga utrymmena. Så jag bara satt där, på toa, och glodde ett tag. Allt för att slippa känna värken i benen. Verkligen jättekonstigt. Jag hade inte alls ont i benen när jag stod upp eller när jag gick. Men så fort jag låg ner så gjorde det jäkligt ont.   

Nästa morgon gick vi till turiststationen och åt en väldigt smaskig frukost innan det var dags att hoppa på bussen som som skulle ta oss tillbaka till Kiruna. När vi var framme i Kiruna så sa vi hej då till P-O och Tuula som direkt skulle åka vidare på en roadtripp till Lofoten. Vi andra sex träffades igen på kvällen för en gemensam middag. 

Nästa dag hade Pär bokat en guidad tur nere i gruvan, men jag hade ingen lust at följa med. Mina tankar var alldeles för upptagna med privata svårigheter som jag inte tänker gå in på här. Men jag tog i varje fall en runda i Kiruna och tog kameran med mig. Jag hade nog tänkt att man skulle se mycket mer som var rivet i stan. Men det som var mest påtagligt var att de flyttat tågstationen och börjat riva stationshuset. Annars var det nog mest som vanligt inne i centrum

På eftermiddagen åkte vi sen hem igen och lämnade Norrland bakom oss. 

Jag är glad att vi gjorde denna vandring, vi har lärt oss mycket och vi kan absolut tänka oss att ge oss ut på en ny fjällvandring någon gång. Men då ska det vara i ett lugnare tempo så att man hinner uppleva något. 

Måste ge arrangörerna en stor eloge. Det var riktigt bra arrangerat och allting klaffade fint. Kan inte vara lätt att ordna en sån här grej i fjällvärlden för 2000 personer. Men de klarade det med bravur det måste jag säga. 

Tack Mats och Karin för att ni fick oss att följa med och tack till er och P-O och Tuula för sällskapet under en kort del av vandringen och ett stort tack till Roger och Philip för ett fantastiskt trevligt sällskap. Utan er hade inte den här vandringen varit den samma. Det var ni som gjorde det möjligt. Och förstås ett stort tack till min fantastiska Pär som bar flera kilo mer i sin ryggsäck än vad jag gjorde och dessutom bar min kamera en hel del på andra halvan av vandringen. Du är bäst. 

Så sammanfattningsvis kan jag bara säga att jag absolut inte ångrade att jag gick, men kommer inte göra om det, i varje fall inte göra vandringen så snabbt som 77 timmar igen. 

Min vandring. Jag har använt iSmoothRun som fungerar utmärkt offline.

Ha det gott och ta väl hand om er.

Kram /Marie 

Här kommer fortsättningen av min redovisning av vår upplevelse av Fjällräven Classic 2017. 

När det blev morgon efter den andra tältnatten så kunde jag bara konstatera att jag inte heller denna natt fått många timmars sömn. Det var så konstigt, när jag gick så hade jag väldigt ont i fötterna och knät. Benen var inte särskilt trötta utan det var mina fötter och knät som var mest påfrestande och gjorde att jag inte vågade gå på så fort. Men så fort jag la mig ner och skulle försöka sova så kände jag inte av fötter och knä särskilt mycket utan då var det benen som gjorde fruktansvärt ont. Jag hade nästan panikkänsla så fort jag krupit ner i sovsäcken och kände hur det strålade av ont i benen. Men jag är ju van vid att sova dåligt så jag brukar inte bry mig så mycket utan försöker att ändå få vila. Men även om jag inte försöker bry mig så mycket så är det allt lite frustrerande att inte kunna känna på morgonen att man fått sova ordentligt. 

Denna morgon skulle Tjätkapasset besegras. Det är den brantaste stigningen på hela vandringen och när man är högst upp så har man nått den högsta punkten på Kungsleden, 1140 m.ö.h. 

Jag, Pär, Roger och Philip slog följe och sedan gick vi tillsammans resten av vandringen. När vi kom till början av stigningen så kom vi ifatt de andra fyra i vårt gäng. Men de var redo att börja gå uppför medan vi tog en liten paus och förberedde oss inför det som komma skulle. Det var det sista vi såg av våra vandringskompisar under resterande vandring. 

