Dåligt humör

Jaha, vad ska man börja. Just nu känns inget speciellt kul och mest av allt har jag bara lust att gå och lägga mig och dra täcket över mig och gråta en skvätt. Varför i hela friden då kan man ju tänka. Ja, jag har lite svårt att förklara det själv, jag har det bra här och aktiverar mig ganska bra tycker jag, så det borde ju vara ok. Men just nu går jag och lägger mig med ont i magen varje kväll, har väldigt svårt att sova och vaknar gråtfärdig med en känsla av att det är lika bra att strunta i att gå upp idag. Och det som mest rör sig i min skalle just nu är Lillpisen. Hon har ju varit hos min syster sen vi flyttade från Houston. Jag har bara fått positiva rapporter därifrån om att allt går bra och när jag var där för någon vecka sedan så verkade Lillpisen må alldeles utmärkt och verkade trivas bra. Men så plötsligt så får jag beskedet att de inte vill ha henne kvar. Ok, det måste ju lösas då, men hur? Jag tycker så synd om Lillpisen som ytterligare en gång måste flytta och lära känna nya människor. Och vilka dessa människor ska bli har jag ingen aning om för tillfället. Allra helst hade jag ju velat ta hit henne. Men eftersom det är omöjligt så är det ingen ide att jag ens tänker tanken. Just nu känns det som om jag bara vill ta båten till Sverige, hämta upp pisen och bo i Sverige med henne. Men det är ju lite väl drastiskt kan ju till och med jag tycka. Jag har full förståelse för de som tänker att har den där tjejen inte större problem än vad katten ska bo så kan hon vara väldigt lycklig. För så känner jag också, det kommer säkert komma stunder i livet då jag kommer att önska att mitt största problem var att hitta ett kärleksfullt hem till min katt. Men just nu, så känns det väldigt tungt måste jag säga. Så är det bara.

Vad har hänt här sen sist då? Jo, en hel del får jag väl säga. Och när ni nu läser om hur min senaste vecka varit så kommer ni nog återigen tycka att jag har väl ändå inget att klaga på. Och så är det väl, men man kan ju inte riktigt bestämma över sina känslor tyvärr.

En kväll förra veckan hängde jag på Pär och hans kollegor och bowlade. Vi var sammanlagt 14 personer som slängde iväg klot några timmar. Mina resultat var väl inte så mycket att hänga i granen precis. Första serien var en katastrof, jag slog tre ettor i rad tror jag. Det har vad jag kan komma ihåg aldrig hänt mig förut. Andra serien ryckte jag upp mig lite grann och kom trea. Men det var absolut inget resultat jag var nöjd över. Nöjd kan dock killen som kom etta vara. Han fick 205 i sin andra serie och var stolt som en tupp (med all rätta). Jag tycker också att det var fantastiskt bra och kan inte för mitt liv inte förstå hur jag för tjugo år sedan gjorde flera serier runt 220. Jag tror att mitt personliga rekord ligger på 223 eller 226. Oftast låg mitt resultat under 200, men ibland fick man till det och kom över 200 och då var man supernöjd förstås. De resultaten känns ju helt otänkbara nuförtiden. Men det är klart, det är lite skillnad när man spelar med sitt eget klot och har sina egna skor på fötterna och har spelat på aktuell bana ett antal gånger förut. Man kan ju inte riktigt begära att man ska uppnå de resultaten igen. Jag förde faktiskt statistik på datorn på alla mina serier när jag spelade aktivt, men det var tiden innan Windows fanns och de resultaten finns inte kvar någonstans längre. Men det skulle vara intressant att titta tillbaka på de siffrorna nu.

Jag har spelat tennis flera gånger, ett par gånger med en kanadensisk tjej och en gång med en tysk tjej och sen har jag haft både grupplektion och privatlektion med Patrik. Det är kul att spela, synd bara att det gör så förbenat ont i min fot. Jag gick till ortopedtekniken igår och de tog mina fotavtryck. Nästa onsdag ska jag hämta ut ett par nya inlägg, får hoppas att det hjälper lite. Om en dryg vecka börjar vintersäsongen här i Kiel och då är det tänkt att jag ska spela två gånger i veckan och nu på lördag ska jag spela en handicapturnering som klubben ordnar. Det är mix som gäller och jag har i nuläget ingen aning vem min partner blir. Men det ska bli kul oavsett hur det går. Får hoppas bara att regnet kan göra ett litet uppehåll under de timmarna.

Jag cyklar till mina tyskalektioner två gånger i veckan och tycker fortfarande att det är så tråkigt. Konstigt att man kan ha så olika känslor för nya språk. När jag lärde mig den lilla kinesiska jag kan så tyckte jag att det var väldigt roligt och intressant, den känslan har inte infunnit sig vad det gäller tyskan tyvärr.

När jag vaknade i måndags så möttes jag av något jag inte sett på hur länge som helst känns det som.

