Hallo Bay del 1

Oj, jag tittade snabbt igenom mina inlägg som jag gjorde när vi var på Kodiak. Vad många slarvfel där var. Det märks att jag hade bråttom när jag skrev. Får se om jag orkar att gå tillbaka och titta igenom dem och rätta till och göra bättre.

Nu är jag hemma i Göteborg igen efter tre fantastiska veckor i Alaska. Jag kom hem i tisdags eftermiddag efter en helt sömnlös flygning. Så min förhoppning var förstås att jag skulle kunna sova gott på natten. Men inte då, efter tre timmar vakande jag och sov inte mer. Så igår var jag så trött så jag kände mig helt svimfärdig och illamående. Men efter en hyfsad natt i natt så känns det bättre, så idag ska jag nog fungera ganska normalt igen. Om mitt normaltillstånd är ett positivt eller negativt tillstånd för omgivningen vet jag inte, men för mig känns det bättre att känna mig normal :)

Nu kommer det ett första inlägg om vår vistelse i nallarnas rike. En varning, det blir många bilder. Sedan kommer nog inte någon sådan här detaljerad redovisning om varje dag, det mäktar jag inte med. Men några fler inlägg som sammanfattar vår tid i Alaskas vildmark ska jag nog klara av.

Vi hade ju fått besked om att det såg ganska lovande ut om att flygningen skulle bli av denna dag. Och idag kände till och jag mig lite hoppfull. Efter frukost så tömdes alla hotellrum utom vårt och alla deltagare samlades inne hos oss. Alla funderade väl på om det nu äntligen skulle bli av. Läget var nämligen det att kom vi inte ut idag skulle vi med största sannolikhet bli fast ytterligare två dagar då de lovade starka vindar de kommande dagarna.Då skulle resultatet ju bli att vi försenades fem dagar. Inte kul alls.

Till slut kom då Seahawk Air och hämtade oss. Vi åkte alla ner till Seahawks lilla flygplats för att organisera och väga in allt. Men några av oss skulle åka flyga med ett annat flygföretag då de hade ett lite större plan som kunde ta mer vikt.

Meningen var att första planet skulle åka iväg ganska lång tid före oss i det andra planet. De skulle ha all campingutrustning i det första planet och när de kom på plats skulle de bära upp all utrustning till campen och börja bygga campen så att det mesta var klart när vi i andra planet kom.  Så vi som skulle åka med det andra bolaget lastade bilen full av övrig packning och blev sedan körda bort till den stora flygplatsen. Vårt sjöflyg skulle lyfta från land visade det sig. Efter lång väntan i Andrew Airs lilla reception fick vi äntligen gå ut till planet och klättra in och installera oss för vidare färd mot björnarna i Hallo Bay.

Sen bar det äntligen av. Mer än ett års väntan var äntligen över. Nu skulle jag äntligen få komma till Hallo Bay.

Det blev en fantastisk flygning över Kodiak och in mot Hallo Bay. Vilka landskap! Tyvärr kan man ju inte ge bilderna rättvisa när de är tagna genom ett flygplansfönster. Men ni kan nog förstå ändå hur vackert det var.

När vi kom till Hallo Bay visade det sig att första planet också precis kommit dit, så det där med att de skulle bära upp all utrustning och bygga campen blev det ju inget av. Vi fick allt alla hjälpa till att släpa upp all utrustning till vår tilltänka campingplats. Den platsen som Christopher brukar campa på var tyvärr upptagen av parkrangers som hade stationerat sig i Hallo Bay sedan i juni. Så vi fick ta reservplatsen. Men det fungerade utmärkt det också.

Förra året när vi aldrig kom till Hallo Bay utan fick åka till Silver Salmon Creek istället så hade vi bara tillgång till regnvatten att dricka. (Vilken tur att det öste ner alla dagar vi var där). Det problemet skulle inte finnas här. Vi hade fått höra att vatten var absolut inget problem i Hallo Bay, för alldeles i närheten av campen fanns en frisk källa där man hämtade vatten som inte ens behövdes filtreras. Med tanke på detta så var det sista jag gjorde innan jag steg på planet på Kodia att hälla ut mitt vatten. Jag tyckte det var onödigt att flyga omkring med vatten i kameraväskan som skulle kunna rinna ut i hanteringen. Det visade sig vara ett dumt beslut.

Paul och Stig har varit med i Hallo Bay förut och utrustade med björnspray begav de sig glatt iväg in i skogen för att hämta vatten.

Gissa om det kändes snopet när de kom tillbaka med tomma dunkar. Källan var tom. Nejdå, sa Christopher. Det är bara till att gå lite längre upp så finns där vatten. Han tog själv dunkarna och gav sig iväg. Men även han kom tillbaka med tomma dunkar. Hoppsan. Plötsligt blev man väldigt törstig och hungrig.

Som tur var hade Christopher några lite vatten med sig från Kodiak så att vi i varje fall kunde få lite varmt vatten till vår påse frystorkad mat. Vi hade ju inte ätit sedan frukost och vi var alla rejält hungriga. Matcampen hade inte hunnits sättas upp så det fick bli en första måltid ute i det fria.