På bilden nedan ser man en del av stigningen. Det ser inte så farligt ut, men det man ser är bara en liten del av branten. När man kommer upp på det som ser ut att vara toppen så ser man att det kommer en ny stigning, längre och brantare än den man ser på bilden. 

Vi pratade lite med en man som hade tagit sig över Tjätkapasset ganska många gånger och han gav oss rådet att inte glömma bort att stanna till och titta bakåt och se hur mycket man faktiskt hade klarat av på stigningen istället för att koncentrera sig på hur mycket det var kvar. Det var ett gott råd. 

Man ska se framåt och inte bakåt för mycket sägs det ju. Men här var det väldigt bra att stanna upp och titta bakåt. För en stund sedan gick vi därnere, nu är vi här uppe, en skön känsla.

Pär var vänlig nog och tog min kamera på vandringen uppför. Den väger trots allt en del och det var skönt att slippa den vikten när vi kämpade oss uppför. Nackdelen med det är ju att man tappar kontrollen på vad som fastnar på bild :)

En bit avklarad av stigningen. Gött att ha sällskap av Roger och Philip. Fast det var riktigt jobbigt så hade vi det väldigt trevligt när vi kämpade tillsammans.

Så här kan det gå när man lämnar över ansvaret för kameran till Pär :) Haha, varken jag eller Philip ser ut att njuta av detta precis.

Men vi kom upp på toppen vi också. Inga bilder därifrån tyvärr. Nu tänkte man ju att det skulle bli enkelt att gå resterande del när man passerat den högsta punkten och skulle ta sig ner 600 höjdmeter på vägen mot målet i Abisko. Men då hade jag på något sätt lyckats tänka bort alla dessa stenar som man gick på hela tiden. Jag tänkte att det kan ju inte bli stenigare, om det blir en förändring så måste det ju bli till det bättre. Men det visade sig att det kunde bli värre, mycket värre. Att alla vi lyckades undvika att vricka någon fot tycker jag är märkligt. Men man gick verkligen och tittade ner hela tiden för att se var man satte fötterna. 

Philip på en ovanligt stenfri del av vandringen.

Efter några timmars vandring var vi framme vid checkpoint Tjätka. Blåsigt och kallt var det där. Så det blev ett ganska snabbt stopp för att äta så vi sen kunde gå vidare. Man blir ganska snabbt kall så fort man stannar. 

Påfyllning av vatten innan vi kommer upp till checkpoint Tjätka.

Målet för dagen var att ta oss en bit förbi checkpoint Alesjaure så att vi inte hade en oöverstiglig sträcka att klara av sista dag. Så det var bara till att knata på. 

Det gäller att ta vara på chanserna till paus där det finns stora stenar som både kan ge lä, ryggstöd och sittplats. Vi var ganska duktiga på att ta täta pauser tycker jag.

En bit innan Alesjaure fick vi uppleva en fantastisk regnbåge. Jag försökte fånga Roger och Philip under den. Men eftersom det var några andra som ville att man skulle ta bilder med deras telefoner först så hann den riktigt maffiga regnbågen försvinna lite innan det var dags för Roger och Philip. Men helt hann den inte försvinna som tur var. 

Ser ni Alesjaurestugorna långt därborta till höger i bild? Dit ska vi.

Väl framme vid Alesjaure så fixade vi till lite kvällsmat i en sluttning på läsidan. Men fast vi befann oss där det blåste minst så var det riktigt kallt och blåsigt. Det kändes ganska skönt att lämna detta ställe och gå vidare för att hitta ett lite mindre blåsigt ställe och slå upp tälten på. Vi gick längs sjön ett tag innan vi hittade ett ställe där vi kunde få lite lä. 

Betydligt mindre påverkan av blåsten här än nere vid sjön. Men ändå blåste det riktigt ordentligt och på natten spöregnade det många timmar. Då var det skönt att ha ett torrt tält och en varm sovsäck.