Ser ni? Solen skiner.

Men trots solsken så kändes det helt omöjligt att öppna ögonen ordentligt. Dels så var ju inte humöret på topp, dels så hade jag sovit förfärligt dåligt, men ändå! Så tunga ögon var det längesedan jag haft. Men till slut var det ju bara att tvinga sig upp ur sängen, tyskalektionen väntade ju. Jag stapplade upp och gick in på toa. Och där, framför spegeln fick mina tunga ögon sin förklaring. Mitt högeröga såg normalt ut, men av vänsterögat fanns det inte mycket att se. Det var helt igensvullet. Det gjorde inte ett dugg ont och jag kom fram till att det var ett myggbett, inget allvarligt alltså, men det såg inte allt för trevligt ut.

Eftersom varken jag eller Pär är roade av att laga mat så blir det ganska ofta att vi går ut och äter. Det är toppen här i Kiel, man kan GÅ till matställena. Det blir ofta några kilometers promenad, men det är ju bara nyttigt. Vi har hört av många att restaurangen i Stenaterminalen ska vara väldigt bra. Så i fredags så traskade vi dit. Svenskar som vi är, så trotsade vi den inte så varma kvällen och svepte in oss i filtar och satt ute på terrassen och åt. Gott och trevligt var det, och så fick vi även vinka av Sverigeresenärerna när färjan avgick.

Bye bye Stena!

En dag så kom några trädklippare hit och fixade till det stora trädet vi har på framsidan. Det var verkligen välbehövligt. Det är ett jätteträd och grenarna hängde in över vår balkong. De gjorde ett bra jobb och nu har vi fått lite mer ljus på vår balkong.

 

I söndags så tappade jag helt tidsuppfattningen. Vi började dagen med att äta frukost i sakta mak och sedan tog vi tag i projektet “Ställa iordning gästrummet/kontoret”.

Jag gick i min pyjamas under hela tiden vi grejade, drog bara på mig en tjockare tröja. Vi jobbade på bra och fick så småningom iordning på rummet. När vi började bli klara så föreslog Pär att vi skulle cykla till MC Donalds och få i oss lite snabbmat. När han sa det så kände jag hur hungrig jag var och plötsligt blev jag alldeles matt av hunger. Dags att ta sig ur pyjamasen då tänkte jag och tänkte samtidigt att det är ju inte klokt att jag har gått i min pyjamas ända tills klockan ett, halv två. Samtidigt som jag tänkte det så slängde jag en blick på Pärs väckarklocka, men den gick ju helt galet, eller? Jag kollade min iphone och fick samma resultat. Klockan var 16.23!!!! VA, hur kunde timmarna bara försvinna? Det är nog första gången i vuxen ålder jag kliver ur pyjamasen kl. halv fem på eftermiddagen. Vi cyklade iväg till donken, inte så exklusivt precis men snabbt och lätt var precis vad vi behövde i den stunden.

Nu när vi fått ordning i gästrummet så var det dags att införskaffa den efterlängtade frysen. Vi har inte plats med en frys i köket, så tyvärr får våra blivande gäster dela rum med en frys, men men, då kanske gästerna stannar lagom länge :)

Så jag åkte iväg till Media Markt och inhandlade en frys och en micro i måndags. När jag ändå var i området så gick jag in på Bauhaus. Och tänk, där fick jag stilla min oro. Jag har varit lite orolig över bristen på julsaker i affärerna här. Det är ju ändå mitten av september och jag har inte sett skymten av julsaker. Men Bauhaus kunde alltså lugna mig på den punkten :) Känns skönt att veta att jag kan åka dit och handla om jag skulle känna ett akut behov av en julgran i mitten av oktober.

Ett annat köpcenter vi varit på några gånger är CITTI-PARK, där finns CITTI-MARKT som har det mesta man kan önska sig i matväg.  När jag och Pär var där för någon vecka sedan så hade de Svensk vecka. Givetvis så fanns både älgskylt och röda stugor med som illustration för Sverige.

Studierna går inte speciellt lysande för tillfället. Jag har svårt att koncentrera mig just nu när tankarna bara dras till min goa fyrbenta vän som behöver ett nytt hem. Jag får ta det med en nypa salt helt enkelt, blir jag klar med någon av kurserna så är det bra, blir jag det inte så är det ingen katastrof tycker jag.

Men något jag är glad över är att rapporterna från både Fredrik och Erika är positiva vad det gäller skolan. De tycker båda att det är intressant det de läser. Kul att höra.

Jaha, nu har jag väl gnällt färdigt för den här gången. Nu ska jag lägga mig i soffan och deppa en stund tror jag.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie  

PS. några dagar till kan ni rösta på min bild, en gång per dag fram till den sista september kan man rösta. http://sarasmatkasse.se/tavlingsbidrag-marie-bengtsfors-solsjon#  DS.