Tidig uppstigning som vanligt och efter avklarad frukost så hoppade vi upp på bilen för att ge oss ut och leta efter noshörningar. Jag måste erkänna att jag nästan hela tiden tyckte att allt bara var ett spel för galleriet. De körde omkring på flera av alla dessa vägar i reservatet och letade efter färska spår på marken och med jämna mellanrum så stannade de för att de hade fått syn på något och gick ut och analyserade.
Hmm, undrar om det gått några noshörningar här?
Vi andra kunde ju i brist på noshörningar roa oss med att fotografera varandra.
Hm, jag kände mig verkligen tveksam, hade de verkligen tänkt sig att hitta noshörning genom att köra omkring i det 22 000 hektar stora reservatet och leta fotspår? Nej, jag tänkte att de ville nog bara göra vår förestående promenad lite mer spännande genom att tutat i oss att vi var ute och letade noshörning. Till slut så hade de i varje fall hittat några spår som såg tillräckligt färska ut och de bestämde sig för att nu skulle promenaden börja.
Innan promenaden kan börja så måste formulären fyllas i ordentligt. Vi deltagare fick också varsin anteckningsbok där alla iakttagelser av vikt noga skulle bokföras. Jag blev ansvarig för rovdjursboken.
En av anledningarna till att vi stannade just på detta stället var denna höga av noshörningsbajs. Det var nog en av Mikes favoritsysselsättningar, att plocka runt i bajset och lukta på det :) Nej, skämt åsido jag kan förstå varför han gjorde det. Det är nämligen ett utmärkt sätt att ta reda på om det är en vit eller svart noshörning som varit framme. Den enas bajs luktar gräs och den andras trä. Man ser också skillnad på bajset. I det ena fallet kan man se små pinnar i avföringen. Fråga mig inte vilken art som var skyldig till vilket bajs för det kommer jag inte ihåg.
Färskt noshörningsbajs. Det hände ganska många gånger att vi fick stanna och lukta på olika slags avföring.
Även en erfaren vildmarkskvinna behöver skydda sig mot solen.
Noshörningar är ju inte något keldur precis och har man otur eller beter sig dumdristigt kan det bli väldigt farligt. Därav geväret. Det är bara med för att användas i yttersta nödfall. Mike har aldrig under alla sina år bland vilddjuren behövt använda det. Idag var det Jamie som var ansvarig för geväret och ansvarig för säkerheten för oss som grupp. Vi fick mycket tydliga regler att hålla oss till. Jag tyckte att Jamie utstrålade självsäkerhet och auktoritet på ett mycket bra sätt. Jag tog för givet att hon gjort detta massor av gånger förut. Men efteråt avslöjade de att detta vara Jamies allra första gång hon var helt ansvarig. Hon håller nämligen på att utbildas till en auktoriserad spårningsguide och behöver då ett visst antal gånger där hon leder gruppen innan hon kan bli godkänd. Mike var den som bedömde om hon klarat uppgiften eller inte, jag tror hon fick godkänt på just denna turen och jag tror att hon snart kommer att vara en riktig guide för hon är väldigt driven. Mikes uppgift idag bestod i att ta täten och följa spåren efter noshörningarna. Det fanns spår både i form av fotspår, bajs och avgnagda eller knäckta kvistar.
Jag vet att detta var spår av noshörning när jag tog bilden, men nu kan jag inte riktigt se det :)
En liten paus på vägen och analys av läget.
Efter att vi gått runt inne i busken ett bra tag så påstod Mike att han var helt säker på att djuren var i närheten. Bland annat kände han det på lukten. Det känner väl ni med frågade han och alla höll med utom jag. Jag kände ingen lukt och fattade inte alls vad de pratade om. Han bestämde sig för att vi skulle stanna och vänta medan han gick en runda i den lite mer svårtillgängliga terrängen för att kolla läget. Efter ett tag kom han tillbaka helt uppspelt. De är där!!!
Ok, nu gäller det att vara försiktiga. De är där inne!
