I morgon kväll åker vi till Winterberg. En liten håla nästan 50 mil söder om Kiel. När man nämner för en tysk att man ska åka dit så bara skakar de på huvudet. De har ingen aning om vart det ligger. Enda undantaget var min onsdagstennispartner. Hon hade full koll. Anledningen till att vi valde detta ställe var att vi ville åka till något ställe på rimligt avstånd där man kunde åka längdskidor. Efter lite sökande på internet så fann vi detta och tyckte att det verkade bra. Och det har nog varit väldigt bra de senaste veckorna. Mycket snö och lagom kallt. Problemet är bara att fr.om i morgon så ska det bli plusgrader och regn, och det ska tydligen hålla i sig hela helgen. Jaja, vi får väl njuta av att få se något annat än Kiel under några dagar. Och vem vet, metereologerna har ju haft fel förut.
Pär var ute med jobbet sent i går och ska vara ute med dem i kväll också. Så han packade igår när han var hemma en sväng innan det var dags för utgången på kvällen. Jag kollade lite på vad han packat ner. Och om man ska döma efter hans packning så är det tydligen ett träningsläger vi ska åka till. Det låg typ bara träningskläder i väskan. Det var korta träningsbyxor, långa träningsbyxor, tunna träningsbyxor och tjocka träningsbyxor. Plus badkläder förstås!
Jag påbörjade min packning igår genom att gå ner i källaren för att ta fram mina skidbrallor. Haha, vilket skämt!!! Jag köpte de på Athleticum i Geneve när vi bodde där. Efter att vi flyttat därifrån har jag nog bara använt dem under ett tillfälle och det var när vi åkte skidor i Sydkorea för nästan fyra år sedan. Jag hade väl mina aningar om att det skulle bli lite tajt, men detta var ju verkligen skrämmande. Med bara trosor under så fick jag på mig dem och kunde med mycket möda stänga knappen. Men sen kunde jag varken röra mig eller andas. Kanske tur att det ska bli plusgrader så att man inte behöver några skidbyxor, kanske regnbyxorna kommer mer till pass.
På tal om Sydkorea. Jag läste på Karolinas blogg från Moskva att hennes sambo lyckats med konsstycket att ” råka ” hamna på presskonferensen med Real Madrid inför deras match mot Moskva. Och sen också ” råkat” komma med ner på innerplan på deras träning. Hoppsan som det kan gå. Ni kan läsa om hans äventyr här Karolina i Moskva. Ja, hur kommer Sydkorea in i det här då? Jo, jag blev när jag läste detta påmind om när vi skulle åka med en buss som gick mellan slalomområdet och längdskidområdet i Pyeongchang. Målet för vår resa var att kolla in när Världseliten i skidskytte skulle träna inför världscuptävlingarna som skulle gå dagen efter. Vi hade frågat hur man tog sig dit och vi fick till svar att vi skulle ta en av de transferbussarna som gick ungefär var tjugonde minut (eller nåt) och som var till för hotellgästerna att smidigt kunna flytta sig mellan anläggningarna. Sagt och gjort. Vi promenerade bort till hållplatsen, och redan där blev vi lite fundersamma när de enda som väntade på bussen var en ledare och tre vältränade Kineser i träningskläder och utrustade med gevär. Vi sa artigt Ni hao och Kineserna svarade artigt Ni hao och då kom bussen.
Men när vi såg att den var helt full av skidskyttar så tevekade vi på om vi verkligen skulle gå på, det kunde väl inte vara rätt det här. Men det fanns ingen möjlighet att ändra sig. De artiga Kinesiska grabbarna väntade på att vi skulle gå på innan de själva gick på. Det kändes verkligen märkligt att stå i en bussgång tillsammans med en stor del av världseliten i skidskytte som stirrade på en och undrade vad i hela friden vi gjorde på den bussen. Men det var bara att hålla god min och åka med. Väl framme vid anläggningen var det bara att följa strömmen av skidskyttar så kom man fram till huvudläktaren.
Det hela var mycket märkligt. Vi var de enda på hela stället som inte hörde dit och ingen ifrågasatte vad vi gjorde där. Vi hade nog kunna gå ända fram till skjutvallen utan att någon reagerat. Vi gick också in och käkade i restaurangtältet där de enda gästerna förutom vi var en massa tv-folk.
Ja det var en märklig upplevelse. Tyvärr hade vi en annan buss, den tillbaka till Seoul att passa, så vi var tvugna att åka därifrån ganska snart igen. Men vi han iallfall få en glimt av några av våra manliga stjärnor och den från tv så välkända förbundskaptenen med sin blyertspenna uppstucken i mössan.
