En upplåst Iphone

Efter ytterligare en timme i Apple Store och efter att killen i affären suttit i telefonsupport och signaler blev skickade genom luften så blev äntligen låsningen mot At&t borttagen igen på Pärs Iphone. Nu är den låst till Tyska Telekom igen. Men det gör ju inget eftersom de är den operatören han använder och det var så telefonen en gång levererades till honom.
Trots lång väntan så måste jag säga att de har varit mycket hjälpsamma i Apple Store och att de genast tog på sig ansvaret för att detta problemet uppstod från första början.

Nu sitter vi i hotellbaren med varsin dator. Pär jobbar och jag har konfigurerat Pärs jobbmailkonto och synkat all annan information tillbaka till hans Iphone. Detta behövdes göras manuellt eftersom allt försvann i och med att han lämnade ifrån sig sin trasiga telefon och det inte gick att göra en backup på den innan, detta eftersom backupen var krypterad och hade ett för oss helt okänt lösenord kopplat till sig. Men nu är all information tillbaka igen och Pär är nöjd och glad.

Helt olikt alla andra här i Houston så lät vi bilen stå och promenerade bort till Memorial Mall. Det är en promenad på 2.5 kilometer längs den väldigt trafikerade I-10. Vi gick givetvis inte på I-10:an utan på trottoaren som fanns längs feedern. Men det känns nästan som om man går uppe på motorvägen med alla dessa höga billjud som man omges av. Det är inte så lätt att prata med varandra när man går där om man säger så.
Man blir nätan yr av att titta på alla vägar som finns i många nivåer. I detta virrvarr av motorvägar ligger vårt hotell, Four Point.

Jag måste ju också berätta om en liten rolig episod som hände i frukostrestaurangen igår.
Just nu bor det ett stort gäng ungdomar på hotellet. De tillhör alla samma företag och är väl här på någon slags träning. Det verkar också som ungdomarna inte känner varandra sen innan utan kommer från olika ställen. Händelsen i matsalen ägde rum första morgonen de var här. Jag antar att gruppen hade träffats kvällen innan och börjat bekanta sig med varandra, men inte tillräckligt mycket för att känna igen alla i gruppen.
Ganska nära vårt bord satt två herrar och en yngre kille, alla från Tyskland och dessa tre tillhörde inte ungdomsgruppen. Vid ett tillfälle så gick de två äldre herrarna iväg för att hämta mer mat och ensam kvar satt den yngre killen. Just då kommer en tjej från ungdomsgruppen och letar efter en sittplats. Det fanns många lediga men hon ville nog sitta tillsammans med någon och när hon såg den tyska killen sitta ensam så slog hon sig ner vid hans bord helt övertygad över att han tillhörde hennes grupp. Det var så roligt att se hans min när tjejen utan ett ord slog sig ner vid hans bord och började äta frukost, och inte ett ljud sa han om att hon nog misstagit sig. Efter en stund kom då de två herrarna tillbaka och såg ganska förvånade ut när de fått sällskap av en ung tjej vid bordet, men inte heller de sa något utan de satte sig vid bordet och fortsatte med sin frukost. Man såg att tjejen började bli lite fundersam över vart hon satt sig och när sedan de tre började prata tyska med varandra så stod det helt klart för henne att hon hamnat lite fel och hon började se ganska nervös ut. Men hon sa inte heller något utan slängde bara i sig maten och pep snabbt därifrån. När hon gått såg man de tre herrarna le i samförstånd till varandra. Stackars tjej säger jag bara, hon tyckte nog det hela var mycket pinsamt och ville nog bara försvinna därifrån. Men för oss som satt som åskådare till detta var det ganska kul. Ganska typiskt att det var ett gäng tyskar hon råkade sätta sig hos, hade hon råkat hamna hos några amerikaner så hade de ju glatt välkomnat henne vid bordet men samtidigt upplyst henne om hennes misstag.

I morgon ska jag åka till The Woodlands på SWEA-lunch. Perfekt, då får jag tillfälle att träffa flera många goa tjejer på en gång.

Ha det gott och ta hand om varandra.
Kram /Marie