I söndags var det meningen att Pärs klocka skulle ringa kl. 7.30 på morgonen så att han i lugn och ro skulle kunna göra sig i ordning inför det 17 kilometer långa Hochbrückenlauf. Nu är det så att Pär nog är den enda människa jag känner som fortfarande har en väckarklocka där man själv behöver ställa in rätt tid. Vi andra använder ju oss av olika smarta telefoner eller dylikt där man inte själv behöver tänka. Jag vaknade mitt i natten och kunde inte somna om och för att inte störa Pär allt för mycket när jag låg och vände och vred så gick jag och lade mig i soffan. Där såg jag tre klockor. Min iPhone och klockan på våra två digitalboxar. Jag vaknade strax efter kl. 8 och undrade varför Pär inte gått upp ännu. Så efter ett tag gick jag och kollade, han låg och snarkade så gott. Nu var det ju så att vi hade lite smidigt gått över till sommartid under natten. Alla klockor jag kollade på hade ställt om sig själva så det var inget jag tänkte på. Men Pärs klocka stod ju fortfarande på normaltid och skulle inte ringa än på en halvtimme. Vi hade båda två, fast vi pratat om det dagen innan glömt den lilla detaljen med sommartid :) Men det ordnade sig. Han fick i sig både gröt och kaffe innan han blev upphämtad av sina löparkollegor.
Jag tog min cykel till startområdet. Det var så otroligt dimmigt och fuktigt ute så jag såg ut som en dränkt katt när jag kom fram.
Någonstans där bakom finns solen.
Jag hittade tre laddade löpare.
Inte många meters sikt vid starten av det korta loppet (17 km), det långa (28 km) startade lite senare.
Får hoppas att de hittar ut ur dimman.
Sorry, det var inte lätta att hitta de tre som jag skulle ha koll på. Tur att de hittar mig i stället.
När löparna gett sig av fotograferade jag lite träd istället.
Men det var inte helt lätt. Så fort jag hittat något jag ville fotografera så dök det upp en kissande 28km:ers löpare i vägen. Det fanns gott om dem, jag lovar.
Sen hoppade jag upp på cykeln för att försöka fånga löparna uppe på den ena bron som går över Nord-Ostsee-kanal. Tur att man har en navigator i sin telefon för annars lär jag ha cyklat runt i villakvarteren än idag.
Jag hann med att fånga lite dimmiga träd innan jag gick upp på bron :)
Uppe på bron var det om möjligt ännu mer dimma. Det gällde att se sig för. Plötsligt dök det upp en tant ur dimman.
Jag hörde att det var ett fartyg rakt under mig. Men jag fick verkligen anstränga mig för att se det.
Efter en stunds väntan så dök en cyklist upp som varnade för löpare.
Ledaren i loppet.
Första dam tror jag, om jag inte missat någon.
Alla sådana här lite större lopp har ju en officiell fotograf på plats för att fotografera alla löparna. Jag borde nog ha en stor skylt som talar om att jag inte är den officiella fotografen. Det är många som tror det och man får många vinkningar, leenden och tummar upp. Stackare, de anstränger sig att se pigga och fräscha ut helt i onödan :)
In i dimman.
Sorry Jörg, I missed you again. I was looking for a green t-shirt. Don’t ask why:) But it was only your feet i missed :) Next time I will do better, I hope.
När min nästa löpare kom var jag i varje fall förberedd och lyckades fånga hela Heinz på bild.
Efter ytterligare några minuter så dök ett bekant ansikte upp i mängden av alla löpare.
Ser bra ut tycker jag.
Han var snäll och vände på kepsen när han såg mig eftersom jag alltid gnäller på folk med keps då det blir så mörka skuggor i ansiktet av dem :) Fast det är klart, i denna dimman var det inte mycket skuggor att tala om.
När alla tre passerat bron cyklade jag utan hjälp av min karta i telefonen mot målet. Det skulle jag inte gjort. Givetvis cyklade jag fel och lyckades missa Pärs målgång med ungefär 2 sekunder.
Ser oförskämt pigg ut tycker jag.
Efter att alla tre pustat ut och fått på sig lite torra kläder så begav vi oss till en restaurang som serverade söndagsbrunch. Jag cyklade och de andra åkte bil. Även nu följde jag min gps på telefonen. Det slutade med att jag fick gå upp för en massa trappsteg med cykeln för att komma fram till målet. Men det var det värt. Annars hade jag fått cykla en mycket längre väg.
Efter att vi fått i oss mat i magen så promenerade jag och Pär hem. Nästa lopp blir nog Kiellauf i höst. Sen satsar de alla tre på att anmäla sig till Göteborgsvarvet 2015. Att de orkar :)
Nu ska jag laga lite mat, sen blir det cardiotennis i kväll. Näst sista gången för mig om jag inte lyckas hinna med att var med på utecardion ett par gånger i maj. Usch, det känns sorgligt med alla de där, näst sista och sista gånger man gör så här innan en flytt.
Jag återkommer snart med lite fler makrobilder, det är ju så kul att vara ute och leka med min nya leksak :)
Ha det gott och ta väl hand om varandra.
Kram /Marie
by Marie
Christina Kicki Öhrby Lindahl on Facebook - Du är helt otrolig på att fota! Trots att de rör på sig så är bilderna knivskarpa.
Marie Leander on Facebook - Tack ska du ha Kicki Vad gullig du är.