Japp, som många redan vet så har denna veckan varit en riktig skitvecka.
Jag har förlorat min älskade Texaskatt som adopterade oss när vi bodde i Houston. Hon har varit en mycket kär familjemedlem och jag saknar henne massor. Nu är det ingen som väcker mig kl 4 på morgonen genom att gå runt mitt huvud och spinna, ingen som springer före mig in på toa och ligger och väntar i handfatet när man kommer in i badrummet och ingen som ockuperar vattenkranen när man ska borsta tänderna. Ingen som väntar utanför duschen när man duschat färdigt och ingen som står och tigger mat när man står vid diskbänken.
Det har verkligen varit en berg och dalbana de senaste veckorna. Det började med att hon fick lite problem att andas. Efter några dagar så tog jag henne till veterinären. De röntgade lungorna och konstaterade att hon hade en infektion i luftrören som var på god väg ner i lungorna. Antibiotika sattes in och redan några dagar senare var hon så mycket bättre. På återbesöket var veterinären nöjd med utvecklingen och sa att det bara var att slutföra antibiotikakuren sen skulle det vara bra. Men bara några dagar senare så fick hon problem igen och jag tog henne till veterinären igen. De sövde henne och gick ner med en kamera i halsen på henne. Samtidigt tog de lite prover från lungorna för att se om där fanns några bakterier. De kunde se att hon hade en liten svullnad på ena stämbandet men det var inget som oroade precis. Nu skulle vi bara avvakta odlingen och se om antibiotikan skulle bytas ut. Hon blev lite lite sämre för varje dag, men fortfarande oroade jag mig inte så mycket. Tänkte att bara att så fort hon får rätt antibiotika så kommer hon att bli bra. Men så i måndags så var hon ännu sämre och efter att plötsligt ha kräkts blev hon ganska mycket sämre. Då var det bara till att åka tillbaka tillveterinären. Väl där kräktes hon igen och då blev läget plötsligt akut då hon fick jättestora problem med andnings. De bestämde att akut söva henne och gå ner med en kamera igen. Beskedet som jag fick efter det var inte skoj. De hade sett att hon hade ett pyttelitet hål att andas igenom och det berodde på att den lilla svullnaden de sett förra gången nu var jättestor. Eftersom de inte såg någon som helst tecken på infektion så var de ganska säkra på att det var en tumör och att det inte fanns något hopp. Efter att ha diskuterat fram och tillbaka så bestämde jag att vi skulle avvakta till nästa dag och se om kortisonen hade någon verkan och svullnaden gått ner något. Jag levde på det lilla lilla hoppet de gav mig om att det kanske var en inflammation. Nästa dag ringde de och sa att hon mådde lite bättre och de rekommenderade att jag hämtade hem henne på eftermiddagen och att jag skulle lära mig att ge henne kortisonsprutor. Det lät förstås toppen i mina öron. Men när jag hämtade henne så var hon verkligen inte bättre i mina ögon. Men eftersom jag lyssnade på veterinären och de sa att det fanns en liten liten, väldigt liten chans att det vände och att vi kunde vänta och se tills nästa dag så hoppades jag förstår. Men väl här hemma så blev situationen ohållbar. Hon hade det sååååå himla jobbigt att andas och efter några timmar så började hon dregla massor eftersom hon inte orkade svälja ner saliven. Då gick det inte längre. Jag ringde veterinären och fick fullt stöd i mitt beslut i att låta henne slippa lidandet. De tyckte att det var rätt beslut i detta läge.
Så här efteråt så drabbas jag ofta av dåligt samvete, tänk om det hade vänt nästa morgon. Skulle jag gett det ett halvt dygn till? Men samtidigt så var jag inte alls säker på att hon skulle klara natten och då ville jag istället låta henne somna in lugnt och stilla hos veterinären. Men det är svårt att låta bli att tänka Tänk om.
Sorry för denna utläggning, men för mig känns det bra att skriva ner det och ha det dokumenterat även om det kommer kännas tungt varje gång jag går tillbaka och läser.
Meningen var att jag denna veckan skulle jobba min andra vecka på mitt vikariat, första veckan med hela barngruppen. Men i söndags så var jag helt sänkt i halsont och hosta. Så det var bara till att sjukskriva sig. Det kändes verkligen ruttet att behöva göra det redan andra veckan. Men så är det ju, ny barngrupp betyder nya baciller och det var ju många år sedan jag jobbade i en barngrupp så det är klart att jag var extra mottaglig. Det slutade med att jag var sjukskriven hela veckan eftersom det inte ville ge med sig. Jag har hostat och hostat och haft värk i bröstet och i huvudet varje gång jag hostar. Kan inte påstå att jag känner mig helt bra nu heller, men imorgon vill jag verkligen komma iväg till jobbet.
Pär har varit i Italien på en mässa hela veckan så där har man ju inte haft något stöd. Tur att jag haft Fredrik som sällskap här hemma.
Nu hoppas jag på en bättre kommande vecka.
Snart ska jag köra till Landvetter och hämta upp Pär. (eftersom jag inte hann färdigt inlägget så har jag nu redan hämtat honom innan det blir publicerat. Han var nöjd men sliten efter att ha stått på en mässa i en vecka)
Nu till fortsättningen av min galna månad, augusti. Måste redan nu varna för att det kommer att bli många bilder och lite väl långt kanske. Men jag har så svårt att begränsa mig när det gäller rapporter:) Jag är alltid full av beundran över de som kan sammanfatta två veckors resa på bara några sidor och dessutom göra det väldigt bra. Sån är inte jag alltså. Det är bara att gilla läget. Långt och omständigt ska det vara :)
Jag lämnade alltså Island för vidare färd till Alaska. Och efter att ha sett norrmannens bilder från Hallo Bay så var jag verkligen förväntansfull.
