Alaska del 6

Ok, nu ska jag försöka få till en liten del till av min Alaskaresa. Det har varit ganska intensivt den senaste tiden så det har inte funnits någon tid till någon uppdatering.

Men innan Alaska så blir det en rapport om min armhålestatus. Visst brinner ni alla över att höra hur det gått:)

Under nästan två veckors tid efter det att de skar upp min böld så var jag på vårdcentralen varannan dag. Detta för att byta dränageband och förband och någon gång för att läkaren skulle göra en bedömning av läget. Det visade sig inte vara så lättbedömt. Läkaren och sköterskan och ytterligare en läkare hade en lång diskussion om huruvida de skulle skära igen eller inte. De var nämligen inte helt nöjda med händelseutvecklingen och misstänkte att det kunde finnas mer djupt inne i armhålan som skulle behöva komma ut. Men till min lättnad så beslöt de att skicka mig på ultraljud istället. Sagt och gjort. Redan dagen efter så fick jag tid för ultraljud. Väl där så fick jag genomgå en väääldig lång undersökning. Läkaren tittade och tittade och tittade och däremellan beklagade han sig över dränaget som satt i hålet. Varför han inte tog ut det vet jag inte, men till slut blev han i varje fall klar och kunde meddela att det inte fanns något att dränera men däremot var där en massa mjukdelssvullnader och utvidgade kärl. Det lät ju bra, i varje fall det om att det inte fanns någon vätska kvar, det andra kan jag inte uttala mig om. När undersökningen var klar så upptäckte jag att läkaren hade lyckats dra ut dränagebandet utan att han märkte det själv så det blev till att åka tillbaka till vårdcentralen för att fråga dem om det var nödvändigt att sätta in det igen. Det var det inte som tur var. Det var så skönt att äntligen kunna röra sig utan att ha ett band i armhålan. Vad som däremot inte är skönt är att i samband med infektionen så har senan som går från armhålan till armbågen dragit ihop sig så att det känns som den ska brista varje gång jag sträcker på armen för rakt. Det problemet kvarstår fortfarande och det är väldigt frustrerande att inte kunna spela tennis nu när man äntligen inte har ont av själva infektionen längre. Men men, det är bara till att hoppas på att det går över och senan blir sitt gamla vanliga jag igen. Fortsättning följer troligtvis senare.

Annars så har jag och Pär hunnit ta en långhelg i Svarttjärn där vi fick uppleva lite vinter. Vem vet, kanske det kommer ett blogginlägg med lite bilder lite senare.

De senaste fyra vardagarna har jag jobbat på en förskola uppe vid Johanneberg. Det är en förskola med tre avdelningar och på fyra arbetsdagar har jag hunnit med att arbeta på alla tre avdelningarna. Tre av dagarna har jag varit på en 1-3 årsavdelning med ett gäng snoriga men härliga ungar. De har överöst mig med både kärlek och förkylningsbaciller så i helgen har jag varit väldigt seg med huvudvärk, halsont och hosta. Men det är ju något man alltid får på köpet när man kommer till en ny barngrupp så det är bara till att gilla läget.

Trots förkylningstungt huvud så har vi varit ute och gått en hel del i helgen och i går så ville Pär testa isen på Heden. Skridskoåkning är inte min favoritsport så jag nöjde mig med att vara åskådare. Men Pär tog några rundor.

Nej, nu är det hög tid för lite Alaskabilder.

Vi blev alltså avlämnade på stranden och där stod vi med all packning medan Christopher tittade ut en lämplig plats för att slå upp vårt läger. Efter en liten stund hade han bestämt att vi bara skulle gå rätt upp på ängen. Så då var det bara till att börja bära.

De få gånger molnen låg lite högre så såg man vilken vacker plats det var vi hade hamnat på. Men mest såg vi faktiskt bara moln och regn om jag ska vara ärlig:) Men vi ska nog vara tacksamma för att det regnade. Christopher hade fått instruktioner om att han kunde hämta dricksvatten i något vattenfall i bergen ni ser på bilden nedan. Ja hej och hopp, det skulle väl ta en hel dag att gå fram och tillbaka för att hämta lite vatten. Så det kunde vi glömma, vi drack istället regnvatten som Christopher samlade upp i små presenningar. Det var lite allt möjligt i det vattnet, men men, lite skit rensar magen sägs det ju. Huvudsaken var att vi hade något att dricka.

När alla tält var uppe och elstängsel uppsatta och igång så introducerades vi i konsten att bajsa bland björnarna.

Hmm, det låter ju bra, men jag undrar allt hur man skulle reagera om man satt över sin grop med byxorna neddragna och plötsligt får besök av en björn. Som tur är så vet jag fortfarande inte hur jag skulle reagera. Jag fick uträtta mina behov i fred och även om det var en väldigt stressig stund så var den i varje fall björnfri :)

Så var denna dag till ända och det kändes väldigt bra att äntligen vara ute i fält även om det inte var på det stället som det var tänkt att vi skulle vara. Nu gällde det bara att vi skulle få träffa några björnar också. Men det fick bli nästa dag. Dags att krypa in i tältet och lyssna på den hårda vinden och försöka sova några timmar. Fortsättning följer någon annan gång.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram / Marie