Namibia dag 8 del 2, Suricater, ökenlo och vildhundar. Sista dagen!

Ja, så har jag då kommit till sista inlägget om min fantastiska resa till Namibia.

Efter att ha fått lite frukost i magen så var det återigen dags att sätta sig i jeepen och åka iväg och titta på djur. Första stoppen var surikater, ni vet en sådan där som Timon i lejonkungen är. Hur intressant kan det bli kan man ju tycka. Nåja, man vill ju inte missa något så det var ju bara till att hänga på. Och vilken tur att vi åkte dit. För vilka sötnosar och charmtroll vi fick möta.

Först gällde det att hitta dem. Eftersom de sprang fritt så visste man inte riktigt var de var. Men det gick snabbt och lätt att hitta dem. Vid första anblicken så var det inte så märkvärdigt. Två små söta Surikater som lekbråkade med varandra.

Vi intog förstås genast låg ställning för att få till en bra vinkel när vi fotograferade de små liven. Och då plötsligt var det inte så viktigt att bråka längre. Det fanns ju människor på marken att gosa med.

Ja, ni kan förstå att det var svårt att slita sig från dessa små sötnosar. Undrar om någon hade märkt om man stoppat ner en surikat i väskan :)

Till slut fick vi ändå säga hej då till surikaterna för att bege oss till Ökenlona (jag har ingen aning om vad det heter i plural) igen. Vis av väskincidenten som hände dagen innan så tyckte Salomon att vi skulle ställa våra väskor utanför inhägnaden för att de skulle vara säkra. Men så kom han på att det snart var lunchdags för babianerna och de alldeles strax skulle passera på en lång rad med ett gäng volontärarbetare. Det var således ingen bra ide att göra väskorna tillgängliga för ett gäng nyfikna babianer. Men då kom han ppå att vi kunde ta med väskorna in i inhägnaden, men sätta dem uppe på taket till djurens hus. Sagt och gjort.Vi gick in, satte alla väskorna i tryggt förvar uppe på taket. Och där fick de sedan ligga helt ostörda i säkert en hel minut. Så lång tid tog det innan Nisse nyfiken fick syn på dem och ville undersöka dem närmre.

Jag tror att det gick bra för Rogers kamera, annars så har vi ju bildbevis om försäkringsbolaget inte tror på historien om att det var en ökenlo som välte ner väskan från ett tak :)

När vi kände oss färdiga hos väskätarna så hoppade vi upp i jeepen och åkte iväg till vildhundarna. Det var inga djur man gick in och gosade med precis. Usch var aggressiva de verkade vara. Jag tycker att de var riktigt läskiga och var väldigt glad över att vi hade ett stängsel emellan oss och hundarna.

Hos vildhundarna stannade vi inte särskilt länge. Det var inte så trevligt där. Nu var det dags att åka tillbaka till lodgen för att äta lite lunch. På vägen dit skulle vi hämta väskorna i huset där tre i vårt gäng hade övernattat. Och det var inte vilket hus som helst, utan det huset där Brad Pitt och Angelina Jolie brukar bo i när de är i parken och hälsar på.  Brad och Jolie är nämligen stora bidragsgivare till parken och deras olika hjälpverksamheter och är ofta där på besök. Ni kan läsa mer här .

Sen var det lunch på lodgen och därefter ett par timmars fri lek. Jag valde att sitta i lobbyn och gå igenom bilder och göra lite internetärenden. Bland annat så försökte jag checka in på min flight från Frankfurt till Hamburg så att jag inte skulle behöva greja med det när jag kom till Frankfurt. Det gick inget vidare. Internet var så segt så det gick inte att få kontakt med Lufthansas sida. Men jag fick tag i Fredrik så han kunde göra det åt mig och sedan maila boardingkortet till lodgen så att de kunde skriva ut det åt mig. Så långt gick allt som det skulle. Men när den stackars tjejen i receptionen skulle skriva ut det åt mig så fick inte hennes dator kontakt med skrivaren. Hon försökte i flera timmar utan att lyckas. Stackaren, hon ska verkligen ha en stor eloge för att hon verkligen försökte. Men nu var det ju Lufthansa jag skulle åka med så då går det ju att skriva ut boardingkortet på flygplatsen, det är bara det att man får ägna lite tid åt att stå i kö till utskrivsmaskinerna. Värre hade det varit om man flugit Ryan air och kommit till flygplatsen utan boardingkort. Det hade kostat mångdubbelt mer än själva flygbiljetten att få det utskrivet på flygplatsen.

