Första dagen på späckhuggarstranden

Så var det då äntligen dags att åka ut till Punta Norte för första gången. Kl. 6.00 satt vi alla förväntansfulla i bussen för att åka de drygt 9 milen. Efter allt regnande den senaste tiden så var vägen inte i bästa skick, men det var absolut inte några problem att ta sig fram. Värre var det ju några dagar senare, det har jag ju redan skrivit om i ett tidigare inlägg.

Resan tog en timma och när vi kom dit så visade det sig att Hector, park rangern som skulle ta hand om oss på plats inte var där. Det var lite konstigt eftersom han körde från Puerto Piramides samtidigt som oss. Efter ett tags väntan så gick vi till den ”publika” delen där det finns några plattformar där man kan stå och spana ut över stranden efter späckhuggare. 

Där nere på stranden är det tänkt att vi ska vara. Dit har bara de med speciellt fototillstånd tillträde.

I väntan på Hector så roade jag mig med att fotografera lite annat.

Plötsligt sa någon att späckhuggarna var på väg mot oss. Och en stund senare såg vi dem en bit ut. 

När jag kom hem och tittade på bilderna så såg jag att det var blod i vattnet. Det innebar att de fått tag i ett sjölejon innan de kom i synhåll för oss.

Vi tyckte förstås att det var frustrerande att stå uppe på platån och titta ner på späckhuggarna när det var nere på stranden vi egentligen skulle vara. Men utan en guide får man inte gå ner så det var bara till att vänta.

Men när späckhuggarna började röra sig mot ”attack channel” så bestämdes det att vi skulle få gå ner på stranden med en annan av guiderna. Så då var det bara till att kränga på sig ryggsäcken och ta en riktig power walk ca en kilometer för att komma ner på rätt ställe på stranden. Man går uppe i växtligheten så länge som möjligt, det är bara precis sträckan ner till vår position på stranden man rör sig på själva stranden och då hukar man sig ner så mycket man kan eller så går man på knä. Allt för att inte skrämma sjölejonkolonin som ligger på stranden. Blir de skrämda och försvinner så kommer det ju inga späckhuggare dit, så man vill ju inte skrämma bort dem. 

Vi installerade oss på stranden, som inte är någon sandstrand precis utan en strand full av små små stenar. Gjorde lite inställningar p kameran och provfotograferade lite så att det skulle fungera bra när späckhuggaren kom med fart. 

Det var en liten familj vid strandkanten och plötsligt såg vi att de blev lite oroliga. 

Fast vi trodde att vi hade full koll på var späckhuggarna var någonstans så var det plötsligt en som dök upp alldeles framme vid strandkanten. Det gjorde inget riktigt attackförsök men den kollade väl möjligheterna. 

När vi satt där och väntade så dök plötsligt Hector upp. Han som egentligen skulle mött oss och gått med oss ner till stranden. Han kom tillsammans med två andra fotografer. Det visade sig att han inte var lika modig som Frank, så han vågade inte försöka ta sig igenom den stora vattensamlingen som fanns några kilometer från Punta Norte, så han hade vänt och tagit en annan väg. En liten omväg på ca 160 km bara. 

Efter att vi suttit en stund till så kunde vi konstatera att det var lite mer aktivitet lite längre bort. Så vi tog våra kameror och stativ och smög iväg dit istället. Vi satt där länge och väntade och späckisarna simmade fram och tillbaka en liten bit ut för att kolla om det kom ut några sjölejonungar i vattnet. 

Mamma har börjat ana oråd och skyndar sig framåt för att titta till sista ungar som sitter på strandkanten.

Men hon kan bara hjälplöst se på när späckhuggaren plötsligt går till attack.

Bättre fly än att försöka slåss mot en späckhuggare.

Den här gången klarade sig alla ungarna.

Och späckhuggaren fick snopet vända utåt igen.

 

Förstärkningen har anlänt.

Men då såg mamma till att ungarna höll sig borta från vattnet.

De som jobbar här har identifierat de olika individerna som brukar hålla till i området. Det var Micca som gjorde attackförsöket. 

En ensam liten pingvin kom plötsligt gående på stranden. Han tog sig en liten paus på sin väg mot Brasilien.

Eftersom det var tidigt högvatten denna dag så skulle vi stanna kvar tills nästa högvatten också. Så det blev många timmars väntan. Då fick vi sällskap av en söt armadillo. Det måste vara den mest fotograferade armadillon i världen vid det här laget. Han var verkligen inte rädd av sig. Han springer runt överallt och det gäller att man ser var man sätter fötterna så man inte snubblar på honom. 

När klockan så äntligen blev så mycket att det var dags att gå ner på stranden igen så fanns det inga späckhuggare kvar i området och vädret hade blivit sämre, så efter ytterligare lite väntande så bestämdes att vi skulle ge upp för dagen och åka hem. 

Det blev en bra första dag nere på stranden trots att vi inte såg någon lyckad attack. 

Det bestämdes sedan på kvällen att vi inte skulle åka ut till stranden för det skulle regna stora mängder under natten och vägarna skulle bli ofarbara. Och de hade rätt. Det hade kommit 50 mm regn under natten och alla vägar ner till stranden var avstängda. Så för oss blev det en dag med bildredigering istället. Det var inte helt fel med en vilodag faktiskt. 

Men sen visade det sig att vi inte kunde åka nästa dag heller då vägarna fortfarande var i för dåligt skick. Det kändes ju förstås inte så roligt. Men då åkte vi till närmsta stad Porte Madryd och käkade lite lunch och hämtade upp ett Brasilianskt par som skulle vara med oss resten av vår tid här. Mannen är filmare och jobbar bland annat för Brasiliansk tv. 

Vi stannade på vägen och försökte fota lite djur. Men det får bli ett senare inlägg. 

Nu är det frukost som gäller och sen ska vi åka ut till stranden igen. 

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram/Marie

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

*

*