Nästa morgon var det tänkt att vi skulle gå i mål. Det kändes lite tufft då vi hade drygt 3 mils vandring kvar att avverka. Men men, går det inte så får man helt enkelt ta en natt till längs Kungsleden. 

Hur det gick avslöjas i nästa inlägg :)

Ha det gott och ta väl hand om varandra. 

Kram /Marie 

Jag måste ju dokumentera Fjällräven Classic i både ord och bild. Men det var ju en månad sedan vi gick i mål så mycket är redan glömt. Tur att jag har lite bilder att titta tillbaka på, även om det inte blev alls så mycket fotograferande som jag tänkt. Det var mest koncentration på att gå, att stanna och fotografera fanns inte så mycket tid till.

Hur tusan kom det sig att vi ställde upp på den här galenskapen kan man fråga sig. 110km vandring i de svenska fjällen. Vi som aldrig har fjällvandrat. 

Vi får skylla på Mats och Karin Älmeby. De gick förra året och då vann de en startplats i årets Classic. Eftersom deras vandringskompisar från förra året inte hängde på i år så sökte de efter andra lättlurade offer. Pär gick på det och innan jag visste ordet av så var vi anmälda. Då delgav Mats oss planerna för vandringen. Vi skulle starta i startgrupp 2 vilket innebär kl 13.00 på fredagen. Under måndagen skulle vi komma i mål. Tisdagen skulle vara en reservdag ifall vi inte hann i mål under måndagen. Onsdagen skulle vi ta flyget tillbaka till söder. Redan där var jag väldigt tveksam. 110 km på lite drygt tre dygn. Hur tusan ska det gå till? Jag som redan innan hade ont i både fötter, rygg och knä. 

Men men, klarar de andra det så ska väl jag också klara det tänkte jag. Jag gick med i olika Facebook grupper och läste så många inlägg jag kunde och alla bara pratade om hur lätt det var och hur fantastiskt allt var. Ingen som pratade om att det var jobbigt. Jaja, vi får väl se tänkte jag. Jag var allt lite orolig över att jag skulle vara tvungen att bryta och tillkalla helikopter, hur man nu gör det utan mobilnät?

Nåväl, jag och Pär åkte från Göteborg tidigt på torsdag morgon och landade under förmiddagen i Kiruna där incheckningen för Classic ägde rum. 

Vi checkade in på hotellet och gick sedan till skolan där incheckningen till vandringen var. Där fick man plocka på sig så mycket frystorkat som man trodde skulle gå åt tills man kom till nästa ställe där det delades ut mat. Inte så lätt. Men vi följde deras rekommendationer och ryggsäcken blev full. 

På kvällen mötte vi upp resten av vårt gäng som bestod av Mats, Karin, P-O, Tuula, Roger och Philip.

Nästa morgon begav vi oss åter till skolan där incheckningen var. Därifrån gick nämligen bussarna som skulle ta oss till starten in Nikkaluokta. 

Kön till bussarna ringlade lång. Men det var väldigt bra organiserat och det gick snabbt att få plats på en buss.

Hela gänget som skulle vandra tillsammans (trodde jag). fr. vänster. Roger, hans som Philip, P-O, Tuula, Pär, Mats och Karin.

Vä framme i Nikkaluokta så fick vi vårt vandringspass stämplat och vi blev tilldelad ett orange tygstycke som vi skulle fästa på ryggsäcken som visade att vi var med i Fjällräven Classic. 

Vi fick bland annat lyssna på en samekvinna när vi väntade på starten.

369 personer var anmälda till startgrupp 2, fredagen den 11 augusti kl 13.00. Här samlas vi inför startskottet. Totalt så är det 2000 personer som startar under 3 dagar. Så ganska skönt att starta i startgrupp 2 och ha de allra flesta bakom sig. 

Härligt, snart dags för start. Bara 110km kvar till mål.