Flygningen gick utan problem och jag landade i god ordning i Anchorage. Ute i ankomsthallen så stötte jag oväntat på vår reseledare och guide Christopher. Det förvånade mig eftersom vi inte bestämt att vi skulle mötas där. Men det visade sig at han var där för att hämta en annan deltagare. Vissa har visst Vip-status hos Christopher :) . Jag tog planenligt taxi in till stan och åkte direkt till DHL för att hämta upp mitt hyrobjektiv. Sen fortsatte jag till hotellet. En snabb runda på stan för att hitta något att äta stod sedan på schemat. Valet föll på en pizzeria. Det var nog stans populäraste pizzeria för det var fullt och folk stod på kö för att få äta där. Men eftersom jag var ensam så kunde jag få sitta i baren och äta. Jag beställde någon slags ostpizza. Efter en stund fick jag pizzan och tyckte att den var lite torftig mot vad jag mindes den från menyn. Men jag ville bara ha mat i magen och komma därifrån. Jag var ganska trött, så jag sa inget. Efter en stund kom servitrisen fram till mig och fick syn på min pizza och frågade varför jag fått den pizzan, det var ju inte den jag beställt. Ok sa jag, det gör inget. Nej men vi gör en ny åt dig. Nej sa jag, det är ok, jag äter denna. Men en stund senare kom de i alla fall med en ny pizza till mig. Vi kan lägga den i en låda för Take away tyckte de. Men jag stod på mig, vad skulle jag ha den pizzan till? Jag skulle ju bara till hotellet för att sova och tidigt nästa dag åka vidare till Homer. De tyckte nog jag var väldigt konstig som tackade nej till en gratis pizza.
Nästa morgon träffade jag Christopher och tre av de andra deltagarna på flygplatsen för vidare färd till Homer. De sista tre deltagarna skulle komma senare med en hyrbil. Att flyga inrikes till Homer var verkligen annorlunda mot allt annat man är van vid på en amerikansk flygplats. Det var ingen säkerhetskontroll, så man hade kunnat ta med sig vad som helst på flygplanet. Det var ett litet gulligt plan som tog oss till Homer. Väl framme i Homer så stannade planet framför ingången till ankomst och avgångshallen och fem minuter efter vi tagit mark så var vi inne i hallen. Så skulle all flygning fungera tycker jag :)
Sen gällde det att få med oss all packning. Det var en del att hålla reda på.
Vi tog taxi ifrån flygplatsen till hotellet. Tyvärr har jag ingen bild på taxibilen, men det var ingen bil av senaste årsmodellen kan man lugnt säga. Den var ihoptejpad lite här och där. Men det tog oss dit vi skulle så det var ju bra.
Vårt boende för en natt. (trodde vi, det visade sig senare att det skulle bli många fler)
Baksidan av vårt hotell med tillhörande husbilscamping.
Första anblicken av Homer var ganska positiv tycker jag. Väldigt mycket Amerikansk småstad, inte så konstigt kanske då vi var i en Amerikansk småstad. Tanken var ju att vi skulle sova en natt på detta hotell och dagen därpå hoppa in i de små planen för att ta oss ut till Hallo Bay. Men redan denna dag blev vi förvarnade om att det såg lite dystert ut för dagen därpå. Vädret ställde till det. De där småplanen är ju väldigt väderberoende, framför allt vad det gäller sikt och väderprognosen sa låga moln och dimma. Vi fick också reda på att de tre Göteborgarna hade blivit fast i Göteborg ett dygn extra eftersom deras plan krockat med en fågel. Så de skulle anlända sent på natten till hotellet.
Det blev både en lunch och en middag på stan.
Från baksidan av hotellet såg man det här.
En ganska typisk bild i USA. Nästan större bilar och båtar än hus. Detta huset var dock ganska stort.
Vårt lunchställe första dagen.
Restaurangen mittemot hotellet. Här åt vi en kväll.
Som vanligt så är det lite si och så med trottoarer.
Efter att ha utforskat Homer och upptäckt att de hade en trevlig ekologisk kaffebar så tyckte jag nog att Homer överraskat positivt på mig så här långt. Det var innan jag visste hur många dagar jag skulle tillbringa där :)
På kvällen gick man och la sig utan att veta om man skulle komma iväg eller inte. Det var bara att vänta och se.
Som vanligt hade jag problem att sova och vaknade i svinottan. Runt 6-tiden, tror jag det var, gav jag upp och gick jag ut och ner på stranden. Men nu får jag nog bryta rapporten för idag annars blir den överlastad med bilder :)
Egentligen ville jag avsluta med en bild på hur det såg ut i vår trädgård i Houston innan Pisen hade adopterat oss. Då låg hon där med sina andra strykarkompisar och vilade. Vår trädgård var nog den enda platsen de fick vara i fred på tror jag. Men tyvärr så strejkar hårddisken jag har de bilderna på. Så det får bli vid något annat tillfälle.
Ha det gott och ta väl hand om varandra.
Kram/Marie
by Marie