Vi var tvungna att lämna våra tunga kameraryggsäckar där vi stod. Vi fick klara order om att vara helt tysta, inte ett ljud skulle höras från oss. Varken prat eller steg eller kameraklick. Hela tiden fick vi nya säkerhetspunkter utpekade. Det kunde vara t. ex. en stor buske som vi alla snabbt skulle gå bakom om det var så att noshörningarna kom emot oss. Det går ju inte att springa ifrån en noshörning så enda sättet är att ha något skydd framför sig. Vi gick mycket sakta framåt och plötsligt hade vi faktiskt några noshörningar framför oss. De var kanske femtio meter bort och inte helt lätt att upptäcka i bushen. Men när de sakta rörde sig framåt så såg jag dem plötsligt och det var som en enda stor grå vägg som rörde sig. De var enorma. Utan att de visste de började de gå emot oss och då fick vi backa. Sedan bytte de riktning och gick åt sidan och kom då olyckligtvis i vindriktningen för vår doft. Genast när de kom i position så att de kände doften av oss så sprang de iväg. De är ju rädda för oss och undviker att få kontakt. Men det farliga är ju när de plötsligt ställs inför faran av en människa på nära håll, då kan de gå till attack och då är man inte särskilt kaxig. Tyvärr har vi inga bildbevis på detta då det inte gick att ta några bilder utan att föra väsen. Men vi såg faktiskt noshörning, jag lovar. Och även om jag haft bildbevis så hade jag inte kunnat lägga ut de här då jag lovat Zingela att inte publicera några bilder på noshörningar. De vill inte att folk kan sitta hemma och leta efter noshörningsbilder på internet och sedan presentera för tjuvjägarna var de finns någonstans. Tyvärr är ju tjuvjakten ett mycket allvarligt problem och snart finns det inga noshörningar kvar bara för att asiaterna är beredda att betala en förmögenhet för att hornen som de gör medicin av som de tror är någonstans mirakelmedicin.
Att detta faktiskt inte var ett spel för gallerierna förstod jag när vi var klara med spårningen. Både Mike och Jamie var helt uppspelta och började skicka sms till folk för att berätta den stora nyheten att de hittat noshörning efter att de spårat till fots. Det visade sig att det bara var Mikes andra gång han faktiskt hittat noshörning till fots och allra första gången när han haft en grupp med sig. För Jamie var det första gången någonsin. Vi fick helt enkelt vara med om något unikt även om vi inte såg så mycket av noshörningarna som skulle velat så var ju upplevelsen ett minne. Noshörningar fick vi sedan se i Makalali, men det var när vi åkte jeep och då och där är det en helt annan sak. Håller man bara avstånd och stannar i jeepen så känner de inget hot eftersom djuren i Makalali är så vana vid fordon.
Efter att vi kommit ut på vägen igen så diskuterade vi en stund om vi ville gå hem eller åka bil. Mike kunde ta en löprunda senare och hämta bilen om det var så att vi ville gå. Jag som tyckte att vi ändå satt så mycket i bilen tyckte att vi kunde gå. Ingen protesterade så det blev bestämt att vi skulle promenera. Även denna promenad var Jamie ansvarig för. Hon var väl inte lika van vid Zingela som Mike var så det var lite spännande att se om vi skulle hitta hem.
Om du bara håller den riktningen när vi går över berget så kommer vi att komma hem. Inga problem.
Jamie tog täter genom bushen som består av massor av buskar och träd med riktigt ettriga taggar. För lilla Jamie var det inte så stora problem, men för de som var nästan två meter långa var det lite kämpigare. För mig gick det helt ok, jag har ju en bit kvar till två meter så jag tog mig hyfsat lätt igenom.
Inte helt lätt att passera alla dessa taggar.
När vi kommit upp på toppen kändes det bra med en liten paus.
Efter ett tag så kom vi ut på vägen och den sista biten hem var en lätt promenad.
Ja, det var en annorlunda morgon i mitt liv. Men jag måste nog erkänna att jag uppskattade nog själva promenerandet mer än det faktum att vi var ute och gick för att spåra noshörning. Tyvärr så blev det inte så mycket bilder tagna då man för det mesta var i rörelse och man vill ju inte sinka hela gruppen för att att man vill ta kort lite stup i kvarten :)
Snart börjar det bli lite svårare att komma ihåg var vi faktiskt gjorde varje pass vi var ute. Men det spelar ju inte så stor roll att det inte blir helt rätt med varje tidpunkt eller dag, i stora drag blir det i varje fall en redovisning av min tid i Zingela och Makalali.
Ha det gott och ta väl hand om varandra.
Kram/Marie
by Marie