Ja, vad säger man? Vad skyller man på? Vet inte riktigt vad jag skulle skylla på så att det låter trovärdigt. Det är bara att inse fakta. Jag har försummat bloggen ganska rejält den senaste tiden. Jag skyller en del på instagram som fortsätter att sluka mig. Men mest får jag nog skylla på lathet. Instagram är ett märkligt fenomen. Jag har sedan jag startade mitt konto i slutet av september fått nästan 700 personer som följer mig. Hur i hela friden kan det finnas 700 personer som vill titta på mina bilder? På tal om instagram så finns där en del bilder från min resa till Sydafrika, så om ni vill kika på dem innan jag har tagit mig i kragen och bloggat om resan så kan ni gå längst ner på min bloggsida så hittar ni en länk till mitt konto där. Tryck på view on instagram så ser ni hela mitt konto.
Innan jag redovisar lite om julen så vill jag bara passa på att slå ett slag för finalen i Afro-Caribbeans fototävling. Jag vann ju en delfinal med min gepardbild i september och har med spänning sett fram emot att den slutliga vinnaren skulle utses. Till min förtvivlan så blev finalen i form av en Facebookliketävling. Oftast blir det ju inte den bästa bilden som vinner utan den som har mest röstningsbenägna vänner på Facebook. Nu säger jag inte att jag skulle vinna även om det var en jury som bedömde bilderna, men det känns mer rättvist i varje fall. Men nu är det som det är och nu gäller det att fiska röster för jag skulle hemskt gärna vilja vinna presentkortet på 10 000kr som är priset. Väldigt många av mina facebookvänner och andra för mig okända har redan röstat och jag tackar så väldigt mycket för det. Men för er som inte har röstat och har Facebook och tycker att mina bilder är värda en röst så klickar ni in på Afro-Caribbean Travel och klickar gilla på de bilder ni tycker är finast. Jag hoppas ju att det blir min sanddynsbild och min gepardbild förstås. Man får alltså rösta på båda om man vill :)
Julen var det ja. Vi lastade in oss i bilen på fredagkvällen och körde den korta vägen ner till färjan och installerade oss och katten i hytten. Pisen är betydligt lugnare nu när hon åker färjan. Visserligen kryper hon under täcket nästan det första hon gör, men det verkar vara mer av gammal vana än av rädsla nu för tiden. Hon har också lärt sig att det ska finnas en översäng. De är ju normalt inte nerfällda när man kommer in i hytten utan det får man göra själv. Så Pisen som gärna ligger där uppe ställer sig då på bordet och tittar upp mot väggen och undrar varför inte sängen finns där. När vi sen fäller ner den så hoppar hon upp där och lägger sig och håller koll på sin omgivning.
På lördag morgon fiskade vi upp Erika på stationen i Göteborg och körde sedan till Svarto. Fredrik kom några timmar senare med buss från Oslo.
När vi var framme så blev Pisen förstås jätteglad att äntligen vara tillbaka i paradiset. Hon som ligger lugnt och stilla under hela bilresan annars kunde knappt bärga sig tills vi stannat bilen för att få komma ut. Men oj vad besviken hon blev. Därute var det blött, kallt och otroligt blåsigt. Det var nog blåsten som skrämde henne mest för det lät ganska mycket. Hon gjorde några tappra försök att vara ute men kom ganska snart rusande igen och ville bli insläppt.
Men släpp in mig fort. Det är ju jättefarligt här ute. Bilden är tagen av Erika.
Men som tur var för henne så fanns det dagar under julen som det inte blåste så mycket så hon tyckte till slut att det var ok att gå ut lite i varje fall.
Senast vi var Svarttjärn var ju under älgjakten och det var så härliga färger utanför våra fönster. inte riktigt lika vackert nu.
Ibland fick vi se ett solbelyst Svärdlång
I och med att Norrmannen har huggit ner skogen bredvid Ulvåsa så orkar faktiskt solen titta fram även uppe hos oss en liten stund varje dag. Förut fick vi bara titta på solen då den lös nere på vattnet. Till oss kom den aldrig under vintern.
Dagarna fram till julafton tillbringade vi mest med småpyssla lite inför julafton. Vi pyntade, lagade mat och gjorde godis. De som ansåg att de hade tid gick också i skogen.
Julafton skulle firas hos oss tillsammans med Bosse, Jan och hans familj och Karin och Gunhild. Innan de anlände var vi ju tvungna att fixa årets julkort.
Inte så lätt att justera kameran i regnet och blåsten.
För att överhuvudtaget få till något foto i detta ljus så fick jag lov att inviga blixten som jag köpte av Tomas i somras. Det var premiär för den, så jag är ingen van blixtfotograf.
Men Bosses hjälp att trycka på avtryckaren så blev det till slut ett kort som vi alla kunde enas om att använda.
Sen var det full fokus på maten innan gästerna anlände. Vi kör ju knyte så jag kan inte påstå att bördan är allt för stor. Till slut var då alla på plats och all mat uppdukad och kalaset kunde börja.
Jag tycker ju det här är det viktigaste på hela julbordet. Och det märktes på vågen när jag kom hem efter jul.
När vi alla var mätta så var det dags att slå sig ner och vänta på julklapparna.
Ser ni våran gran? Vi brukar ha riktigt fula granar, men i år slog vi nog alla rekord :)
Ja, det var vår julafton det. Resten av ledigheten får jag redovisa senare. Nu måste jag åka och handla tyvärr, fy vad trist.
Ha det gott och ta väl hand om varandra.
Kram /Marie
by Marie
Ditte - Nu har jag läst i kapp. Och jag fastnade förstås vid alla dina helt fantastiska bilder. Försökte gå in och rösta på dina bilder i tävlingen, men kanske är den avslutat för jag lyckades inte.
Hoppas allt är bra med dig och de dina även nu så här i slutet av januari.
Kramar och tankar från mig.