Första etappen vi gick var inte så lång. 6 km kändes överkomligt. Det var förstås väldigt trångt den första biten med ca 350 personer som samtidigt skulle ta sig fram på den steniga stigen. Men det är ju bra att börja försiktigt så det gjorde mig absolut inget att det inte gick att forcera. 

Efter 6 km kom vi fram till Lap Dånalds. Några driftiga personer som ordnat ett hamburgerhak väldigt strategiskt placerat. Vi visste ju att detta fanns så vi hade anpassat vårt matintag till detta och en hamburgare och en coca cola satt väldigt fint just då. Några klagade på priset. Men jag tycker att det var ganska ok. Visst, det var ett högt pris, men så krävs det ju helikoptertransport för att få dit alla grejer. De gjorde säkert goa pengar, men de är de väl unnat tycker jag. Det var ju väldigt valfritt att handla. Ingen tvingar ju en att köpa om man tycker det är för dyrt. 

Kö till hamburgarna. Vi hade tur som kom så tidigt som vi gjorde. Medan vi smaskade på våra hamburgare så växte kön väldigt mycket.

Från det här stället kunde man ta en båt och tjäna många kilometers vandring på sin väg mot Kebnekaise fjällstation. Men det är inte tillåtet förstås om man är med på Fjällräven Classic. Så det var bara till att knata vidare. 

Att ta båten var lite lockande förstås :)

Redan under den första sträckan fram till hamburgarna så var de några i vår grupp som gick fortare än mig. Jag tänkte att det var nog bara så att de lyckats ta sig lite längre fram i trängseln och när det nu tunnade ut på folk så skulle det vara lättare att hålla ihop. Tji fick jag. Det visade sig att det tempot som jag kände var lagom för att jag inte skulle riskera att ta ut mig för mycket och riskera att behöva bryta var alldeles för långsamt för vissa i gruppen. De bara försvann. Karin kände ett visst ansvar att vänta så vi hade sällskap ett tag och efter en stund så kom vi ifatt de andra som satt sig för att ta en kopp kaffe. Men sen var det samma visa. De andra bara försvann. Men den här gången väntade Pär på mig. Vi tog det i vårt tempo och slutade bry oss om att försöka gå i samma tempo som de andra. 

Många såna är spångar gick vi på. En del var i väldigt dåligt skick så man fick verkligen vara uppmärksam på var man satte fötterna. Men det var bra att de fanns.

Gött att ta en paus och ta av sig ryggsäcken en stund.

Som sagt, det blev inte så mycket fotograferande. Det var full koncentration på att gå så man glömde att se sig om och njuta av omgivningarna. Men när vi stannade och tog en liten paus så försökte jag ta några bilder. 

När jag och Pär kom fram till första check point, Kebnekaise Fjällstation så var vår vandrarkompisar redan redo att gå vidare. Men Roger och Philip var vänliga och stannade och gjorde oss sällskap när vi tog vår paus och lagade till lite kvällsmat. 

Roger och Pär studerar kartan. Philip är klok och tar varje chans till vila.

Det var bestämt att vi skulle gå några kilometer till innan vi slog läger för natten. Vi traskade glatt iväg på den stig vi trodde var den rätta. Men efter ett tag så började vi fundera på om det verkligen var rätt. Vi såg en stig lite längre ner som många gick på. Problemet var bara att det var ganska många som gick på den stig vi gick på också. Vi frågade några herrar om de var säkra på om detta var rätt väg. Och de var stensäkra och gick med raska steg framåt och uppåt. 

Hmm, är det här uppe eller där nere vi ska gå?

När vi hade traskat ganska högt upp på denna stig så bestämde vi oss för att det var fel. Så då var det bara att på bästa sätt ta sig ner till den andra stigen. Det visade sig inte vara helt lätt då det var en bäck i vägen. Men till slut var vi i varje fall nere på rätt stig. Det blev inte särskilt många meters extra vandring, men en jäkla massa höjdmetrar helt i onödan. Nåja, huvudsaken att vi kom på rätt väg till slut.  

Philip är en riktig kämpe. Glad och nöjd fast vi är på fel väg.

Lyfter man bara på huvudet så ser man hur vackert det är.

