Sjukhelg och Ulvåsevy

Denna helg blev väl inte riktigt som man tänkt sig precis. Jag har redan skrivit om det på Facebook så det blir lite upprepning här, men de får de få läsare jag har stå ut med helt enkelt.

Jag har som jag sagt förut ganska lätt för att få bölder lite varstans på kroppen. Inte alls roligt. Det började när vi bodde i Houston och sen har det bara fortsatt. Oftast lyckas jag behandla dem själv och låter de värka ut av sig själv. Men ibland blir de övermäktiga. Denna böld har betett sig konstigt från början. Jag kände att jag hade en ganska stor svullnad ganska djupt inne i armhålan för någon vecka sedan och insåg genast att det var en böld på väg. Jag väntade på att den skulle växa eller krympa men inget hände på länge. Märkligt. Men så i onsdags kväll så bara sa det pang och den satte raketfart. På torsdag morgon vaknade jag och hade rejält ont och var ganska svullen i armhålan. Jag hade sett fram emot min första lunchtennis sedan i slutet av oktober och gick och tänkte och tänkte på hur jag skulle göra. Men till slut så bestämde jag mig för att åka till tennisen och prova i varje fall. Väl på banan och när man kommit igång med spelet så gick det ok, men jag tog det ganska lugnt om jag ska vara ärlig.
På eftermiddagen och kvällen bara fortsatte den och växa och jag mådde dåligt. På fredagen gick jag och funderade och funderade på om jag skulle ge upp min självläkning eller om jag skulle gå till läkaren. Strax efter lunch så ringde jag ändå till vårdcentralen. Detta med tanke på att jag hade feber som kom och gick och att det låg en helg framför oss och därmed lite krångligare att få läkartid.
De kunde inte ta emot mig på min vårdcentral men rådde mig att så fort jourcentralen öppnade åka dit för detta måste tas om hand enligt sjuksystern. Så kl 17.00 stegade jag in på vårdcentralen och visste att detta skulle bli ett smärtsamt besök. Det blev det också. Nu citerar jag mig själv från Facebook.

Jag tillbringade 3 timmar av fredagskvällen på Jourallen, en jouröppen vårdcentral vid Hagabadet. Jag åkte dit efter en telefonkonsultation med en sjuksyster. Jag har som en del av er säkert vet ganska lätt att få varbölder lite överallt. För det mesta låter jag bara kroppen själv ta hand om det. Men denna gången fick jag känna mig besegrad när febern slog till. Denna gång satt bölden i armhålan och gjorde fruktansvärt ont. Det var så stort och svullet så att jag inte kunde hålla armen mot kroppen. Väl på mottagningen så gav de mig de väntade beskedet. Vi måste skära upp den, du kommer få lokalbedövning men det kommer att göra ont. Jo tack, jag har skurit upp bölder förut så jag vet att det gör ont. Efter första snittet som gjorde dj-igt ont hör jag läkaren säga, den satt djupare än jag trodde, sen la han ett nytt snitt, lite djupare in som gjorde ännu ondare. Då hör jag honom säga, det var väldigt vad djupt den satt och sen satt han ytterligare ett snitt ännu längre in i armhålan. Då gjorde det så ont så att jag önskade att jag kunde få svimma av en liten stund. Men det gjorde jag inte och all min koncentration gick åt till att komma ihåg att andas ibland. Till slut nådde han sitt mål och kunde tömma ut skiten. Sen knölade han in ca en meter antibiotikadränkt tygband i armhålan. Han var väldigt imponerad när han sa till sjuksköterskan, kolla så mycket plats det blev där inne nu, jag kan ju mata in hur mycket som helst. Så nu går jag med en meter band i armhålan och ett öppet sår och har ont ont ont. Imorgon ska jag tillbaka och plocka ut bandet. Förhoppningsvis stoppar de inte in något nytt. Mitt i allt elände måste jag ge beröm åt både läkare och sköterska på jourallen. De var väldigt bra och man kände sig väldigt väl omhändertagen trots att jag åkte dit med 38 i temp och lämnade stället med 39 :)

Så igår söndag var jag tillbaka för att plocka ut bandet. Men de stoppade genast in ett nytt band eftersom de inte var helt nöjda med resultatet ännu. Det gjorde skitont rent ut sagt. Sen var det bara till att åka hem och lägga sig i soffan och tycka synd om sig själv samtidigt som det var strålande vinterväder där ute. Pär var också krasslig och hade feber så det var inte så mycket ös på oss i söndags precis.

Idag måndag är Pär hemma från jobbet och kurerar sig och jag sitter just och väntar på att vårdcentralen ska höra av sig. Jag tror jag måste dit och lägga om det igen.

I helgen roade jag med att samla ihop alla foton jag tagit från vår altan på Ulvåsa under julledigheten. Det är ganska häftigt att se hur olika det kan se ut från dag till dag tycker jag. Jag vet att denna vyn är ganska uttjatad på min blogg men det struntar jag i :)

Så här kommer utsikten mot Svärdlång från julafton till den 2 januari.

Och ett par bilder tagna från andra hållet :)

Och till sist bara som en jämförelse. En bild på utsikten vi hade innan vi fick tillåtelse att röja mellan huset och vägen. Och en bild på hur själva Ulvåsa såg ut när vi tog över 1995. En del har hänt sen dess.

Nu ringer de snart från vårdcentralen. Jag fasar verkligen för att gå dit. Jag vet att det kommer att bli smärtsamt och jag är så rädd för att de ska säga att de måste snitta igen. Men men, det är bara till att bita ihop.

Ha det gott och ta väl hand om varndra.

Kram / Marie