Späckahuggarattack och pingvinlöss

Nu är vi på väg hem igen efter en fin resa i Argentina. Vi började vår resa kl 4 i morse och nu är kl 20.30 och jag sitter på planet och bloggar. Än återstår 9,5 h av denna flygning och sedan ska vi flyga från Frankfurt till Dusseldorf för att sen åka vidare mot Göteborg. Det kommer att vara en resa på ca 35 timmar innan jag är hemma. 10 timmar mindre än på utresan :)

Men nu åter till min kronologiska ordning på min dagbok från resan. 

Måndagen den 10 april var det återigen dags att stiga upp tidigt och åka de dryga nio milen bort till Ponte Norte. 

Frank som åkt till detta ställe minst två gånger om året under 25 år har aldrig sett dimma i detta område. Dessa dagar var det så dimmigt på morgonen att det var som att åka igenom moln. 

När vi kom fram till Ponte Norte så var det ett ganska fint ljus en stund. 

Tyvärr var det ganska vågigt och vinden kom från fel håll. Så Frank sa att det var ca 5 % chans att det skulle bli någon attack. Det var ju inte så roligt att höra. Bara till att ställa in sig på en dag av väntan uppe vid kafét.

Späckhuggare hade setts i området men var nu på väg bort från oss så hoppet var inte så stort. 

En stund senare så skulle vår guide Hector gå ner till stranden med det brasilianska filmteamet så att de skulle kunna ta lite sjölejonbilder i väntan på späckhuggare. Vi hängde på. Bättre än att sitta uppe vid kafét och hänga. 

Eftersom vi skulle komma ganska nära sjölejonen så var det smygning bakom buskar som gällde. Inte lätt att smyga på knä med 15 kg på ryggen och stativ i handen. Men var gör man inte för lite bilder :)

När vi väl hade kommit på plats så sprakade det i Hectors radio med besked om att späckisarna hade vänt om och var på väg tillbaka. Så det var bara till att kravla sig upp från stranden igen och ta en rask promenad bort till attack channel. 

Väl där kunde vi se späckhuggarna långt ute på djupt vatten. Vi kunde också konstatera att det var väldigt höga vågor i attack channel och inte mycket aktivitet på sjölejonungarna. 

Efter lite övervägande så bestämde vi oss för att byta plats då det såg lite lugnare ut med vågorna i den lilla attack kanalen och det verkade som att några späckhuggare visade intresse för det stället. Det var samma ställe som vi såg attacken första dagen.

Inte riktigt lika höga vågor här

Späckhuggaren Valen och hennes unge Mirroar patrullerade fram och tillbaka längs stranden för att se om det dök upp några sjölejonungar på lämpligt avstånd. De andra i flocken låg längre ut och väntade. 

Valen och hennes unge Mirroar

Hon var otroligt tålmodig, i flera timmar satt vi på stranden och väntade och Valen simmade fram och tillbaka och ut och in hela tiden. 

Inget lämpligt byte i sikte.

När det började bli lågvatten så tröttnade de andra i flocken och gav sig av söderut. Valen drog sig också utåt och vi trodde att hon också skulle ge sig av eftersom vattnet snart var för lågt för henne. 

Men just som vi nästan var på väg att packa ihop vår utrustning så kom det tre sjölejonungar simmande. Valen vände om och snabbt som ögat var hon inne vid stranden.

Det är tre sjölejonungar framför späckhuggaren men de syns inte för de höga vågorna.

Innan vi hunnit blinka så hade hon fått tag på en unge.

Jag kan inte låta bli att ha lite medlidande med ungen, men detta är naturen, inget vi kan eller ska påverka. Vi kan bara sitta och titta på och förundras.

Valen hade sin unge Mirroar med sig hela tiden. Det är för att lära upp henne att ”stranda” och fånga sjölejonungar. 

Hon lämnade nog över bytet till ungen ganska omgående. Själv vände hon om för att dra sig utåt, men eftersom vattnet blivit så grunt så fick hon kämpa en stund innan hon kom loss. 

Hej då Valen, tack för uppvisningen.

