Som vanligt är jag väldigt sen med mina uppdateringar. Stormen var ju för flera veckor sedan och bilderna har bara legat i datorn och väntat på mig.
Men innan jag kommer till stormbilderna så kan jag beklaga mig lite över att jag och katten är ensamna här i Kiel sedan i lördags morse då Pär åkte till Bangladesh, Jag hade förstås föredragit att han åkt efter helgen, men har man inte samma helgdagar i alla länder så blir en del möten på söndagar, det är bara att acceptera. Hur som helst så ser jag fram emot torsdag då han kommer hem igen.
Nu till stormen. Det blåste rejält även här i Norra Tyskland den där måndagen då orkanen Christian blåste över oss. När den kom till Sverige så hade den bytt namn till Simone, men det blåste nog om henne också. Jag satt inne i lägenheten och var väldigt nöjd över att inte behöva gå ut samtidigt som det öste in rapporter i nyheterna och genom Facebook om nedfallna träd och byggnader som rasat. Jag funderade lite på att gå ut och flytta på bilen men kom inte på vart jag skulle göra av den som skulle vara en bättre plats. Vi har liksom stora träd överallt här i Kiel. Så jag stannade kvar i värmen och lät bilen stå kvar. De som däremot inte stannade kvar i värmen, eller rättare sagt såg till att de kom in i värmen var en hel massa hundägare som lugnt stannade kvar i parken som är omringad med stora träd och lät sina hundar springa omkring under träden och leka. Ja, jag vet att hundar behöver kissa även när det blåser. Men saken är den att detta är ingen park som man går till för att hunden ska kissa, utan detta är en park som hundägare i hela Kiel sätter sig och kör bil till för att hundarna ska få rasta av sig och få leka med andra hundar samtidigt som matte eller husse träffar andra mattar och hussar. Kissar och bajsar gör de på helt andra ställen, det är jag övertygad om. De är i normala fall en alldeles ypperlig plats att rasta sin hund på. Men inte en dag som denna då de rasade grenar och träd på löpande band. Jag förstår verkligen inte varför folk vill utsätta sin hund för en sådan fara helt i onödan. Anledningen till att jag vet att de var där är att jag kan se parken från min lägenhet.
Dagen efter när jag var ute på promenad så gick jag förbi gångvägen in till parken. Där låg en stor tjock gren och spärrade hela gångvägen. Får verkligen hoppas att det inte var någon oskyldig hund under det trädet när den grenen föll.
Jag vet att den inte ser så stor ut på bilden, men den var stor, tjock och tung jag lovar. Fullt tillräcklig för att ta kål på en vovve.
Jag kan ju förstå att man tycker att det är konstigt att jag lägger energi på detta när det finns så mycket värre stormar och så mycket värre konsekvenser. Jag bara tycker det att det är så himla onödigt att riskera något som man absolut inte behöver riskera och framför allt inte utsätta sitt oskyldiga husdjur för det. Visst, man kan få en gren i huvudet även om man sticker ut huvudet genom dörren och rastar hunden på närmsta gräsmatta eller mot närmsta lyktstolpe, det går aldrig att skydda sig mot allt, men varför ta helt onödiga risker? Så, nog tjatat om det.
När jag kom ut på morgonen efter stormen såg jag till min glädje att det var många stora grenar som ramlat ner från det stora trädet som står utanför vår balkong (schyy, säg inte till vår hyresvärd att jag blev glad, de dyrkar detta träd och vill nog gärna att grenarna blir så stora att de växer in i lägenheten). Men som sagt, jag tyckte det var toppen att bli av med en massa grenar och lyckligtvis hade inte en enda ramlat ner på vår bil.
En liten del av alla grenar som ramlat ner, och ännu fler hängde lösa kvar uppe i trädet. De kom en korgbil och tog hand om senare på dagen.
När jag gick ut på morgonen var det bara för att spela tennis. Senare på dagen tänkte jag ta mig en tur ner till vattnet för att se lite på vattnet i resterna av ovädret som hängde över oss. Det blåste betydligt mindre än dagen innan, men ändå kan man säga att det var kraftig blåst, så kanske det skulle vara lite fart i vattnet. Men som vanligt så har jag svårt att komma iväg och när jag till slut kom iväg så hann jag gå några hundra meter innan blåsten avtog betänkligt och det började regna kraftigt istället. Ja, tjena, tur att jag hade med mg ett paraply.
Regnet varierade kraftigt i styrka och man fick passa på att ta fram kameran när det var lite mindre regn.
Detta är första gången på mina dryga 2 år i Keil som jag har varit helt ensam nere vid Kielline.
På andra sidan förde var det svart.
Seebar har bommat igen för säsongen.
Folktomt i färjehållplatskuren.
Eftersom det nu slutat att blåsa så vågade jag mig på att ta vägen genom vår lilla skog på väg hem. Men jag hade blicken lika mycket uppåt som i backen, man vet ju inte om det hänger någon lös gren som bestämmer sig för att falla.
Det hade fallit ner ett och annat löv. Detta är normalt en asfalterad trottoar.
Och inte fanns det mycket kvar av bilvägen.
Jag såg inte så mycket nerfallet som jag räknat med, men visst fanns det med jämna mellanrum både hela träd och stora grenar som låg lite huller om buller.
Ja, det var vår lilla storm det. Visst det hände en hel del olyckor och det var till och med ett antal dödsfall här i Tyskland vilket förstås är fruktansvärt. Men vi är ändå lindrigt drabbade jämfört med så många andra människor på jorden. Vädrets makter är verkligen inte att leka med.
Några dagar senare så tog jag och Pär en promenad i skogen vid tv-tornet. Där var det betydligt mer plockepinn. Men den promenaden återkommer jag med en annan gång.
Min resa börjar ju komma lite läskigt nära nu och häromdagen så var jag på vaccinationscentralen. Jag trodde inte att jag behövde någon vaccination eftersom jag var i Namibia i maj, men jag ville ändå kolla upp det. Jag satt nog och pratade med läkaren i 15 minuter och vi gick tillsammans igenom alla vaccinationer jag redan hade och vad som rekommenderades i Sydafrika. Mycket riktigt så kom hon fram till att jag inte behövde komplettare med något. Det var ju skönt det. Men ännu skönare var det när hon sa, efter att ha tänkt efter en stund, nej, du behöver inte betala, strunt i det. Jag trodde inte sådant förekom hos läkare här i Tyskland. Men jag tackade så mycket förstås och trugade inte över att ändå betala :)
Nöjd efter besöket hos läkaren så kom jag på att jag behövde klippa mig och eftersom jag just då befann mig i ett köpcentrum (läkaren har sin mottagning där) så slank jag in hos närmsta frisör och frågade om de hade någon tid. De hade de. Jag blev klippt av en tjej från Estland som pratade betydligt bättre engelska än vad jag gör, så jag fick lyssna på hela hennes livshistoria ungefär medan hon tog hand om mitt hår. Men det gjorde inget, det är alltid intressant att höra om andras liv. De hade massagestolar i hårtvätten och serverade valfritt kaffe från sin kaffebar. Lite annat än det kaffesmakande vatten jag annars brukar bli bjuden på hos min vanliga frisör. Dit går jag igen :) Fast som vanligt så såg inte Pär att jag hade klippt mig:)
Ja, eftersom det inte händer så mycket annat spännande här i Kiel så får jag väl sluta min rapport här.
Ha det gott och ta väl hand om varandra.
Kram /Marie
by Marie