Vi åt ju frystorkad mat förra året också så jag visste att det var helt ok mat så jag såg fram emot att få sleva i mig en god måltid direkt från påsen. Men det blev ingen god måltid. Tvärtom. Christopher hade köpt en ny rätt, potatismos, kött och sås. Det var helt vidrigt måste jag säga. Och inte blev det bättre av att vi alla fick lite för lite vatten att blanda ut det med så att det var lite torrt och klumpigt. Den rätten kommer han inte att köpa igen. Men det var bara till att tvinga i sig så mycket det gick så att man skulle orka ge sig ut på en första björnspaning samma kväll.

Inte särskilt mätta i magen och väldigt törstiga var det sen äntligen dags för att ge sig ut och se om man träffade några björnar.  Sträckan som är utritad på bilden nedan är den sträcka som vi gick första kvällen. Och många gånger till skulle det bli. Givetvis gick vi inte exakt samma sträcka hela tiden. Ibland gick vi längs stranden, ibland gick vi lite längre upp och många gånger gick vi fram och tillbaka flera gånger. Den utritade sträckan är ca 3.1 kilometer. Men det var ju som sagt aldrig vi gick raka vägen dit. Så det blev nog nästan upp till 20 kilometer per dag man gick med tung ryggsäck och fyra nummer för stora vadarkängor. Så brist på motion blev det verkligen inte. Anledningen till att man campar så långt ifrån stället där björnarna normalt håller till och fiskar är att man ska inkräkta på björnarnas område så lite som möjligt så att de kan få lugn och ro. Vår egen säkerhet är väl inte större för att vi campar längre ifrån fiskområdet då björnarna går över hela området och kan dyka up var som helst när som helst.

 

Ganska snart stötte vi på en mamma med två ungar. Mamman fiskade ihärdigt hela tiden och lyckades få en hel del lax som hon delade med sina små.

Så fort hon fått fångst kom den ena ungen springande och ville smaka. Men vi märkte ganska snart att den andra ungen inte var lika pigg på att springa ut till mamma. Han gjorde några försök men la sig ganska fort ner i gräset igen. Något var fel. Hade den kanske gjort sig illa i benet?

Det är lätt att fångas av det man har framför sig när man tittar på en björnfamilj. Men det gäller att också ha ögon i nacken. För man vet aldrig var det kan dyka upp en björn.

De två små ungarna försökte trösta varandra så gott det gick. Även den andra ungen hade varit i kontakt med piggsvinet men klarat sig undan med en tagg i nosen.

Under de dagar vi följde den här lilla familjen så lämnade mamman större och större avstånd till den skadade ungen. Den försökte att hänga på så gott det gick, men måste man lägga sig ner och vila vart femte meter så är det inte lätt att hänga med. Det var syskonet som tog det största ansvaret att få med sig sin syster/bror. Hen sprang fram och tillbaka mellan mamma och syskonet som för att tal om för hen att ”kom igen, du klarar det” Varje dag trodde jag att vi skulle få se den lilla familjen utan den skadade ungen. Men på något sätt lyckades de hålla ihop under hela tiden vi var där. Men det kändes väldigt osäkert över hur det skulle sluta. Med det avstånd som mamman ibland lämnade skulle hon inte ha en chans att försvara sin unge och det kom en hanbjörn som ville göra den lille illa. Man kan bara hoppas att alla taggar så småningom värkte ut utan att det blev alltför stora infektioner som tog livet av den lilla. Heja dig, lilla kämpe. Tänk att litet djur som ett piggsvin kan klara av att göra en stor björn så illa. Naturen är finurlig.

När vi som bäst följde den stackars lilla ungen framför oss så dök det plötsligt åter upp en björn bakom ryggen på oss.

När mörkret började komma över oss så var det dags att ge sig tillbaka mot campen efter en fantastisk första kväll ute hos nallarna.

Christopher hittade en creek som han trodde skulle ha ok vatten att dricka. Givetvis måste det filtreras så att man inte drabbades av bäverjsuka. Men det visade sig att vattnet han släpade hela vägen tillbaka till campen var alldeles för salt så det gick inte att använda. Så det blev till att borsta tänderna utan vatten och lägga sig törstig.

Jag delade tält med en ung brittisk tjej. Inte helt lätt att sova så nära inpå någon man inte känner, men var gör man inte för att få umgås med björnarna. Inte blev det bättre att jag hamnat i en uppförsbacke och hur jag än låg så åkte jag kana på mitt liggunderlag och hamnade i fotändan. Efter två nätter gav jag upp och vi fick justera vår placering av tältet. Då slapp jag ligga i en uppförsbacke. Istället blev det lutning åt sidan, så jag åkte av liggunderlaget sidledes istället. Men det gick i varje fall att justera med lite kläder under liggunderlaget.

Oj, det blev många bilder. Men det är så svårt att låta bli att dela med sig av allt man upplevt. Hoppas att ni står ut.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram /Marie