Vardag i Kiel igen

Inte har det blivit mycket bloggande sedan jag kom tillbaka till Kiel. Och inget har jag att skylla på. Får se om det blir lite ändring på det nu.
Det som har hänt är i stort sett det vanliga. Jag har spelat en hímla massa tennis och fått någon slag överansträngningsskada, Pisen har varit ute och åkt på stryk så vi har gett massa pengar till diverse veterinärer runt om i Kiel, jag fikar och lunchar med goa vänner och lämnar vår bil på svindyr service. Precis som vanligt alltså.

Ok, lite mer detaljerat kanske jag får rapportera. Det har ju bara en tendens till att bli för detaljerat när jag sätter igång :)

Nåja, skit i det, det får bli detaljer ändå.
Vi börjar med Pisen, och jag varnar känsliga läsare, det kommer att komma inte helt trevliga bilder. Men det var verkligen inte trevligt heller så varför ska jag lägga ut trevliga bilder då :)
Vi kom hem efter en lång bilresa från Sverige där Pisen som vanligt bara åker mil efter mil utan att ge ett enda ljud ifrån sig. När vi till slut efter drygt tio timmar var hemma så hoppade hon ur bilen och sprang raka vägen upp till lägenheten och letade efter sin matskål som inte stod på sin plats. Skönt att se att hon inte deppade ihop alltför mycket över att vara tillbaka i Kiel.
Under veckan som gick var hon ute långa stunder vid flera tillfällen. På onsdagskvällen kom hon in precis när vi skulle gå och lägga oss och allt verkade vara som vanligt. Men på torsdags morgon så stannade hon kvar i sängen när vi gick upp. Hon brukar alltid gå upp med oss, hänga med in på toa och dricka lite ur kranen och sedan springa in i köket för att få frukost. Men inte denna dag alltså. Hon bara låg i sängen och såg ledsen ut. Efter en lång stund kom hon stapplande över golvet och tog sig mycket mödosamt upp i fåtöljen och la sig. Detta utan att varken äta, dricka eller kissa. Det visade sig att hon hade fruktansvärt ont i sin högra höft. Rörde man henne så skrek hon och hon gick inte mer på hela dagen. Normalt brukar vi ju vänta någon dag och se om det blir bättre då hon haft krämpor förut. Men denna gången kändes det annorlunda så jag ringde veterinären och fick tid samma eftermiddag.
Väl hos veterinären så hade hon så ont så det var i stort sett omöjligt för veterinären att göra en ordentlig undersökning. Hon försökte att hitta något bitmärke men hittade inget. Då trodde hon att det eventuellt var något brutet eller att höften gått ur led. Men detta kunde inte undersökas utan röntgen. Så det var bara till att åka till deras huvudklinik där de har röntgenapparaten. Tur att jag har en sån snäll tennistränare som lånar ut sin bil till mig när vår egen är på service.
På det nya stället visade det sig att veterinären var en norsk tjej. Det underlättade ju snacket en hel del. Det märktes på henne att hon var lite orolig för att något var ur led. Men vad man då skulle göra ville hon inte prata om, så jag tolkade det som att det inte var helt lätt om det skulle visa sig vara fallet.
De sövde Pisen för att kunna lägga henne i önskad ställning under röntgen.

Röntgenbilderna visade ingen skada överhuvudtaget. Märkligt, men ändå ett skönt besked. Pisen fick en smärtstillande spruta och beordrades vila några dagar, men sen skulle nog allt vara frid och fröjd sa den manliga veterinären som nu tagit över. Han trodde att hon blivit biten utan att det gått hål på skinnet men ändå tagit illa i en muskel.
Vi åkte hem och Pisen drullade runt i lägenheten alldeles berusad. Dagen därpå gick hon helt som vanligt igen och visade inga tecken på smärta. Jättekonstig! Jag tänkte att det nog ändå var något som låg lite fel och det hamnat rätt igen under tiden de bände i henne för att röntga henne.

Veckan gick utan att hon visade några tecken alls på att ha ont i höften. Däremot verkade hon väldigt deppig, trött och sur. Jag började få riktigt dåligt samvete över att hon befann sig i en lägenhet i Kiel istället för i hennes paradis i Svarttjärn.

Men på torsdagskvällen när vi utförde vår vanliga procedur inför sänggåendet, dvs jag och Pär står och borstar tänderna och Pisen står i eller på handfatet och gör oss sällskap och dricker eventuellt lite ur kranen så upptäckte jag i spegeln att hon hade ett stort sår på höger höft. När jag petade på det så skrek Pisen. Ja, inte mycket vi kunde göra just då. Vi gick och la oss och på morgonen stack jag iväg och spelade tennis. När jag kom hem så låg hon på mina nytvättade vita jeans som ni inte var helt vita utan hade en hel del blodfläckar på sig. Jag insåg ju att det var ett infekterat bitsår hon hade. Det hade förstås varit där redan då hon hade ont föregående vecka, men antagligen varit så litet så att det inte syntes. Men nu hade det blivit infekterat och stort. Inte undra på att Pisen varit trött, ledsen och sur när hon har gått med en växande infektion i kroppen.

Det blev raka vägen till veterinären. Hon klämde på såret och ut kom så jäkla mycket hemskheter så att jag höll på att kräkas. Stackars Pisen hon låg där och gjorde nästan inget motstånd men skrek av smärta hela tiden. Med såret rengjort och två sprutor i kroppen fick vi sen åka hem igen. Såret lämnades öppet så allt äckel skulle kunna rinna ut och inte ligga kvar där och gotta till sig igen. Detta gjorde att vi efter en stund hade ganska många blodfläckar i lägenheten.