Efter några timmar så var det då dags att checka ut från detta underbara ställe och sätta sig i minibussen och bli skjutsad till flygplatsen. Det kändes verkligen vemodigt att det redan var dags att åka hem. Men tänk vad mycket vi hunnit med på denna fantastiska resa.

Hemresan gick bra, som vanligt sov jag inte på flyget så att flyga i 10 timmar i sträck känns ganska segt. Bytet i Frankfurt gick bra även om det är lite mäckigt att behöva hämta ut sitt bagage, släpa det genom hela Frankfurts flygplats för att sedan stå i en mil lång kö för att lämna det ifrån sig igen. Men som sagt, allt gick bra och jag hann med min anslutning och väl i Hamburg så stod Pär och Fredrik och välkomnade mig. Då var det ganska gott att komma hem även fast jag skulle kunnat tänka mig att stanna ett tag till i Namibia.

Ja, ska jag då försök mig på en sammanfattning av resan. Egentligen behöver man inte säga så mycket mer än att den var riktigt riktigt bra. Visst, det var en väldigt dyr resa, men efter att fått se vad man fick för pengarna så är jag förvånad att den inte kostade ännu mer. Det var verkligen valuta för pengarna. Allt klaffade helt otroligt bra och jag har fått se och uppleva helt fantastiska saker och platser. En stor eloge till resebyrån Afro-Carribean som organiserat allt toppenbra. Det var ju en fotoresa det här och det måste jag säga var riktigt bra. Att åka med sju andra personer som vill fotografera lika mycket som en själv och inte ha någon med sig som hela tiden tycker att man ska gå vidare innan man själv tycker att man har fotograferat klart var så klart en stor fördel. Mina farhågor om att man inte skulle kunna tillräckligt mycket om fotografering för att känna sig hemma i gruppen infriades inte alls. Detta var verkligen en resa för fotointresserade på alla nivåer. Enda kravet som känns ganska viktigt att uppfylla är väl att man har en systemkamera. Men skulle nog inte känna sig riktigt bekväm på en sådan här resa med endast en pocketkamera. Något som också starkt bidrog till att göra resan så bra som den blev var förstås mitt resesällskap. Vi var verkligen en härlig grupp av ganska olika personligheter. Tack alla ni för att ni bidrog till att göra denna resan oförglömlig. Och tack för att ni alla på olika sätt gav mig inspiration genom era bilder. Och ett extra tack till Martin som övertalade mig att åka med överhuvudtaget. Om jag inte sett ditt namn i artikeln om resan så hade jag aldrig ens funderat på att åka. Undrar om det ska gå 23 åt till tills vi ses nästa gång igen.

Ska ni någon gång åka till Afrika eller Västindien så kan jag varmt rekommendera resebyrån Afro-Carribean åt er. Bättre, snabbare och personligare service är nog svårt att hitta.

Nu känns det lite konstigt, jag har suttit med mina bilder och bloggen nästan varje dag sedan jag kom tillbaka från Namibia för att få färdigt alla inläggen. Vad ska jag nu blogga om? Det känns ju inte särskilt inspirerande att blogga om min vardag här hemma i Kiel efter detta precis. En ny resa kanske? Nej, de får nog vara bra med det ett tag, tiden finns ju, men har man inget jobb så är det inte så lätt att finansiera fotoresor :)

Men nu är det ju faktiskt så att bloggen är i första hand tänkt som min egen dagbok. Så då är det ju min vardag här hemma i Kiel som jag ska kriva om när det är här jag är fast det inte känns särskilt inspirerande.  Så hädanefter kommer det att bli precis som vanligt här på bloggen, tennis, fika och diverse luncher alltså :) Och kanske en och annan kommentar om Pisen.

Avslutningsvis så lägger jag upp några bilder som Roger fångade på mig under resan.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram/ Marie