Sista rycket i Kiel

Sista måndagen i Kiel innan flytten var en hektisk dag. Organisera det sista i lägenheten inna flyttgubbarna skulle komma dagen efter. Börja städa det som gick att städa redan då, åka runt till diverse myndigheter för att tala om att vi skulle lämna landet, och så klart ett sista tennispass med Sabine. Tyvärr gick tennisen riktigt uselt, ont i ryggen och allmänt disträ. Men att spela med Sabine är alltid trevligt så jag var glad att få den stunden på banan trots uselt spel.

Så här i flyttider är det mycket som är sista och första gången. På måndagkvällen satte vi oss med en varsin räkmacka på vår balkong för sista gången. Då hade vi inget boende klart i Göteborg så vi funderade på om vi skulle få möjlighet att sitta med en räkmacka på balkongen i vår nya hemstad. Nu vet vi ju att vi kommer att ha en 48kvm stor terass alldeles för oss själva så det blir nog någon räkmacka där också. Men just i den stunden kändes det allt lite vemodigt att lämna Kiel och vår trevliga lägenhet.

På tisdag morgon stod vi redo och väntade på invasionen av flyttgubbar från Sverige. Hmm, det blev ingen invasion. Det visade sig vara två danska killar som ensamma skulle packa, bära ner och lasta hela vår lägenhet på en dag. De hade tydligen begärt hjälp från sin tyska samarbetspartner men inte fått någon.

Jisses vad dessa två killar slet och jobbade. Jag är full av beundrar över dessa två. När vi flyttade in i lägenheten så var det minst fem tyska killar som hjälptes åt att bära upp allt i lägenheten. De packade inte upp några lådor utan tog bara hand om det stora emballaget runt våra möbler. Ändå fick vi hjälpa till att bära upp det sista sent på kvällen så att det inte skulle bl stående ute i regnet. De danska killarna packade först alla våra saker innan de kunde bära ner. Och ändå blev de färdiga på en dag. Visserligen blev det en väldigt sen kväll och Pär hjälpte till att bära ganska mycket. Men ändå, vilken skillnad på arbetsmoral.

Som sagt, det blev en sen kväll för de stackars danska killarna och när de var färdiga så ville de gärna låna duschen eftersom de skulle sova i lastbilen över natten för att nästa dag åka till Hamburg och packa ner ett annat hem. Såklart fick de duscha. Under tiden vi väntade på att de skulle bli klara så tog vi en sista öl i lägenheten. Pär försökte sig på att föreviga detta med en bild. Gick väl sådär :)

När danskarna gett sig av så packade vi in oss, katten och kattlådan i bilen och körde de 300 metrarna till Kieler Kaufmann. Ett trevligt hotell som ligger på samma gata som vår lägenhet. Det var ju tänkt att vi skulle njuta av kvällen med en god middag i denna trevliga miljö. Tyvärr drog ju flytten ut på tiden så mycket så det blev att slänga sig i duschen och skynda sig ner i restaurangen innan kocken gick hem. Det var i sista stund vi kom dit. Vi blev serverade en väldigt god middag, men efterrätten fick vi hoppa över då tiden var ute:) Men det gjorde inte så mycket. Vi blev mätta och det var ju huvudsaken.

Nästa morgon packade vi in oss i bilen igen och körde de tre hundra metrarna tillbaka till lägenheten för den trevliga uppgiften, städning. Katten fick hänga med förstås. Enligt killen i receptionen på hotellet så var hon den första katt någonsin som bott på deras hotell :)

Flyttstädning är ju aldrig kul och det var det inte denna gång heller. Men efter många timmars slit så var vi till slut färdiga och kunde visa upp lägenheten för hyresvärden.

Katten hade vi inte sett till på hela dagen och vi undrade vart hon tagit vägen. Hon brukar aldrig vara borta särskilt länge. Men det fick sin förklaring när hyresvärden kom upp till oss för att inspektera. Hon hade släppt in katten till sig och där låg hon i hennes soffa och sov så gott.

Efter inspektion och lite kaffe och kaka hos hyresvärden så packade vi det sista i bilen och körde ner till Stenaterminalen. Jag och Pisen i bilen och Pär med motorcykel.

Det kändes allt ganska vemodigt att lämna Kiel. Givetvis kommer vi att komma dit fler gånger, men inte som boende. För femton år sedan började vi vårt utlandsäventyr med att köra på Stenabåten i Göteborg. Då var målet för resan vår nya hemstad Geneve. Då visste vi inte vad som väntade oss. Vi sa till oss själva innan vi flyttade att detta blir ett äventyr som kan bli ett par år om allt går bra eller om det inte går bra så flyttar vi helt enkelt hem igen. Inte anade vi då att äventyret skulle vara i femton år och ta oss till fyra olika länder.

Nu var det bara jag och Pär som gjorde returresan från Kiel till Göteborg. Barnen har redan börjat sina egna utlandsäventyr.

När vi kom ner till hytten så väntade ett vykort en flaska bubbel och choklad på oss. Oj vad är detta tänkte jag. Är personalen på extra gott humör idag. Men när jag vände på kortet så såg jag att det var vår goa vän Linda och hennes man Kjell som ordnat en liten specialhälsning till oss.

Pisen brukar ligga ner i bilen den mesta tiden, men alltid när vi kör in på den sista lilla vägen upp till vårt hus så reser hon sig upp och tittar ut genom fönstret och blir väldigt ivrig på att få komma ut. Hon känner igen sitt paradis. Denna gången var paradiset invaderat när vi kom fram.

Jag släppte ut Pisen genom dörren på andra sidan bilen. Hon låtsades som om den andra katten inte fanns och såg till att gå runt bilen så att Ronald ( ja, han heter så) inte såg henne och sprang sedan till andra sidan huset medan Ronald tog ett varv runt bilen och undrade vart hon tog vägen.

Men till slut så gick han hem och vi kunde alla njuta på vårt eget sätt.

Såhär långt känns det inte så stor skillnad mot alla andra år vi kommit till Ulvåsa. Det är liksom fortfarande semesterkänsla. Det blir nog till hösten som man på riktigt inser att man inte ska lämna Sverige för att åka hem. Men fram tills dess njuter vi av den Svenska sommaren oavsett om det regnar eller solen skiner.

Ha det gott och ta väl hand om varandra

Kram/Marie