Till slut så kom vi fram till platsen där de andra slagit upp sina tält. Så då var de bara till att slå läger för natten. Jag hade väldigt ont i mina fötter så det var väldigt skönt att stanna. Men även om jag var trött och sliten så hade jag väldigt svårt att sova eftersom det gjorde så ont i mina ben när jag låg ner. 

Tyst och stilla när man går ut för att kissa kl 4 på morgonen.

Såg lite mörkt ut när jag kikade ut från tältet på morgonen.

Mats Älmeby gör sig redo för ännu en dag på fjället.

Varning för lågt hängande moln.

Fördelen med att göra Fjällräven Classic som sin första fjällvandring är att det finns stationer med lite överraskningar på vägen, man är aldrig helt ensam om något skulle hända och man får påfyllning av maten några gånger så man behöver inte bära med sig all mat hela tiden. De som är vana fjällvandrare väljer förstås inte att gå på denna vandring med 2000 deltagare. Men för oss var det helt rätt. 

Plötsligt kom vi till ett kaffeställe. Perfekt att stanna och ta sig en kaffe innan vi vandrade vidare.

Pär ville ta en bild av mig. Men vilken tid det tog. Jag har tagit bort fokuseringen på min avtryckare och har den istället på bakknappen. Det var svårt för Pär att hantera :) Men till slut blev det ändå en bild även om jag ser lite otålig ut. 

Vädret var verkligen omväxlande. Sol, regn och tunga moln om vartannat.

En liten snabbpaus. Och sorry Mats, men denna bild är så talande. Alla andra tar chansen att vila lite. Sitter ner eller tagit av sig ryggsäckarna en stund. Men Mats står otåligt och frustar av otålighet. Inte tusan ska man ta några pauser när man fjällvandrar. Det gäller ju att komma först fram.

På gång igen.

Nästa check point var Singi. Innan vi kom dit så började det regna ganska så ordentligt. Det var bara till att stanna och dra på sig regnkläderna och packa in kameran i plast och sen streta på. 

Om ni tittar ordentligt lite till vänster i bilden så ser ni Singi. Vårt nästa stopp på vandringen.

Väl framme vid Singi så bjöd Fjällräven på renklämma med potatismos. Den smakade bra, men det var väldigt svårt att äta den stående i ösregn och blåst. Ganska kladdigt blev det. Men det var skönt att slippa ta fram stormköket och börja fixa med mat själv i ösregnet. 

Som tur var så lättade det med regnet ganska snart och vi gick mot ljuset. 

Någonstans långt därborta ligger nästa check point. Bara att streta på.

När vi kom fram till nästa check point som var Sälka så hade förstås några av de andra i gänget redan käkat och var redo för att gå. Men vi tog det i vår takt och gjorde i ordning lite mat och såg till att få i oss lite energi. Vi fick i varje fall trevligt sällskap av Roger och Philip. 

Precis lämnat check point Sälka och går vidare. Med 18 kilo på ryggen kan det vara ganska tungt att gå upp på en hög spång.

Ibland var man bara tvungen att stanna och ta fram kameran även om man tyckte det var besvärligt. Jag är glad att jag inte bara gick vidare här.

Att titta bakåt är också en god ide. Här ha vi lämnat Sälka långt bakom oss.

Nu gällde det att gå tills vi kom fram till stället där de andra stått läger. Det dröjde ganska länge innan vi äntligen såg deras tält. 

Tur att jag köpt nya vandringskängor som höll mina fötter torra under hela vandringen. Mina gamla kängor hade aldrig klarat detta.

Det kändes väldigt skönt när vi äntligen kom fram till platsen där de andra stannat. Nu gällde det bara att snabbt komma iordning så man kunde lägga sig. 

Natti natti. Nu kryper jag in i tältet och vilar min onda kropp.

Tror att jag får avsluta detta inlägg nu, annars blir det alldeles för långt och för många bilder. Det får helt enkelt bli en del två också. 

Ha det gott och ta väl hand om varandra. 

Kram /Marie