Under helgen blev såret torrare och torrare, men också öpnnare och öppnare. Till slut såg man rakt in i hennes kött. Det var bara ett stort hål rakt in. Jag ska inte visa den värsta bilden, det ser illa nog ut som det gör på bilden nedan.

På måndagen var vi på återbesök och då var all smärtan borta. Veterinären kunde klämma, tvätta och pilla hur mycket som helst utan att Pisen protesterade. Det var bara när hon satte två häftklammrar i skinnet på henne som hon skrek till, och det kan man ju ha en viss förståelse för. Hon vllle inte stänga såret helt ännu, men gjorde det lite mindre genom att häfta ihop det på mitten. Så nu är det ett lite mindre hål. Imorgon blir det ett nytt återbesök. Det är bara till att hoppas på att läkningen har gått som den ska.

Ja, det var Pisens historia det. Nu till min. Det blev ju inte så väldigt mycket tennis för mig i somras. Det blev spel några gånger och jag är väldigt tacksam mot både Åsa och Patrik som ställde upp och spelade med mig i Sverige. Men det blev alltså bara några gånger och när jag kom tillbka till Kiel så var jag förstås hur sugen som helst på att komma igång. Jag började redan på tisdagen med att spela. Då tror jag det blev 3 1/2 timme, och i den takten fortsatte det. Jag har väl spelat ca 8 timmar i veckan sen jag kom hem. Jag kände redan i somras när jag paddlade första gången att jag fick lite ont i handleden. Men det har inte blivit direkt värre så jag har bara kört på. Jag är ju hela tiden så tacksam så länge min armbåge håller så jag tänker inte riktigt att man kan få andra skador. Men så i måndags morse när jag spelade med Sabine så kände jag att jag hade riktigt ont i handleden. Inte roligt. Nu har jag avstått allt vad tennis heter resten av veckan som gått och hoppas att det ska räcka. Det känns redan mycket bättre så jag har tänkt att prova att träna med laget i morgon. Håll tummarna för mig. Jag har inte ork med några nya skador.

OCh bilen då? Jo, vi fick plötsligt i somras ett felmeddelande om att vår utfällbara dragkrok inte satt fast i utfällt läge. Det gör den. Den var ju utfälld och fast när meddelandet plötsligt dök upp. Men vi ville ju inte köra omkring med detta meddelandet som är ganska ljudligt de första minuterna av varje färd, så jag tog bilen till BMW för att få det avhjälpt. Men så mycket hjälp fick vi inte. Efter två dagars felsökande fick vi beskedet att de inte visste vad som var fel och att vi var tvungna att byta hela dragkroken och det skulle gå på ca 15 000 kr. Ja, tjena, Inte vill man byta en dragkrok som faktiskt är schyst men bara ger ifrån sig ett felmeddelande. Och inte kunde de stänga av felmeddelandet heller. Tack och hej sa vi och nu får vi se hur vi löser det. Är det någon därute som har kännedom om detta problem så får ni gärna höra av er.

Det är inte bara bilen, katten och jag som är justerade. Nej, även balkongen har fått sig en omgång. Redan tidigt i somras kom de och bröt upp golvet på balkongen för att det skulle justeras så att det inte blev en massa vatten stående på golvet. Synd bara att de bara bröt upp det och inte åtgärdade det igen. Hela sommaren har vi haft en obrukbar balkong. Det har ju inte gjort mig så mycket innan då jag var i Svarto, men Pär har ju varit här och han har ju inte kunnat använda den på hela sommaren. Det är först idag som de börjat lägga tillbaka brädorna. Men då tar väl det underbara vädret slut ska ni se.

Ett lite mer trevligt problem vi haft är att jag äntligen sagt upp mitt medlemskap i golfklubben eftersom jag inte spelar golf för tillfället. Det är bara det att i medlemskapet ingår en obligatorisk avgift till restaurangen på 120 euro varje år. De pengarna får man sen äta och dricka för. Har man inte förbrukat dem då medlemsåret tar slut så förlorar man pengarna. Mitt medlemskap går ut den 31 augusti så vi var tvungna att åka dit och äta. Vi behövde två gånger på oss för att göra tomt på kontot. Vi tog motorcykeln dit båda gångerna och satt sen och njöt av god mat ute på en solig terass. Sämre kan man ha det en söndag.

Såklart har även Seebar fått sig ett besök av oss i denna härliga augusti. De gäller att njuta av det goda så länge det går. Snart blir det grått och trist som det brukar vara här i Kiel.

Annars så har jag satt igång med två distanskurser igen. Bildbehdlingskursen blev färdig till slut, så det var ju bra. Nu är det Fotografi, visuell kommunikation och lite css, php och java script som står på programmet. En php kurs gick jag ju då min armbågsproblem körde igång och gjorde det omöjligt för mig att sitta vid datorn. Får hoppas att det går bättre denna gången.

Jag har en del annat att berätta men det får vi ta en annan gång. Det har redan som vanligt blivit alldeles för mycket svammel här :)

En sista sak bara. NDR, ett tyskt tv-bolag var ju och filmade under kanotmaran. Här kan ni se resultatet. Ca 10.30 in i programmet så börjar det. Efter maran så besöker de både Sillerud och Lennartsfors. Så  titta gärna på fortsättningen också. Lennartsfors besökte ju jag och Pär i somras med motorcykeln. Och vi konstaterade det samma som tv-folket. Lennartsfors håller på att bli ett museum. Det var inte mycket liv i det samhället.

http://www.ndr.de/fernsehen/sendungen/ostsee_report/media/ostseereport333.html

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram /Marie