Nu är jag hemma i Göteborg igen, långt ifrån späckhuggare, pingviner och pingvinlöss. Det var en lång resa hem fast allt gick precis som planerat, så det var ju bra. På flygplatsen möttes jag av Erika och Fredrik. Det var mysigt. Sussanne, Patrik, Ella och Johanna stod också och väntade då de precis landat från sin Kinaresa.
Vi tog med oss Johanna i bilen och körde henne till Hisingen och de andra Togelidarna åkte hem till Laholm.
Väl hemma så hade Pär förberett en liten födelsedagsmiddag. Det kändes bra att sätta sig vid bordet tillsamman med hela familjen.
Även om det var gott att komma hem så var det svårt att känna sig glad då jag visste till 99% vilket besked jag skulle få på tisdagen när jag kom till jobbet. Hälsoresurs har ju under vintern utvecklat ett jättefint nytt system för att hantera klippkort, rapportering och fakturering. Det var en nödvändig utveckling i företaget eftersom det vuxit ganska mycket och de gamla systemen att sköta detta på blir ohållbart i längden. Problemet är bara att det har tagit bort i stort sett alla mina arbetsuppgifter och då nu företaget går in i en ny fas så behövs andra kompetenser. Så det hela slutade som väntat. I tisdags fick jag besked att jag tyvärr inte har någon plats kvar på Hälsoresurs. Detta kom givetvis inte som någon chock då vi pratat om det förut. Det har legat som en tung sten i magen hela våren. Men det var ändå otroligt tungt när det slutgiltiga beskedet kom. Jag har verkligen trivts superbra på jobbet. Bättre kollegor är svårt att hitta. Nu får ni inte tro att det slutade i någon slags osämja. Så är det inte alls, jag är införstådd med att företaget nu behöver ta nya grepp och just den kompetensen som eftersök har inte jag. Men tungt som tusan är det. Jag har gråtit en del kan jag säga, men så är jag ju ganska lättgråten också :)
Så nu är jag plötsligt arbetslös. Jobbet på Mercy Ships har jag kvar, men det är ju obetalt, så där finns ingen lön att hämta :) Ni får gärna komma med tips på ett jobb som inte är heltid och har flexibla arbetstider.
Nåja, nu får det bli lite rapportering från Argentina istället.
Tisdagen den 11/4.
Vi åkte som vanligt den långa vägen ut till Punta Norte på morgonen. Det blåste ganska mycket så vi hade inte så mycket hopp om att få se några späckhuggare i området. Men vi hann inte mer än att sätta ner våra ryggsäckar och gå på toaletten innan Hector kom rusande och sa åt oss att skynda oss då det fanns 8 späckhuggare runt hörnet som troligtvis var på väg mot attack channel. Så det var bara till att kränga på sig ryggsäcken och gå iväg den dryga kilometern ner till stranden. Väl där så var det till att kvickt få upp kameran och sätta sig till rätta. Nästa besked vi fick var att de låg stilla och avvaktade. De rörde sig inte åt något håll.
Det var riktigt riktigt kallt nere på stranden. Det blåste iskallt och mycket. Och väntan blev lång. Efter ett tag fick vi besked om att fyra av späckisarna hade dragit väster ut. Och de andra fyra låg fortfarande och avvaktade.
Många små ungar i och vid vattnet. Men vad hjälper det när inte späckhuggarna är på plats.
Vi väntade både länge och väl och gjorde allt för att hålla oss varma. Ett tag så låg vi alla ner för att få så lite vind på oss som möjligt.
.jpg)
Kallt som attan.
Efter en lång stund då inga nya besked kommit om späckhuggarna så kröp vi upp till grässlänten för att komma ifrån den värsta vinden.
.jpg)
Här är vi och långt därborta är vår kamerautrustning. Får hoppas den står stadigt i vinden.
De där lågväxta buskarna ser inte ut att ge mycket skydd. Men de gjorde stor skillnad. Vilken lättnad att komma undan vinden en stund.
Efter ytterligare en lång stund så sprakade det i Hectors radio och beskedet var att de fyra kvarvarande späckhuggarna nu drog sig ut på djupt vatten och såg ut att lämna området helt och hållet. Så det var bara till att gå tillbaka ner till stranden och packa ihop sin utrustning och ge sig tillbaka till bilen.
Nu trodde vi nog alla att vi som vanligt skulle åka direkt tillbaka till hotellet. Men istället blev det lite sightseeing. Plötsligt förändrades de oändliga slätterna med lågväxta buskar till en öken. Väldigt märkligt.
När vi spatserat runt i öknen en stund så var det dags för nästa ställe. En häftigt ställe med höga klippkanter. Det gällde att inte gå för nära kanten.
Vår ständiga chaufför och reseledare Frank. Men bra på att tvätta bilen var han inte.
Parkvakten Hector som var vår privata späckhuggarguide under den vecka vi var på plats.
Ett tredje ställe hann vi också med innan det var dags att åka tillbaka till hotellet.
Tidvattenpölar som gav fina effekter.
Detta fick räcka för dagen. Tillbaka till hotellet för att ladda över bilderna och kanske redigera en stund och eventuellt blogga om det fanns både ström och internet. Det kunde man aldrig vara riktigt säker på.
Ha det gott och ta väl hand om varandra.
Kram/Marie
by Marie
Rikard - Kan ju säga att jag verkligen INTE läste ”Punta Norte” när jag av misstag kom in din sida…
Har bott i Kongos hamnstad, med ett väldigt liknande namn, som barn. Bl.a. firat jul i Luozi (med tanke på er bok).
Världen är stor, men liten.
Marie - Hej Rikard. Ja, Punta Norte skiljer sig väl lite från Poine-Noire som jag antar att du syftar på. Spännande att du bott i Kongo. Var dina föräldrar missionärer eller varför bodde ni där?