Höstdagar i Svarttjärn

Det närmade sig dagen då Pär skulle sätta sig på färjan och åka till Sverige för att vara med på älgjakten. Meningen var att jag och katten skulle vara kvar här i Kiel. Men när det blev bestämt att både Erika och Fredrik skulle komma till Svarttjärn så fick jag en väldig längtan till att följa med.
Samma morgon då färjan skulle gå till Göteborg på kvällen åkte jag iväg till Stenaterminalen för att kolla om det fanns plats för mig och katten. Att få plats för mig brukar inte vara några problem, värre brukar det vara för katten. Men vi hade tur, det fanns en djurhytt kvar både dit och hem. Sagt och gjort, jag bokade in oss och fick betala en himla massa pengar i mellanskillnad på Pärs ursprungliga biljett tack vare den dyra djurhytten. Vår Pise måste vara den mest påkostade vildkatten i världen vid det här laget.

Som vanligt så hoppade hon direkt från buren ner under täcket när vi kom in i hytten. Men först så hann hon med att kolla om översängen var nerfälld för då hade hon hoppat upp där istället. Det märks att hon känner igen sig nu och det där med att ligga under täcket verkar numera bara vara en grej som man gör bara för att hon alltid gjort så när hon åkt färja. Efter en stund gick jag och Pär ut ur hytten för att käka lite och sen sitta i baren en stund och titta på folk. När vi kom tillbaka till hytten var Pisen ute och gick i hytten och hon hade både ätit och gått på lådan. Det har aldrig hänt att hon varit någon annanstans än under täcket när vi kommit tillbaka till hytten så detta är verkligen ett stort framsteg. Och bilresan från Göteborg till Svarttjärn gick som vanligt helt utan problem. Bara hon får ligga på mittkonsollen mellan framstolarna så är hon nöjd och glad. När vi körde upp bilen på den sista lilla vägen upp mot vårt hus så ställde hon sig i mitt knä och tittade ut. Det märktes tydligt att hon kände igen sig för huvudet gick runt på henne för att hon skulle kunna titta överallt samtidigt. När jag öppnade bildörren åt henne sprang hon ut och började genast kolla in sina favoritställen. Kanske ändå att hennes glädje över att få komma till Svarttjärn gör resan dit värd för henne.

Det var inte bara katten som blev lite till sig när vi kom fram. När jag klev ur bilen och såg det fina ljuset och de härliga färgerna började jag tänka efter för att komma på när jag senast varit på Ulvåsa vid denna tiden på året. Jag kom inte på när det senast var, så länge sedan var det. Det närmaste jag kunde komma på var att jag var där uppe i november ett år när Inger fått sin andra stroke. Då bodde vi i Kina och det var vinter och snö i Svarttjärn då. Jag kommer inte ens ihåg om jag brukade åka med till Ulvåsa på hösten under de sju åren vi bodde i Geneve. Hur som helst, det kändes som jag aldrig sett Svarttjärn i dessa färger förut. Helt otroligt.

På vägen upp till Svarttjärn hade vi plockat upp Erika på tågstationen i Göteborg och kört inom Julia och Johan för att ta en kaffe och säga hej till Fredrik som skulle stanna där en dag extra för att umgås med dem innan han kom upp till oss.

Självklart tog jag fram kameran så fort som möjligt och började fotografera. Jag har ju alltid haft stora problem med att fånga färgerna och ljuset som vi oftast ser det från vår lilla utkikspost på Ulvåsa. Men denna gången fick jag faktiskt till det hyfsat. Även om verkligheten alltid överträffar mina bilder så är det mer likt denna gång än vad de varit förut. Får kanske tacka Patrik och Peter för det faktum att jag äntligen börjat använda de manuella inställningarna i kameran. Får se om jag kan ta med de kunskaperna när det härliga kvällsljuset i sommar infinner sig, hoppas det. Nåväl, jag fotograferade en massa, alldeles för mycket som vanligt. Man vet ju aldrig vilket av alla försöken som blir bra så det gäller ju att ta så många gånger som möjligt ; ) Nu var det så att jag också blev utsedd av min käre make till att bli älgjaktsfotograf. Detta var bara ett knep för honom att äntligen få med mig på älgjakten, jag vet det. Men eftersom han tjatat i över 20 år så tyckte jag att det kanske var dags att ge med sig. Så när jag kom hem till Kiel igen så blev det att jag tittade en del på älgjaktsbilderna och glömde helt bort alla dessa bilder jag tog under helgen innan jakten.  Så när jag nu äntligen skulle sätta mig och försök få till bilder och text om älgjakten på bloggen, fick jag en smärre chock när jag hittade en mapp med över 350 bilder som jag helt glömt bort. Jisses, vilket jobb att gå igenom dem. Men nu har jag i varje fall reducerat antal blider till ett trettiotal och de kommer här. Ja, jag vet, alldeles för många. Men jag är ändå stolt över mig själv att jag lyckades få ner antalet så mycket ändå. Hoppas ni inte sitter med någon slö uppkoppling bara för då kan ni glömma detta inlägget.

Just när vi var på väg tillbaka till Ulvåsa så märker jag en skön dimma som kommer in över Svärdlång. Märkligt tycker jag, man jag tar tillfället i akt och fotograferar lite till.

Nu visade det sig snart att det inte alls var någon dimma som svept in, utan det rådde kollektiv eldningsfeber i Svarttjärn just denna dag. Därav röken över Svärdlång. Pär ville ju inte vara sämre än alla andra i byn så han skyndade ut och satte eld på den stora rishögen vi samlat ihop under sommaren.

Stärkt av den lyckade eldningen på lördagskvällen så beslutades det att vi också skulle elda upp de rishögar som vi samlat ihop bakom vårt lilla berg i somras. Det var en del av reslutatet av Kristinas avverkning som låg där. Skönt att bli av med det. Så på söndag morgon slog vi till och gjorde två stora eldar.

Jag ägnade en del tid att försöka fånga ljuset istället. Det gick väl sådär denna gång.

Ja, så gick denna dag också i en hast och framåt eftermiddagen åkte Erika in till Åmål för att hämta upp Fredrik som kom med tåget och under tiden hann Bosse att anlända hos oss. Han skulle också vara med på jakten så det var ju trevligt att han ville övernatta hos oss då.

Det blev någorlunda tidig sänggång för oss alla eftersom vi skulle upp tidigt och jaga älgar nästa dag. Ja, inte jag förstås, jag skulle jaga älgjägare. Det tycker jag känns mycket bättre än att jaga älgar. Men det får jag rapportera om en anann gång.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram /Marie