Fotoworkshop del 2, Brösarps backar

Klockan stod på ringning kl. 4.15 denna lördagsmorgon. Natten hade som förväntat blivit ganska sömnlös. Slumrade lite emellanåt men annars så var jag mest vaken. Så när klockan ringde så var det ganska gott att stiga upp och komma iväg.

Vi körde iväg till Brösarps backar och lyckades nog väcka alla personer i de husbilar som tvärparkerat på parkeringen. Men jag känner nog lite att de fick skylla sig själva när de occuperat nästan hela parkeringen på ett känt utflyktsmål. Inte kan de få räkna med att få sova då.

Det var fortfarande ganska mörkt när vi klev in i kohagen och började vår promenad upp på kullarna. Peter med den starka pannlampan tog täten och jag var ganska imponerad över att han höll sig så cool när vi passerade alla dessa tjurar och kossor som stod och stirrade på oss på väldigt nära håll när vi passerade dem i mörkret. Det kändes inte riktigt som om man helt kunde lita på dem. Jag var glad att inte behöva gå först i varje fall.

Men de var nog ganska snälla och vana vid att tokiga människor kliver in i deras hage innan solen gått upp så de lät oss hållas.

Vi delade upp oss på två olika kullar och riggade upp stativ och kamera och började fotografera. I början var det riktigt mörkt, men redan då såg man den härliga dimma som omslöt kullarna.

Det var helt magiskt att stå där uppe och se hur landskapet framför en förändrades i takt med dimmans förflyttning och solens uppgång. Och plötsligt tittade solen fram i horisonten, vilken känsla!

Plötsligt badade dimman i ett rött och gult skimmer. Det är tur att man har det på bild annars är det svårt att fatta att man varit med om det. Även om jag inte lyckas fånga känslan däruppe fullt ut så kan man ändå ana att det var mäktigt.

Men det gäller att vara snabb för bara en liten stund senare är allt det magiska över. Nej, kanske inte helt, för landskapet är ju fortfarande väldigt vackert. Men det magiska ljuset är borta och dimman har lättat. Jag börjar förstå det där om att man måste vara ute i god tid innan solen går upp.

Plötsligt var det en tjur som visade stort intresse för min ensamma kameraväska. Han tittade på den länge och närmade sig den sakta men säkert.  Jag vågade inte riktigt chansa på att han skulle låta bli den så jag gick och hämtade den.

När den intressanta kameraväskan var borta så hittade snart tjuren något annat intressant. Han spände ögonen i Peter och närmade sig sakta men säkert både Peter och hans kamera. Då kände Peter att det var dags att gå därifrån och packade snabbt ihop sina grejer :)

Lagom till allt det magiska ljuset försvunnit och dimman lättat började våra tomma magar göra sig påminda. Vi packade in oss i bilarna och lyckades nog återigen väcka de sovande turisterna i husbilarna. Väl tillbaka vid vårt boende så var det ett saligt gäng som satte sig och åt en god och välbehövlig frukost. Vi var nog alla väldigt tagna av denna morgon vi fått uppleva. Det gäller att ha tur, det räcker liksom inte med att gå upp tidigt och vara tidigt på plats. Väderförhållandena måste också vara de perfekta för att detta fenomen ska uppstå. Vi hade verkligen tur och vi kommer nog alla att leva på det länge.

Efter frukost var de några som passade på att sova lite. Men eftersom jag har så stora problem med att sova på nätterna så är det ingen god ide för mig att sova på dagen. Då är ju chansen att få sova på natten ännu mindre. Så jag ägnade förmiddagen åt att kolla igenom mina bilder och välja ut två bilder till eftermiddagens bildkritik. Ni som känner mig vet ju att jag lider av svår beslutsångest så det är en tuff process för mig. Men till slut måste man ju välja, och tänk, till slut lyckades till och med jag bli klar :)

Innan det var dags för kvällens fotoutflykt hann vi med att äta både lunch och middag på vårt boende. Vi bjöds på enkla men väldigt goda måltider. Det var en fröjd att slå sig ner och bli serverade denna goda mat. Visserligen var det ingen Texasstorlek på portionerna, men det var nog bra det, för då hade man ätit alldeles för mycket.

Jag återkommer med redovisning av kvällen senare.

Ha det gott och ta väl han dom varandra.

Kram /Marie