Men faktiskt så började konstigheterna redan dagen innan. Vi hade varit och letat efter en bar som skulle ligga högst uppe i ett närbeläget hotell. När vi väl hade hittat dit så visade det sig att det var stängt. På vägen därifrån råkade vi passera den lokal där välkomstmiddagen för alla skidskyttar skulle hållas. Nyfiken som jag är så gick jag dit och kikade in genom dörren. Eftersom ingen stoppade mig så stod jag kvar en stund och tog ett par foton av ganska dålig kvalité. Men efter en stund var det dags för vakterna att stänga dörren, tydligen var alla samlade. Vakterna bad mig gå in och sätta mig. Ähh, nej jag ska inte med där sa jag. Men jodå tyckte vakterna gå du in dit och sätt dig bara. Men nej, där går gränsen, så modig är jag inte, kanske om jag hade haft med mig någon annan toking att vi vågat, men nu backade jag så snällt och vi gick därifrån. Och var tusan skulle jag satt mig? Kanske vi Lettlands bord, det var ju tomt :) Men jag tror nog att det ganska snart hade blivit uppenbart att vi inte hörde hemma där och då hade det nog blivit lite pinsamt. Men jag kan också förstå vakterna, vi var de enda västerlänningar på hela anläggningen som inte hörde till Skidskyttecirkusen, så det är klart att de trodde att vi var med dem.
Jaha, allt detta hamnade nu här på bloggen tack vare att jag letade fram mina gamla skidbrallor igår och läste Karolinas blogg. Som det kan bli.
Vad har annars hänt här då. Mest det gamla vanliga. Tennis och tyskalektioner och skriptspråkstudier. Vad det gäller det senare så har jag varit ganska förtvivlad. Jag har ägnat sååå många timmar med att försöka få till några enkla små uppgifter. Men hur jag än försökt så har det inte blivit som det var tänkt. Till slut så fick jag ge mig och skickade iväg ett mail till läraren. Det visade sig att jag var helt rätt på det men antagligen fått någon litet tecken någonstans fel på vägen. Jag vet fortfarande inte vart felet låg, men när jag skrev om det enligt hennes anvisningar så fungerade det. Precis så tyckte ju jag att jag också skrivit flera gånger innan. Men eftersom jag nog försökt på 200 olika sätt under den här tiden så är det svårt att minnas exakt hur man skrev. Nåja, efter att ha löst del 1 av uppgift 1 så gick de andra delarna av bara farten, så nu ska jag börja brottas med uppgift två. Får hoppas att det går lite smidigare. Men en sak har jag iallafall lärt mig, och det är inte vara så himla stolt och tycka att det här ska jag minsann klara själv utan faktiskt ta hjälp av läraren. Det är ju dock hennes uppgift att hjälpa till på vägen. Men mitt problem är väl lite också att jag har ganska dåligt självförtroende vad det gäller det här, så jag tänker att alla andra kan säkert det här utan problem och det är ju pinsamt att behöva be om hjälp. Men så försöker jag intala mig att vi går ju faktiskt alla kursen för att vi vill lära oss dess innehåll, inte för att vi redan kan det. Så jag är nog inte ensam om att vara lite trög vad det gäller PHP, hoppas jag :)
Jag och Pär hyrde en tennistimme i söndags för att Pär skulle få prova sitt nya racket. Han var väldigt nöjd över det. Det var tydligen en stor skillnad att spela med detta jämfört med hans gamla. Det var ju bra att han var nöjd, men jag ångrar nästan att jag gav honom ett nytt racket. Nu blir det ju ännu svårare för mig att slå honom. Det var i stort sett omöjligt förut och inte blir det lättre nu. Ni som läst min blogg sedan Houstontiden vet att jag bara har tagit set mot Pär en enda gång. Jag var väldigt nära att göra det en andra gång men då slocknade strålkastarna så lägligt precis innan jag skulle serva hem setet. Men efter det har jag inte varit i närheten av att ta set av honom. Jag ser bara en lösning på detta. Det är givetvis att jag också får ett nytt racket, eller hur?
I morgon sak jag ha min tyskalektion hemma hos tyskaläraren eftersom hon hade problem med barnvakt. Det ska bli trevligt att komma hem till henne tycker jag. Alltid roligt att se hur andra bor.
Lillpisen ligger här bredvid mig vid skrivbordet och snarkar, lyckligt omedveten om att vi ska vara borta i fyra dagar. Hyresvärden har lovat att gå upp i lägenheten och titta till henne varje dag så det går nog bra. Hon sover ju ändå mest när hon är ensam hemma.
Nog för denna gång.
Ha det gott och ta hand om varandra.
Kram /Marie
by Marie