Alaska del 9

Livet i Göteborg rullar på i god ordning. Erika har kommit hem från Island och bor just nu hos oss. Så vår lägenhet som vi köpte för att jag och Pär skulle bo här bebos nu av fyra vuxna. Men det går bra. Erika bor bakom bokhyllan i vardagsrummet på nedervåningen i sann Harry Potter-stil. Hon letar nu jobb som hon kan sysselsätta sig med och samtidigt tjäna lite pengar innan hon åker till Kanada för ytterligare ett obetalt jobb under några månader. Hon får otroligt mycket erfarenheter med sig på sina olika utlandsjobb, men rik på pengar blir hon inte, det är en sak som är säker.

Jag börjar komma in i mitt jobb på Lärarsidan och tycker det är väldigt kul, intressant och lärorikt. Min huvudsakliga uppgift ska så småningom vara kundtjänst. Så nu hoppas jag på att vi får många nya kunder så att kundtjänstrollen behövs. Annars så blir det ju svårt att fortsätta. Så en uppmaning till alla mina gymnasielärarvänner. Se till att gå in och testa Lärarsidan och upptäck ett nytt fräscht läromedel.
För ett par veckor sedan var jag med Lärarsidan på mässa i Kista. Det var SETT-dagarna som gick av stapeln. Det var första gången jag stod i en monter på en mässa och jag hade ingen aning om vad jag skulle tycka om det i förväg. Men oj vad skoj det var. Otroligt slitsamt för kroppen att stå upp hela dagen och höra allt sorl hela tiden. Men alla besökarna och alla samtal man hade gav så mycket positiv energi så det var nästan lite sorgligt när mässan efter tre intensiva dagar var slut. Jag hoppas verkligen att jag får en ny chans att åka med på en mässa. Sen måste jag ju verkligen rekommendera alla mina förskole- och skolvänner att verkligen ta chansen att åka på SETT-dagarna nästa gång. Det var så många fina föredrag. Tyvärr hann inte jag gå på några, men jag kikade på programmet och det var många man skulle velat gå på. Så får ni chansen, så åk!

Ja, nu tillbaka till Alaska. Sist jag skrev hade jag ju kommit tillbaka till tältlägret med en trasig kamera och ett dyrt hyrobjektiv som det knastrade om när jag vred på det. Men efter ett uppfriskande bad i floden och några minuter av solsken så kändes livet lite lättare igen. Efter några timmar i tältet så vaknade faktiskt min kamera till liv igen så jag kunde lägga undan min reservkamera igen. Gott det. Men det fina objektivet vågade jag inte ta med mig ut på vår nästa promenad eftersom det såg ut att dra ihop sig till ett nytt oväder. Så det fick bli mitt gamla 70-200 4.0 utan bildstabilisering som fick göra mig sällskap ut. Inte optimalt, det förstår ju vem som helst. Men men, det gäller att göra så gott man kan med den utrustning man har, så det var bara att gå ut och se glad ut.
För att ha största möjliga chans att få se björnarna så gäller det att vara ute när det är lågvatten. Problemet är bara att tiden för lågvatten varierar varje dag och nu började det bli gränsfall för fotomöjligheter vid dygnets andra lågvatten. Det skulle infalla ganska sent på kvällen. Men vi gick iväg  även om vi kanske inte hyste så stor förhoppning om att få se björn medan det ännu var något fotoljus kvar.

Nu blir det bildbombning igen, och jag beklagar kvalitén på många av bilderna, Men ibland är det viktigare att fånga ögonblicket än att kvalitén blir perfekt.

Vi gick omkring och roade oss bäst vi kunde i väntan på att få se någon björn. Det blåste ordentligt och detta var faktiskt det enda tillfälle då jag frös ordentligt. Christopher var ganska sugen att gå tillbaka till tälten för att se till så att de inte flög iväg i blåsten. Men det hade han inte mycket för stackaren. När man nu för en gång skull var ute och det inte regnade så gällde det ju att passa på. Men jäklar vad det blåste:)

Som sagt, ordentligt kall men för en gång skull torr så gick vi tillbaka de två kilometrarna mot tälten och jag såg fram emot att krypa in i tältet och värma mig. Men, när vi nästan var framme så kom plötsligt denna dam gående. Jaha, då var det bara att glömma det där med att värma sig i tältet. Och än en gång, det är usel kvalité på dessa bilder, ljusförhållandena var inte de bästa.

Vi följde honan på säkert avstånd. Vi gick längs med vattnet och hon gick längs med gräset. Ganska säkra på att hon skulle vika av ner mot vattnet strax inan flodmynningen så fortsatte vi att följa henne på avstånd.

Men plötsligt så viker hon av från gräskanten och börjar snedda ner mot vattnet. Det kändes fortfarande ganska tryggt eftersom hon tagit ut en riktning där hon skulle gå en bra bit framför oss på sin väg ner till vattnet.

Men plötsligt ändrar hon riktning!

Nu kom hon rakt emot oss och vi hade inget annat val än att bara stå tätt tätt ihop och bara vänta och se vad som skulle hända. Att gå därifrån var liksom inget alternativ.

Hon gick förbi oss, tittade på oss och drog in doften av oss. Sedan vände hon och gick förbi oss på framsidan istället för att bara fortsätta ner mot vattnet. Detta var en tydlig styrkedemonstration från hennes sida. Jag går vart jag vill, när jag vill oavsett om ni står i vägen eller inte.

Ja ni, måste erkänna att man fick lite högre puls en stund. Men i efterhand så var det ju en helt otrolig upplevelse förstås.

Björnen gick ner till vattnet och började leta efter lax. Eftersom vi inte sett en enda laxfångst under tiden vi varit där så hade vi ingen förhoppning om att se någon vid detta tillfälle heller.

Efter en stund så började faktiskt björnen att jaga lax. Men min kamera klarade inte riktigt av att ta ok bilder på en björn i rörelse i detta mörker så jag gav upp fotograferandet medan de andra runt om mig klickade ihärdigt. Istället försökte jag mig på en liten filmsnutt.

Helt otroligt att jag faktiskt lyckades få med resans enda laxfångst på video :)

Det tog inte många sekunder efter fångsten innan björnen var omringad av måsar som gärna ville vara med och dela på bytet.

Ja, då kunde man äntligen gå tillbaka till tälten efter att fått uppleva flera riktigt häftiga grejer och dessutom sluppit bli blöt. Hmm, tji fick jag. På vår två kilometer långa vandring tillbaka så kom då regnet och såklart var man ordentligt blöt när man kröp in i tältet.

Men men, vad gör det när man har ordentliga kläder. Som tur är så är det ju bara ytterskalet som blir blött. När man väl skalat av sig det så är det ju torrt under. Det är bara så himla besvärligt att ta sig in i tältet, dra ner vadarbyxorna, sätta sig med rumpan i innertältet, samtidigt som man har kvar de blöta fötterna och kängorna i yttertältet och försöka kränga av sig byxor, kängor och strumpor. Tura att man är så himla vig :)

Nu ska jag och Pär cykla till Delsjöområdet, Pär ska springa däruppe och jag ska leta efter blommor. Pär väntar lite otåligt på mig nu, så korrekturläsningen får vänta och alla stavfel får jag ta hand om senare.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram /Marie