Tyvärr så är mina bilder inte särskilt bra. Och denna gång skyller jag faktiskt lite på min utrustning. Det är inte ofta jag känner att jag har behov av en kulspruta till kamera. Men denna gången missade jag verkligen de viktigaste bilderna eftersom min kamera är alldeles för långsam och för att den bara kunde ta 13 bilder på raken. Efter det behövde den buffra och spara till minneskortet. Just när den buffrade så fanns möjligheten till de bästa bilderna. Märktes verkligen skillnad mot de andra deltagarna som alla hade en kamera som kan ta 14 bilder i sekunden och ta i stort sett hur många bilder som helst innan det buffrar. Jag var väldigt besviken just då. Det var så frustrerande att ha suttit där och väntat i flera timmar på en stenig strand och när ögonblicket äntligen kommer så kan jag inte knäppa bilderna när jag vill utan kan bara sitta och titta på och vänta på att kameran har jobbat färdigt samtidigt som jag hör fem andra kameror runt mig smattra som kulsprutor. 

De andra deltagarna jublade och gjorde high five och pratade om att fira på kvällen och jag ville bara gråta. Samtidigt var jag verkligen glad för de som fick sina fantastiska bilder, jag unnar dem de bilderna av hela mitt hjärta. Det skulle säkert komma fler chanser tröstade jag mig med, vi hade ju flera dagar kvar i Punta Norte. Men hur det gick med det får vi se i ett senare inlägg. Men jag är trots min besvikelse väldigt glad över att få se detta mäktiga skådespel på plats. 

Frank sa ju när i kom till Punta Norte på förmiddagen att det var 5 % chans att det skulle bli något attackförsök. Det fick han höra kan ni tro :)

På vägen hem tog vi en extrasväng ut till ett ställe där det skulle kunna bli en fantastisk solnedgång. Inte heller där hade jag tur. Några få sekunder var det vacker på himlen och sen blev det bara molnigt.  

I brist på solnedgång fångade jag Hans på bild istället.

När vi kom tillbaka till hotellet så kände jag att jag absolut inte kunde vara social med de andra. Jag ville verkligen inte förstöra den glada stämningen så jag tyckte det var bäst för alla att jag höll mig på mitt rum fram tills vi skulle gå och äta middag. Förutom att jag var besviken över de missade bilderna så höll jag på att bli tokig av kliande utslag på som jag fått lite överallt på kroppen. Det började några dagar tidigare med några få och för var dag så blev det fler och fler. Jag började tro att jag hade bed bugs men kunde inte så några som helst spår av det i sängen. 

När vi sen tillsammans gick till restaurangen så hade den värsta besvikelsen lagt sig och det kändes helt ok igen förutom mina utslag då förstås. Jag frågade Frank om han visste om de brukade ha problem med bed bugs på hotellet. Men han sa att de aldrig hade varit några problem med de under de 25 år han återvänt till detta ställe. Hans gissning var istället att jag hade fått pingvinlöss. Tydligen har magellanpingvinen ganska ofta löss och nu i ruggningstider när det ligger fjädrar överallt så är det lätt att komma i kontakt med dem. Särskilt om man fotograferar pingviner liggande på mage vilket jag gjorde vid flera tillfällen. 

Hmm, undra om man kan gå till sin vårdcentral i Sverige och säga att man behöver bli behandlad mot pingvinlöss? Hur som helst, i skrivande stund så har det blivit mycket bättre. Det har slutat att komma nya utslag och de gamla kliar inte lika mycket längre. Vi får tro att det har gett sig och inte kommer tillbaka. 

Ha det gott och ta väl hand om varandra. 

Kram /Marie 

  • april 16, 2017 - 8:11 f m

    Mia Johansson - Med spänning väntar jag på denna följetång.
    Vilken resa du har gjort. Förstår din besvikelse, men du har fått vara med om det. Du har det på din näthinna.. Vackra bilder.
    Kram
    MiaReplyCancel

    • april 17, 2017 - 4:07 e m

      Marie - Tack Mia!
      Ja visst har jag det på näthinnan. Det var verkligen häftigt att få uppleva.

      Kram/MarieReplyCancel

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

*

*